Varnagel är tillbaka och det med besked I Vargars land är en riktigt bra skiva i typisk Varnagel-stil. Här svara de på ett gäng frågor så här före jul 2022.

 

FOTOGRAFER

Bild 1:Elsa Lundin Bild 2:Jon Alexandersson Bild 3:Elsa Lundin Bild 4:Katriina Mäkinen Bild 5:Nikko Knösch

 

15 år sedan förra LP:n/Fullängdaren…vad har hänt emellan? Har ni spelat hela tiden?

-Allt och inget kan man säga. Bandet beslöt att lägga ner året efter förra plattan och mellan då och nu har vi alla gjort en massa olika saker på varsina håll. På musikfronten är det väl Erik och Tobbe som mest lirat vidare i punkiga tassemarker, Tobbe i Järnmalm, Kolonin och Maskopi, och de båda tillsammans i Bendel & Co, samt i Joe Hill-visbandet Hillstroem. Erik har också tutat en del i blåsorkester, medan Freddan lirat både vispop i Clas Celsing Band och hårdrock i X-Romance. Genom åren har Varnagel dock gjort korta men regelbundna återföreningsgigs i samband med Beat Butchers jubileumsfester och passade även på att spela in lite nya låtar i samband med jubileet 2014.

 

Samma medlemmar eller hur är det. Berätta lite om varje medlem, ålder, familj, jobb och spelar ni i något annat band?

-Ja, samma medlemmar fast vi är en färre nu. Henkan klev av skutan 2021 inför vår lite mer ordentliga återförening. Medlemmarna är kort och gott tre gamla polare och numera farsor: arkivarien Erik, 41 och lärarna Freddan, 41 och Tobbe, 42 vårar. Det finns lite band och projekt som slumrar i kulisserna för oss alla (se ovan) men just nu är Varnagel vårt enda aktiva projekt.

 

Ni har döpt nya skivan till ”I vargars land”. Vilka är vargarna och vad syftar ni på med titeln?

-Albumets titel och tema anspelar på ett samhälle där grupper ställs mot varandra i kampen för sin överlevnad. Där flocken finns för vissa, men inte för andra, där välfärdsstaten sakteligen spelar ut sin roll och där alla behöver använda alla till buds stående medel för att trygga sitt och sina. Kort sagt att tvingas vara en “varg bland vargar” - ett gammalt talesätt för påtvingad anpassning för överlevnad. Temat är alltså ingen diss mot våra gulliga varg-voffsingar i sig, utan symboliserar snarare ett splittrat och rasistiskt klassamhälle som ligger på lur när privata ekonomiska intressen håller i taktpinnen. Många av låtarna är tillkomna ur en ilska och frustration över detta vargsamhälle och vad det gör med oss människor, hur vi mår och beter oss.

 

Det blev Beat Butchers som fick äran att släppa skivan…var det andra intresserade?

-Det vet vi inte då vi helt enkelt inte frågat någon annan. Vi har haft ett fantastiskt samarbete med BB genom åren och det var liksom självklart att direkt ringa dem så fort vi bestämt oss för att väcka Nageln till liv igen för att fråga om de var på. Men sen när processen med plattan väl var igång och vi hade fått ut första digisingeln “Som tiden ger rätt” i februari, 2022, hörde faktiskt det japanska bolaget Waterslide av sig och ville släppa plattan på CD, både i Japan och här i Sverige. Så, som ett samarbete mellan BB och Waterslide blev det alltså en CD-variant, vilket alltså inte var planerad från början, med tre extra-spår som varken finns på vinylen eller släpps digitalt. Till japankonvolutet skrev också Shiva från det japanska trallpunkbandet Takahashigumi en linernote-text som en liten introduktion av oss till den japanska publiken. Vi har haft lite kontakt med Japan tidigare genom åren, sålt iväg lite skivor, merch och så, men detta med släppet har verkligen varit en ny och spännande pryl för oss. Tror de skulle trycka upp lite t-shirts därborta nu också, så snart är det väl dags att masa sig över och lira! Det är ju dock en rätt stor och kostsam apparat, men we’ll see, vore ju sjukt skoj!

 

När ni gör låtar, hur går det till, är det någon som har ett embryo eller kommer ni med färdiga låtar till replokalen?

-Historiskt har vi i regel jobbat med att ta med hyfsat färdiga låtidéer som sedan slipats och putsats gemensamt i repan. Denna gång har vi jobbat helt annorlunda och verkligen skrivit tillsammans. Vi har utgått från idéer och satt musik till varandras texter eller text till varandras musikaliska idéer, allt under ett ständigt bollande fram och tillbaka. Vi hade vargtemat klart för oss rätt tidigt i processen, så det har varit en slags sammanlänkade ledstjärna under skapandet av varje enskild låt.

 

Omslaget är annorlunda och färgrikt, vem har gjort det och vad var tanken med omslaget?

-Vår gamla polare Kristin Andersson har målat tavlan som i original är 80 x 40 cm och gjord i oljepastell. Hon fick ta del av tema-idén och låtarna under skapandet av plattan och fria händer att tolka det hela visuellt. I teknik och färgval har hon inspirerats av psyk-proggomslag från 70-talet, och i omslagsmotiven har hon använt liknelser från romersk mytologi. Ett av motiven, Moder Justitia - här avväpnad men med knuten näve - står som en representant för en maktlös rättvisa men hedrar samtidigt minnet av Kristins och bandets gemensamma nära vän som tragiskt gick bort 2019, delvis till följd av långvarig utbrändhet och psykisk ohälsa – som ännu ett offer för vargsamhället kan man säga.

 

Är det viktigt att ha ett omslag som sticker ut och som visar vilken typ av musik man spelar?

-Visst är det alltid bra att ha ett omslag som folk lägger märke till. Däremot är det mindre viktigt att ha ett omslag som visar vilken typ av musik vi spelar, utan snarare ett omslag som speglar och binder samman tankarna och sinnelaget bakom låtarna. Däremot har vi vår logga som vi använt sedan starten 1999 och den funkar ju lite som signum för vad det är liksom, vilket i alla fall vi själva förknippar med det här vi håller på med, en viss typ av feeling och sound.

 

Hur har eller rättare sagt har er syn på punk ändrats sedan ni första gången kom in i punken?

-Det är nog olika för var och en av oss beroende på hur vi såg punken som kids.
Tobbe: För min del tror jag punk har varit kultur och musik som har det speciella i sig att det aktiverar en - det både låter, ger och andas energi. Och det kanske har att göra med att det är ett uttryck som är ofta är just kort, koncist och snabbt, och liksom lite “ofullständigt”. Det går liksom inte att konsumera punk passivt, tycker jag, utan det lockar en istället till att “fylla i” och lägga till, alltså det triggar fantasi och kreativitet. Så upplevde jag det från start - något som var uppnåeligt att göra själv, i mitt fall göra och ge ut musik, arrangera spelningar etc., men samtidigt också nåt som inspirerade till socialt och politiskt engagemang i rätt unga år. Just den där aktiverande och energiska komponenten är fortfarande det jag tycker utmärker punk och mycket av vad Varnagel handlar om.

Freddan: För mig är det snarare den "trygga famnen"-feelingen som ständigt vuxit och totalt suddat ut tidiga barndomens oinsatta fördomar om punken som något argt och farligt. Som ung grabb upplevde jag det som spännande men också rätt läskigt att plötsligt iom gigs hamna i de där trånga, mörka, coolt klottriga lokalerna helt knökfulla med folk som totalt öste ur sig all sin samlade frustration i allsång och knuffande trängsel framför scenen.

 Idag är det som mammas trygga famn där man bara ler och känner att möjligheten att få dela detta pys/output förenar och står för bästa sortens gemenskap och trygghet. Punk-oasen liksom.

Erik: Svår fråga tycker jag. Jag kom in i punken (eller hur man nu ska uttrycka det) när jag gick i femman, och blev helt såld på musiken, attityden och D.I.Y-andan. Sen dess har det hänt en hel del, både med mig och med punken. Jag hoppas och tror att den största förändringen ligger hos mig.

 

Att spela punk i Sverige nu när den brunblå sörjan styr är kanske lättare på ett sätt eller vad säger ni om valutgången?

-Tycker att mycket påminner om tidigt nittiotal då det också sköljde en högerpopulistisk “reaktion” över landet med rasism och andra svinerier inne i riksdagshuset. Nu har denna “våg” pågått typ sen mitten av 2000-talet och handlar väl om typ lite samma grejor - folk upplever välfärdsförsämringar och arbetslöshet i kombination med invandring till traditionellt homogena områden/städer. Samtidigt vill medelsvensson ha mer och bekvämare, inte ta skitjobb eller bo i områden med dåliga rykten. En stor andel av samhällets lägre skikt utgörs av folk med annan etnisk bakgrund och det är vad som hamnar i fokus, istället för klass och segregation liksom. Skillnaden nu verkar väl vara att det finns starkare internationell nykonservatism i närområdet och att våra svenska nationalister blivit än mer slipade och legitima liksom. Förutom den uppenbara rasismen och nationalismen som landet nu röstat fram, är det extra skrämmande hur de också verkar vilja försöka styra den fria kulturen och folkbildning/civilsamhället i en mer statskontrollerad och ideologisk riktning. Men man kan kanske “hoppas” på att regeringen nu kommer genomföra så pass mycket traditionell ekonomisk högerpolitik att det blir uppenbart för många brunkålsröstare att denna politik knappast kommer ge dem mer i plånbok eller trygghet liksom. Får tro att de flesta av dessa väljare mest är desperata och besvikna över välfärdsförsämringar, och inte är rasister egentligen. Men som det ser ut nu går det mer och snabbare mot segregation, klyftor och grupp mot grupp, en jävligt farlig och risig utveckling.

 

Era låtar är ju politiska ibland och tycker ni att det är viktigt att få in åsikter i era låtar?

-Ja, Varnagel har väl redan från börjat varit ett slags utlopp för politiska och personliga frustrationer, i kombination med ett driv att skapa något som låter konstruktivt och energigivande, nåt som ger oss själva en känsla av både tillfredsställelse och pepp framåt på nåt sätt. Musiktexter är ett sätt att diskutera eller testa en åsikt på ett fritt och ganska lekfullt sätt. Eller åsikt och åsikt, det handlar kanske oftare om en stark känsla som ilska eller sorg över något man sett omkring sig eller upplevt i sitt liv och vardag, vilket föder textidéer. Det blir ett sätt att ta hand om den känslan, att utforska den och kanske diskutera och bilda åsikter utifrån, nåt åt det hållet. Men en låt är en låt och vi har nog aldrig ställt krav på att texterna måste vara supergenomtänkta, sammanhängande och logiska, rent politiskt. Har nog ändå alltid varit fokus på musiken/skapandet och just utloppet för olika känslor, då kanske mest av ilska, hat, sorg, besvikelse etc.. Sen känns det ju såklart bra om man genom detta kan påverka andra att fundera på det vi sjunger om och kanske tänka till på vissa områden, eller få pepp i att stå på sig i något. Just att utgå från ens genuina personliga känslor kan nog ibland vara extra kraftfullt då man kanske får lättare att känna igen sig, relatera etc., att det inte bara blir plakat liksom - även fast det också kan vara skoj och peppigt ibland.

 

Vem eller vilka är den bästa politiska artisten/gruppen tycker ni?

-Artister och grupper som genom musiken ingjuter energi och vilja att agera, att göra saker, ja, att faktiskt förändra grejor i sitt liv och i livet runt omkring. Vi i bandet har påverkats på olika sätt av olika artister genom vår uppväxt men ofta återkommer vi till t.ex. Rage Against the Machine, som vi alla växt upp med från mellanstadiet kan man väl säga. Om vi ska namedroppa några punkband som haft den där direkt aktiverande inverkan på oss så kanske Cosa Nostra, Charta 77, Köttgrottorna, Bad Religion och Dead Kennedys. Har även inspirerats en del av vissångare och då kanske främst av Dan Berglund, Fred Åkerström, men också Joe Hill.

 

Favoritgrupper just nu i Sverige?  Finns det några unga och bra grupper som ni kan rekommendera?

-Det går lite i perioder hur mycket man lyssnar på musik och det finns mycket svensk musik, inom t.ex. metal och vis/pop/indie som vi i bandet diggar och inspireras mycket av. Men om vi här ska avgränsa oss lite till punk är det ju jävligt skoj att gamla scenkamrater och favvoband tar upp instrumenten igen, t.ex. Vintertid, Coca Carola, Slutstation Tjernobyl, Skumdum. Sen slås man ju av att det idag finns en ganska livaktig och väletablerad scen på ett helt annat sätt än när vi härjade på 2000-talet. Tänker främst på gardet av idel superskickliga och välljudande band som hållit fanorna högt och slitit hårt under lång tid nu: Mimikry, Lastkaj 14, DLK, Björnarna som alla givetvis är omöjliga att inte digga. Sen lite extra puff för nyare band som Fruktansvärld, Järncell och Slaveriet, och här i Sthlm Trallskruv och Hyrda Knektar - bra jävla grejor alltihop!

Men gemensamt för mycket inom scenen nu är att det mestadels verkar handla om folk i vår ålder eller äldre. Man kan ju fundera på om punkscenen blivit en lite smånostalgisk gubb- och gummklubb, lite som Sweden Rock-fenomenet liksom. Eller så har vi helt enkelt dålig koll och blivit lite småblinda för hur det ligger till med yngre band och återväxt av scenen. Vi har ju dessutom varit lite borta från scenen ett antal år, så får väl skylla lite på det också hehe. Får hoppas att vi med lite fler gigs under västen nu framöver får bättre koll på unga och nya. Med det sagt, verkar det ändå som att det idag poppat upp lite nya bolag etc. som har varit duktiga på att plocka upp lite yngre band. Vi har som sagt dålig koll, men tänker lite på t.ex. Borgerlig Begravning som ju är ett kanonband (och kanske inte behöver någon närmare introduktion för läsarna här).

 

Har er publik ändrats när ni spelar ute idag om ni jämför med 15 år tillbaka eller är det samma människor fast något äldre ?

-Förvånande nog har det dykt upp många som stod där och stuffade för femton år sen - är bara lite tunnare behårade och mer fårade i fejjorna liksom. Några tar med sina kids numera och vill visa dem vad de själva studsat runt till back in the day. Sånt är ju sjukt stort och hedrande för oss. Sen verkar det lite som att många av den äldre publiken kanske hade lämnat scenen lite just under tiden vi var som mest aktiva i mitten av 2000-talet, och som nu hittat tillbaka lite till den svenska melodiösa punken med alla de grymma band som nu finns. För dem blir vi ju lite en nyupptäckt. Men nog är det lite yngre folk också som dyker upp - men det beror ju lite på var man spelar också. På hemmaarenan - Kafé 44 - har det alltid varit ett visst tillflöde av nya generationer. Men när vi lirade första återföreningsgiget, som var just där, var det faktiskt lite kusligt: 44:an var sig lik, vi körde många av de gamla låtarna, många i publiken var sådana som alltid dök upp förr etc. Det var som en tidskapsel, som att tiden verkligen stått still. Tänkte att vi skulle vara lite tröttare och inte orka lika mycket som förr etc., men tyckte fasen man fick samma energi som förr också på nåt sätt. Kanske lite mer träningsvärk dagen efter bah hehe.

 

Vad är det bästa med att spela live och vad är er styrka när ni spela live?

-När det känns klockrent är när vi kan få till den fysiska aspekten av hur våra låtar är skapade och låter. Att man kan känna att våra och publikens kroppar och kroppsvätskor liksom uttrycker den kombination av frustration och pepp som mycket av bandet handlar om. En konkret del av denna känsla är ju allsång - när det blir en stor och maffig allsång genom låtarna sker förtrollningen - då är alla med i låtarna och man känner att vi alla gör det tillsammans i lokalen liksom. På så sätt lever låtarna lite av egna liv och musiken på nåt sätt lirar sig själv, och vi som personer kan bli som deltagare och uppleva det hela som alla andra, då blir det ett bra flow och kontakt med publiken. Det är väl kanske det som är vår styrka då kanske - att vi har hyfsad kontakt med publiken och kan engagera dem i musiken, och kanske det att vi nog känner en rätt stark tilltro till att låtarna talar för sig själva och att vi därigenom kan ha kul, skoja och busa lite med publiken och varandra, både mellan och mitt i låtarna. Det smittar nog av sig, en bra kväll åtminstone. Sen kanske en annan styrka kan vara nuförtiden att vi lärt oss lira låtarna i lite rimliga tempon - är så lätt hänt att man drar i väg nå jävulskt i tempon live. Att hålla ner tempot liiite så att man hänger med i liret kan nog ge ett tight intryck plus ibland nog kanske även intryck av att det faktiskt är snabbare än vad det är - kort sagt det boostar det energiska i vår musik då kanske.

 

Vilken av era egna låtar är din personliga favorit, vilken är den roligaste att spela och vilken är den tråkigaste? Vilken låt är publikens favorit?

-Detta är ju grejor som förändras hela tiden, så detta får bli ett lite nedslag just nu:

Tobbe: Favvis är nog “Ensamvargtimmen”, vilken också är lite svår och yxig, men inte tråkig att spela live. Svårt att svara på tråkigt att lira live för i regel skiter vi i att lira nån låt om den börjar kännas boring live - alt. piffar upp den, lägger till nåt så den blir skoj igen. Men jag har alltid älskat att lira “Trall punkt nu” t.ex.. Den är ju också lite av en publikfavvis i konkurrens med “Stenar mot Pansarvagnar” då.

Freddan: "Hon står där" har en given plats hos mig. Dels för att texten är så konkret utformad men ändå har flera lager där den faktiskt kan handla om nästan vem som helst.

Sen var det när jag, innan jag gick med i bandet, hörde den låten live på 44:an som jag blev helt golvad och började fjäska nåt förfärligt om att jag om chansen skulle dyka upp bara måste få vara med i bandet.

Erik: Personliga favoriter har en tendens att ändra sig över tid. Låten “Fastän ni ler” från demokassetten “Ledarskap, karriär och kompetens” från år 2000 är dock en låt som har hållit länge. En låt som alltid är rolig att spela är “Frihet för få”. Tråkigt aktuell.

 

Spelar ni någonsin några covers?

-Det händer, men var betydligt vanligare förr. Det har väl smugit sig in en och annan cover på band som t.ex. Radioaktiva Räker, Räserbajs, Asta, Köttgrottorna och andra gamla hjältar. Vi spelade faktiskt in en cover på låten “Alinge Texas” (Räserbajs) i ett projekt där vi och några samtida scenkamrater (Greta Kassler, Snorting Maradonas och Sällskapsresan) gjorde en split där vi hyllade och dammade av varsin gammal klassiker från våra gamla förebilder (“Melodier vi minns (typ)”, mCD, 2006). Nu känner vi väl att vi har så mycket egna låtar som gärna vill lira så det blir svårt att ha plats för covers på de 30-40 minuter vi ofta kör.

 

Berätta lite om följande låtar

a.Som tiden ger rätt

En sorts hyllning till alla tiders kids som envist stått/står upp mot vuxenvärldens allehanda skit trots att de alltid får höra att de har fel och trycks ner. Tiden ger dem ofta rätt till slut. I en värld där den äldre generationen alltid lyckas hitta på något nytt idiotiskt är det tur att det hela tiden fylls på med arga ungar som vågar gå emot på nya kreativa sätt. Musikaliskt är låten en ganska enkel d-taktshistoria, baserad kring ett hårdrockigt riff och en melodiös refräng, en låt som skrev sig ungefär så snabbt och enkelt som den låter.

B.Den ångerfulles klokskap

En ganska ironisk låt om fördomar om livets olika faser. Textidén föddes i ilska över kommentarer om hur ens liv är/borde vara av folk som “har vart med förr” och uppmaningar om att ta tillvara på livet som det är just nu - som att det skulle vara det bästa tänkbara liksom. Vi är 40+ allihop och man får ofta höra att det är den bästa åldern etc., så texten är väl ett sätt att dels hantera en press att uppskatta allt och att man inte har nån rätt att klaga på nåt, samt som en ironisering över företrädesvis äldre livsdomare som minsann vet hur ens liv är, hur man mår och vad som väntar runt hörnet i form av ånger och bitterhet. Musiken är mestadels en fyrtaktare som hämtat lite vibbar från Rise Against och tydligen omedvetet lite av Raymond & Maria i verserna haha (sas i recension på Brewpunk.se).

C.Näktergalen?

En låt om att bejaka och bevara sin rastlöshet och kreativitet, trots att det kan göra att en vuxen människa framstår som galen i många sammanhang. Kort sagt, ett slags utanförskap som ändå handlar om att våga vara sig själv och stå för det, fortsätta med sina knäppa idéer, vara barnslig och ha ett lager av vansinne - som det kan vara lite tillfredsställande att veta att folk i vardagens omgivningar inte har en aning om. Musiken är lite skejtig och är på det hela taget en ganska klassisk Varnagel-låt som växlar lite mellan moll och dur. Låten innehåller även plattans - som för övrigt består av ganska sångintensiva dängor - enda lite längre instrumentala parti i mitten.

 

Har ni spelat mycket i utlandet?

-Förutom ett besök till UFFA i Trondheim har det varit inrikesgigs för hela slanten.

 

Har något fans gjort nåt galet, eller rättare sagt någon tribut som en tatuering eller liknande?

-Känner inte till om nån gjort nån Var-tatuering, alt. glömt det, men ett gäng inspelade covers av folk på våra låtar har det hunnit bli genom åren. Men det galnaste, och då verkligen i en positiv mening, är att vi genom åren fått en trogen skara följare som hängt med oss hitan och ditan - folk som berättat, muntligt och skriftligt hur mycket vi betytt för dem, ibland har det handlat om liv och död, om livslust och pepp, men också musikalisk inspiration till att bilda band, lira punk etc. Sen är det också en jäkligt skoj grej när folk som vanligtvis inte lyssnar på melodisk punk - och det var rätt många under 2000-talet, det var liksom lite ute och passé - typ black metal-folk och liknande som kommer fram och säger “fast ni var jävligt bra” - sånt värmer.

Sen under avdelningen galet kan ju Japan nämnas igen också. Vi har haft en liten hängiven klick som lyssnat på oss sen start, och vissa av dem har kommit hela vägen till Sverige för att se oss, det är ju ballt! Särskilt eftersom de inte kan svenska heller. En i den klicken har skivbolaget som nu släpper nya plattan på CD i Japan. Ska bli spännande att följa hur det går för plattan därborta - är ganska galet.

 

Tycker ni att det är tvunget att släppa musiken på vinyl/Cd och inte bara digitalt. Skulle ni känna att ni gjort något på riktigt om ni bara släppte digitalt?

-Nä, tror inte det. Vi är alla uppväxta med plattor och kassetter, och lyssnar en del på det sättet fortfarande, så nej, bara digi tror jag inte är vår grej riktigt. Men det var ju intressant när vi la ner 2008, då gjorde vi en sista platta med osläppt, B-sidor och sånt, som vi kallade “Sista biten”. Det var ju mest för att det var sista pusselbiten i Varnagelpusslet för den gången, men det var ju samtidigt lite med tanke på vad som höll på hända då, med Spotify och allt (lanserades hösten 2008) - sista plastbiten liksom. Men det har ju verkligen inte blivit den sista plastbiten för oss utan vi har släppt två CD och två LP (som man ju aldrig trodde skulle komma tillbaka) sen dess. Det fysiska är roligt och kreativt att skapa, att skaffa, att hålla i och spisa. Det konkretiserar och typ “estetiserar” musiken - på samma sätt som att man inte äter bara med smak och lukt, utan även med ögonen.

 

Köper du mycket skivor själv?

-Vi köper väl kanske inte supermycket plattar nu för tiden ska erkännas. Vissa av oss försöker stödja band när man är på gigs etc., så blir det lite nätbeställningar när det kommer nya släpp av favvisband etc.

 

Första, senaste och den dyraste skivan du köpt? Vilken är skivan du letat efter i många år men inte fått tag på?

-Tobbe: Aldrig varit diskofil på det sätt, aldrig jagat särskilda pressar etc. Men jag har väl köpt nån bootleg och nån box, el dubbelvinyl el. liknande nån gång som dragit iväg, men typ 300 spänn max? Minns inte riktigt första skivan jag köpte själv för egna pengar, men var helt klart vinyl och säkert en 7”. Kan tänka mig att det var Svullo eller kanske Leila K eller liknande. Vet att jag köpte Twisted Sisters “Come out and play” jäkligt tidigt också, dvs. när jag var kanske 9-10 bast. Innan dess var det mest kassetter, Europe, Carola, Trance Dance, Bon Jovi, Guns and Roses, Alice Cooper, Magnus Uggla etc. men de köpte jag nog inte själv utan fick väl på jular etc. Senare när jag fick min första CD-spelare, tror jag min första CD-platta var Scorpions “Crazy world”, ni vet den med “Wind of Change” och “Send me an Angel” - mäktigt!

Freddan: Första plattan var vinylsingeln "I was lucky" med duon So What. Brorsan tjackade "Mercedes Benz" med Orup samtidigt så farsan fick två låtar att bli skittrött på i en smäll.

Oj, dyraste minns jag inte. Tror nypressen av Bombtrackplattan med Rage Against the Machine sved lite extra i lädret.

Plattan jag letar efter men inte funnit är Tarantula's (portugisisk metal) gamla debutplatta från tidigt 80-tal. Den är så sjuukt kass att jag bara måste ha den!

Erik: Första skivan jag köpte var inte en skiva, utan en kassett med Pontus och Amerikanerna. Kassetten (som förstås även gavs ut på skiva) hette “Följer ett spår” och innehöll megahiten “Godmorgon Columbus” som jag snappat upp på radion. För er som missat Pontus och Amerikanerna handlar det snäll pop på svenska. Året var 1991 och jag var 10 år. Senaste skivan är inte heller en skiva utan även det en kassett; kassetten som följde med zinet “Halvdan Permanent” # 1. För er som missat: Kolla upp på halvdanpermanent.se.

Dyraste skivan vete tusan, jag tror inte att jag betalat några större summor för skivor. Däremot har jag rotat igenom väldigt många skivbackar i jakt på äldre svenska punkskivor och har en del rariteter, inte minst gamla vinyler med Köttgrottorna. De gjorde någon specialutgåva av “Pendeltåg” som jag letade efter länge, men när jag väl hittade den valde jag att inte köpa den. Så kan det gå.

 

Ska ni ut och spela mycket nu med tanke på skivsläppet?

-Det blir inget "livet på vägarna" med siktet på att sätta rekord i så många gigs som möjligt. Vi håller istället ögat öppet för att hitta ställen och gigs som vi känner riktigt stor pepp att åka på. Lite färre gigs än vi gjorde förr helt enkelt men då också med mer fokus och glädje på varje grej.

 

Vilket är det konstigaste och mest udda bandet som ni någonsin delat scen med?

-Oj, det finns många haha. Har ju lirat många gånger med band i helt andra genres vilket kanske har blivit lite skumt publikmässigt etc. Men det “konstigaste” är nog de gånger vi lirat i sammanhang där mäsk står i högre kurs än musik liksom - festivaler och arr där större delen av publiken ligger i spyor i buskarna liksom. Minns särskilt en gång där de jästa dryckerna flödade tidig eftermiddag och vi blev surprisade med att det knappt fanns nån utrustning där vi skulle lira, och vi hade ju inte med nån liksom. Minns det som att det fanns en förstärkare alla strängbändare skulle dela på i princip, nåt som liknande ett halvt trumset, några mickar från 60-talet, och en smarrig gammal tramporgel! Den gången sa vi tack men nej tack - gick ju inte att lira för vår del plus att vi låg minst ett varv efter i mäskmaran. Så vi fick åka hem och tugga i oss konsekvenserna - divor och mäskhatare haha. Nämen, det är preskriberat och bara ett fniss nu för tiden. Ett annat minne är när vi var med att arra fest i en klubblokal för en finsk förening, tillsammans med några polare, bl.a. ett black metal-band. De körde grisblod och hela köret, så den där skiten hamnade överallt sen, inte minst i bastun haha. Lagom kul att lämna åter lokalen sen (till typ en polares morsa), med blodfläckar överallt som inte gick att skrubba bort.

Ju mer man funderar desto fler minnen. Apropå lira med konstiga gäng har det ju hänt ett antal gånger att vi lirat med band som fått för sig att slå sönder utrustningen under eller efter gigs, eller slå sönder hela stället där de är inhysta och sånt. Trist stajl, som vi aldrig blivit särskilt impade av - bara bratigt och bortskämt beteende liksom.

 

Har du några andra visdomsord?

- I’d rather have a bottle in front of me than a frontal lobotomy.

 

Framtidsplaner för bandet? För dig själv?

-Att komma ut och spela i landet och förhoppningsvis hjälpa plattan som vi är sjukt stolta över att få hamna i lite fler skivsamlingar därute. Sen får vi se vad som händer helt enkelt. Kanske regissera en actionrulle…

 

Nåt att tillägga?

-Stort tack för uppmärksamheten och för många roliga och ibland lite kluriga frågor! Kör hårt med fanzinerandet, länge leve osv., stöd och läs fanzines gött fölk - det är kul och bra för själen. Skål och god afton från Edra Varpågar!