Total Misär har kommit tillbaka efter många års tystnad och här ger de den längsta intervjun som gjort i Skrutts snart 40åriga historia. Mars-2021

Lite historia om gruppen? 

-Bandet bildades nån gång 1989-1990 i Mariestad. Vi är inte helt på det klara med exakt när. Första lineupen bestod av Ola Lindberg(gitarr & sång), Fredrik Gard(trummor), Peter Andersson Lilja(gitarr & sång) samt Andreas Bister(bas). Efter andra demon från början av 1995 lämnade Gard bandet för filmstudier i Stockholm och ersattes av Ola Sundström. Vi var en del av punkvågen under 90-talets första hälft, främst aktiva i Västergötland. Replokalen hade vi på Skogsbrynet där bl a Cosa Nostra repade och Wolfbrigade(då Wolfpack) bildades. Cosa Nostra blev en stor inspirationskälla, även om vi inte kopierade stilen. Men vi lärde oss mycket om hur man kan arbeta med musik genom att studera hur de repade.

Ola blev från början den mest drivande i bandet, och förutom några enstaka undantag kom alla låtar och texter från honom. Så är det än idag, även om vi jobbar med låtarna tillsammans i replokalen.

Vi spelade in flera demokassetter, men endast två kom ut till försäljning. Den första, ”Jag måste spy(text av Gard för övrigt), kom 1993, och vid det laget var namnet Total Misär etablerat. Den andra, ”Spring för ditt liv”, kom 1995. Den inleds av låten ”Panik”, som Peter skrev, vilken blev en av våra främsta låtar. Den demon sålde vi först med texten ”Ej originalomslag pga tidspress. Ring så skickar vi!” för att ingen pallat teckna ett omslag till den. 1996 medverkade vi på samlingsskivan ”Words of wisdom” som släpptes av Markus och Martin Wiking under namnet RapeCakeRecords. Låten vi valde till skivan var ”Polare”, och den får väl betraktas som vår stora ”hit” från 90-talsperioden.

Samma år den skivan kom ut lade vi bandet till vila eftersom Ola hade fullt upp med plugg och andra intressen. Vår sista spelning blev på ARA-festivalen i Lidköping.

Efter många år av återkommande samtal bestämde vi oss äntligen för att börja spela igen, och i oktober 2018 träffades vi i en replokal vid Münchenbryggeriet i Stockholm, där Gard repade med sitt thrashband. Alla originalmedlemmar utom Bister var med. Samma helg kontaktades Mattias ”Arvid” Rasmussen, en gammal bekant från Mariestad som numera spelar gitarr i Mähälium och trummor i Deny, och han gick med på att sköta basen.

Efter att vi spelat in albumet ”Bortom mörka hav” i januari 2020 på Elvärket i Mariestad, blev det klart att alla inte drog åt samma håll. Bland annat var avståndet mellan Mariestad, där Peter och Arvid bor, och Gnesta, där bandet har sin bas idag, ett problem. Mattias lämnade sin plats i bandet till förfogande, och en tid därefter valde Ola och Gard att gå vidare utan Peter, och hittade två nya medlemmar mera lokalt. De nya medlemmarna är Johnny Jonsson(gitarr och sång) och Gustav Häntak(bas och sång). Tack vare dessa två nya tillskott har bandet nått nya höjder och repar regelbundet med god framgång. Vi håller just nu på med en singel, vilken kommer släppas digitalt för att presentera bandet med den nya sättningen, och vara en försmak för ett nytt kommande album.

Berätta lite om varje medlem, ålder, jobb, familj, band före och band bredvid??

-Ola är 45 år gammal och bor idag utanför Gnesta med sin sambo, samt ett par katter och rätt många höns. Bandets replokal/studio är även inhyst i deras hus. Han försörjer sig(nåja) på sin firma, vanligtvis genom medverkan på medeltids- och vikingamarknader under sommarhalvåret. Han är hantverkare med läder som främsta inriktning, men snickrar även en hel del. Utöver marknadsbiten jobbar han inom byggsektorn då och då. Han spelade i ett punkband vid namn ”Kärnvapenkrig” innan Total Misär. Detta var ett ytterst lokalt Mariestadfenomen och de släppte aldrig något, men det finns några låtar inspelade. Det fanns även ett band c:a 2000-2005 som först spelade skramlig rock’n’roll/actionrock och sedan nån sorts mix mellan döds- och powermetal, men det lyfte aldrig. Ola håller på att spela in rock’n’rollmaterialet från den tiden och kommer släppa det vad det lider.

Gard är 47 år, lastbilschaufför(sopbil för närvarande) med en bakgrund inom filmbranschen, där han jobbat med ljus på många stora film-och TV-produktioner samt reklamfilm. Han tar fortfarande småjobb inom den branschen ibland, men är egentligen rätt färdig med den. Han bor i Farsta med fru och son, samt en katt.

Efter flytten till Stockholm spelade han thrash i bandet Inflikted. Han och ena gitarristen har fortsatt efter det i bandet Minefield.

Johnny är 40 år, jobbar som V/A-tekniker i skrivande stund, men är på väg att byta jobb. Han har gjort lite av varje och har bl a ett förflutet som lastbilsmekaniker. Gillar att meka/åka veteranbilar och hojar. Söker efter frid i sinnet och ett arbete utan rassesnack bland kollegor, båda verkar vara en utopi. Önskar han var smart nog att uppfinna den ultimata kraftkällan, helt ren och förnybar, för att kunna ge den till folket och på så sätt slippa skövlingen av moder jord så som det är idag. 

Han spelade tidigare i deathmetalbandet World Battering, samt håller på med ett thrashprojekt i sin hemmastudio. Bor i Mölnbo med sin sambo och ett par katter.

Gustav är med sina 31 år ynglingen i bandet. Han har studerat estetisk musik på gymnasiet, samt musikproduktion och ljudteknik. Han har spelat i ett par band innan Total Misär, där Wormwood är mest framträdande. Han har kört lastbil hela sitt yrkesliv, men håller just på att studera vidare. Han är ensamstående med en dotter och bor i Gnesta. Utöver detta skiljer han sig även från resten av medlemmarna genom att vara den ende som inte har katt. Dottern var inte med på det mötet där detta beslut togs, och stillar ibland sin kattabstinens med en av katterna hos Ola. Katten i fråga var inte med på det mötet, och gör sitt bästa för att fly när hon hälsar på.

De tidigare medlemmarna är det väl inte vår sak att tala för, men vi kommer lägga upp personliga berättelser från var och en som är med eller har varit med i bandet på hemsidan www.totalmisar.se. Men en kortfattad redogörelse kan vi väl komma med utan att säga för mycket:

Bister, vår ursprungliga basist, fortsatte inte med musiken efter att bandet pausade -96. Peter, som var närmast honom pga uppväxt och skola, samt bodde granne med honom under uppväxten, tappade kontakten med honom en tid innan bandet drog igång igen. Han bor fortfarande i Mariestad.

Peter blev med i Cosa Nostra när Total Misär lades på is 1996. De saknade en gitarrist/sångare eftersom Svein flyttat till England. Idag är han lektor i svenska(tror det var lektor i alla fall) och jobbar på Göteborgs universitet och högskolan i Skövde. Han har två söner och en särbo i Göteborg, varför han väl kan sägas bo halva sin tid i Mariestad och halva i Göteborg.

Arvid jobbar inom vården, har en dotter och en särbo. Han spelar gitarr i Mähälium och trummor i Deny. Han bor i Mariestad.

Under 90-talet spelade han i sitt första punkband 3 meter älg, vilka fick replokal mitt emot Total Misär på föreningshuset Skogsbrynet. Det var så vi lärde känna honom. Han gick även på samma gymnasielinje som Olas yngre syster, som tyckte han var skitjobbig först. Men det tycker hon så lätt om alla möjliga typer.

Ola Sundström bor idag i Malmö. Han började spela i metalbandet Eternal Autumn efter att Total Misär lades på is. De är också aktiva igen. Oklart om Ola är med idag eller ej.

Jag kan höra mycket både trallpunk fast på ett hårdare sätt och en hel del annan svensksjungen punk, hör jag rätt? Var det bättre förr? 

-När vi började spela fanns inte begreppet trallpunk riktigt. Och när det började dyka upp var det band som Asta Kask, Strebers m fl man syftade på. Sen kom band som Räserbajs och ändrade på folks definition av trallpunk med sina poppiga, glada tongångar, och då passade tralletiketten dåligt på de gamla banden och även oss. Så om man inte gillade den musikaliska utvecklingen de banden stod för kan man ju tycka att det var bättre förr. Men de som spelade den luftigare, gladare trallpunken var ju i många fall väldigt bra. Det var bara inte en stilutveckling som passade oss.

Vi spelar inte trallpunk, råpunk, punkrock, kängpunk eller crustpunk. Vi spelar punk av det hårdare melodiösa slaget. Rotade i den musik Asta Kask, Strebers, DLK(innan ”Tomat”) och KSMB skapade, samt inspirerade av band som Cosa Nostra, Wolfbrigade, Anticimex, och tidiga Bad Religion. Idag med vissa inslag av rock’n’roll och metal, varav det sistnämnda nog knappt märks för de flesta.

Total Misär, är ni nöjda med namnet? Konstigt att inget annat punkband hade tagit namnet innan! Om inte det bästa bandnamnet hade varit upptaget, viket namn hade ni valt då? Jag menar vilket är det bästa bandnamnet?

-Från början hade vi inget namn alls, som väl är fallet för de flesta. Ola kom på det briljanta namnet ”Badskum” på en fest hos Bister, men vi bytte rätt snabbt till ”Misär”, som var Gards idé. Och strax efter det tyckte Gards polare porr-Jocke att vi måste heta nåt tuffare, och föreslog ”Total Misär”. Vi tänkte att vi ju kunde ha det tills vi kom på nåt bättre. Men det gjorde vi aldrig, och sen växte vi in i namnet. När vi släppte första demon ”Jag måste spy” var namnet etablerat.

Idag är det lyckligtvis lättare att undvika att råka ta samma namn som nåt annat band, eftersom det är enkelt att söka på nätet innan man bestämmer sig. Så var det inte riktigt för bara några årtionden sedan, men vad vi vet fanns det i varje fall inget annat Total Misär innan oss.

Något bästa bandnamn är ju inte lätt att peka ut. När man var tonårspunkare och lite lagom dum i huvet tyckte man ju att det var kul med så absurda namn som möjligt. ”Snedsågad skethusgavel” var ett bandnamn som cirkulerade och ansågs av vissa vara väldigt svårslaget. Men det kanske inte var det mest klockrena namnet ur ett symboliskt perspektiv. ”Mobbade barn med automatvapen” eller ”Palme sköt först” kan ju kännas klockrena om man gillar provokativa namn men inte bryr sig så mycket om djupare budskap och sånt. Var och en får nog svara själv på vilket som är det bästa bandnamnet.

Vad är det bästa med att spela live?  Saknar ni att spela live nu?

-Det bästa med att spela live är att få direktkontakt med publiken. Att nå fram med sin musik och sitt budskap. Och att hjälpa till att skapa ett sammanhang av gemenskap där folk träffas på riktigt, blir del av en rörelse. Och såklart att göra bra ifrån sig som band, leverera sitt set på bästa möjliga sätt och få publiken att komma i stämning, och folk kanske kommer fram efteråt och visar uppskattning.

Ingen av oss har ju stått på en scen på länge, så ordet ”saknar” är kanske inte helt rätt. Men vi ser verkligen fram emot att komma upp på en scen och spela. Vi snackar även om att streama gig om coronarestriktionerna fortsätter medföra begränsningar för evenemang.

Var är bäst att spela, var är sämst? Vad gör en spelning riktigt dåligt?

-Om lokalen och scenen är undermålig, eller om utrustningen och teknikerna inte håller måttet är det ju inte lätt att göra en bra spelning. Eller om det av nån anledning inte kommit särskilt mycket folk. Eller om det är för konstig blandning av musikstilar på giget. Var det är bäst eller sämst kan vi inte svara på eftersom vi inte varit ute på många år. Men utifrån upplevelser på andras spelningar är t ex Debaser Hornstull rätt bra, medan Café 44 fortfarande, efter så många år i samma lokal, inte klarar av att leverera vare sig bra ljud eller en dräglig miljö. Efter över 30 år borde åtminstone luftkonditionering vara på plats. Det är synd, eftersom de fyller en otroligt viktig roll för alla som inte kommer in på krogen.

Sen är det ju bra att spela på vissa ställen av andra skäl också. Klubb Altruism t ex, som skänker sitt överskott till Suicide Zero och Kvinnohuset Tranan. Förutom den poängen ska det väl vara en rätt bra klubb lokalmässigt också, men det har vi inga egna erfarenheter av än.

Avslutningsvis finns det ett stort problem i många städer idag, och det är den så kallade gentrifieringen. Det finns ju inget som gör en spelning så dålig som att det inte längre finns nånstans att spela överhuvudtaget. Om man flyttar till en stadsdel för att det är coolt och trendigt med allt uteliv där, kanske man ska ge fan i att utöva påtryckningar på kommunen och fastighetsägarna för att få detta uteliv att klappa igen, till förmån för t ex glutenfria bagerier och barbershops. Eller så kunde man gett fan i att alls flytta till den stadsdelen. I Stockholm t ex har flera små och mellanstora scener försvunnit de senaste åren på grund av gentrifiering, och det är förödande för band som är i början av sin bana, eller som inte passar på stora scener och arenor av andra skäl. Och vart ska alla som vill se livemusik gå? Varför ska de vara förpassade till industriområden utanför stadskärnorna? Men vi kan alla vara med och motverka den här utvecklingen. Punken har alltid varit en D.I.Y.-rörelse. Det är dags att folk börjar engagera sig igen, letar efter ställen att köra gig på, snackar med studieförbund och fritidschefer och sätter igång och fixar spelningar. Vi hoppas själva kunna få till lite sånt framöver. Vi har några olika lokaler på gång och har haft inledande samtal med Studiefrämjandet om samarbete för det.

Hur är det att spela denna sortens punk I Sverige idag? Känns det viktigare än någonsin i dagens kalla samhälle att spela punk ?

-Eftersom Total Misär är ett ganska tydligt politiskt band är svaret på frågan ja. Högervridningen, polariseringen och de ökade klassklyftorna är värre idag än på länge. När vi var aktiva på 90-talet var det organisationer som VAM, BSS och Ny Demokrati som försökte förvränga huvudet på folk. Idag har de gått på högskolor, lärt sig knyta slipsknutar och använda retoriska knep, och dessutom springer de andra högerpartierna runt som nyttiga von Papen-liknande idioter och bidrar till skiten. Det har aldrig i modern tid varit så viktigt att försvara det öppna, demokratiska mångfaldssamhället som nu.

Den historiska aspekten av detta kanske inte Gustav och Johnny kan säga så mycket om eftersom de är nya i bandet och genren. Men när Ola letade ersättare för Peter och Arvid var han tydlig med bandets politiska framtoning, och den ställer de givetvis upp på.

Hur skulle ni beskriva er musik med tre ord? 

-Rejäl röd punk? Eller kanske ”fråga alla lyssnare”? Fast då är det ju inte vår beskrivning. Vete fan, ärligt talat. Det där med korta definitioner är rätt svårt.

Vad betyder punk för er, är det bara ett ord eller är det en livsstil?  Vad är skillnaden på er syn på punk om ni jämför med när ni var yngre? 

-Det här är ju en fråga som inbjuder till långa funderingar och utläggningar. När man var yngre var det dels kul med upprorsandan och revolten, dels med känslan av att tillhöra en gemenskap som gjorde nåt utan att vara kontrollerad av samhällets representanter. I mångt och mycket var det ju en illusion, men vi hade ändå rätt fria tyglar att forma vår gemenskap i den gynnsamma miljö studieförbunden erbjöd på den tiden.

När man blir äldre blir man väl dels mera politiskt medveten, dels mera luttrad och cynisk. Man känner igen det politiska slingrandet. Man känner igen mönstren i högerns strategier att förstöra välfärdssamhället. Man känner igen tongångarna från alla pappskallar som svalt de enkla lösningarna extremhögern matar dem med och man känner igen den bekväma attityden hos den som bestämt sig och sedan lutar sig bekvämt tillbaks och slutar ta in fakta och argument. Och man slutar aldrig ifrågasätta orättvisor och orimligheter. Men idag med lite annorlunda tillvägagångssätt än när man var tonåring. Organisation och samverkan med andra för att uppnå nåt bättre, istället för att skrika, visa finger och vara obekväm rakt upp i ansiktet.

Man får ju en lite annan livssyn när man lämnar ungdomsåren bakom sig, och Gard hänvisar till Stefan Sundström i SVT-dokumentären ”Eran”, där han pratar om saker som kunde sägas under den tidiga punken, med ett exempel ur Ebba Gröns låt ”Vad ska du bli?”. Den texten innehåller saker som är direkt sårande och underkänner de vuxnas hela strävan, och Sundström tycker att det inte var så moget eller snällt.

Det är ju sådant man kan förstå när man blivit vuxen själv och kanske har en egen familj att försörja, eller bara har hyra och räkningar att betala. Ska man attackera nån så ska det väl helst vara den som står för sånt som gör samhället sämre, som bevarade klassklyftor och människors olika värde, inte vanligt hederligt folk som bara försöker få sin vardag att funka. Så idag är det väl mera intressant att försöka medverka till förändring och vara positiv till andra, mindre stereotypa sätt att leva utan att direkt pissa på dem som inte kan eller vill göra sådana val. 

Och det är ju många som växt upp i punken som lärt sig göra saker mer på egen hand, eller snarare tillsammans med andra inom punknätverket. Idag finns ju klubbar, skivbolag, distributionsbolag och merchverkstäder som alla drivs småskaligt av entusiaster inom rörelsen.

Ola har en grej han återkommer till hela tiden: Ulf Dagebys textrad från låten ”Sent en lördagkväll” är fortfarande lika aktuell idag som då, och sätter fingret rätt väl på vad punken är för honom: ”Bygga nåt tillsammans som ingen jävel förstör”.

Hur ser ni på nedladdning, mp3 och liknande? Ni finns inte på Spotify?

-Vi finns på Spotify när det här publiceras, och en del andra ställen också ... men när vi fick frågorna hade det digitala släppet inte gjorts än.

Nedladdning och streaming är bra för spridningen. Det är positivt att musik och annat innehåll blivit lättillgängligt. Det som är mindre bra är att de företag som levererar dessa tjänster oftast är beroende av investerare som ska ha sin del av kakan, eller helt enkelt vill behålla större delen av den själva. Och det blir väldigt lite till artisterna. T ex 1,31 öre per lyssning på Spotify.

Vill man stödja artister man gillar är det bättre att köpa skivor och merch, och såklart att gå på spelningar när det går att arrangera sånt igen. Det kan man ju göra oavsett hur mycket man använder streamingtjänster i dagliga livet. 

Hur tycker ni att det är att bo i Sverige idag, politiskt? SD+M? Covidpandemin?

-Vi var ju inne lite på det politiska i en tidigare fråga. Men för att utveckla är det såklart ett problem att högerextremismen normaliserats till den grad som skett. Dels har rättsväsendet svikit sitt ansvar genom att inte bromsa SD i tid, vilket det finns lagliga möjligheter att göra genom lagen om inskränkning i föreningsfriheten. Den går ut på att staten kan förbjuda organisationer som kränker demokratiska principer och mänskliga rättigheter. Men det skedde inte med SD, de tilläts sprida sin skit och nu sitter de i Riksdagen med 20% väljarstöd.

I kölvattnet av SD:s framgångar har media tonat ned hotet från andra organisationer, och använt beskrivningar som ”invandringskritiska” om grupper som har fysiskt våld som redskap och betraktas som terrorister av SÄPO. Och i stort sett alla andra riksdagspartier har anpassat sig till den här smörjan, främst i ledet såklart Moderaterna och deras knähund Kristdemokraterna. All den här bruna smörjan är ju i grunden samma sak, där SD är vågbrytaren in i det politiska etablissemanget, där möjlighet till stora samhällsförändringar finns. Det är olyckligt att varken media eller politiska partier inser vidden av den faran.

Men den allmänna högervridningen i samhället slutar ju inte med den rena högerextremismen. Den spirande nyliberalismen och kapitalismen gör stora landvinningar idag, men mer och mer avregleringar för storföretag och mer och mer utförsäljning och privatisering av allmännyttan. Och detta kommer till stånd pga att alltför många inte bryr sig om att sätta sig in i politiken innan de går och röstar, utan låter sig luras av populistiska halvsanningar och lögner. Låter sig lockas med skattesänkningar och fördelaktiga boräntor, som om det vore viktigare än att bevara och utveckla ett jämlikt välfärdssamhälle som gagnar alla. Egoistiska perspektiv används som skygglappar för den solidariska strävan som är bra för alla, inte enbart de priviligierade. Och det är en ond cirkel av snedfördelade resurser bakom alltihop. Högerns propagandamaskiner har mångdubbelt större resurser än deras motståndare, eftersom kapitalisterna som sitter på alla tillgångar genom sitt industrikapital kan pumpa in pengar i den här åsiktsmaskinen. Antingen sker det genom tankesmedjor eller mediabolag, eller genom direkta partibidrag. Och det är en ständig kamp i uppförsbacke för vänstermotståndet då de som drabbas av högerpolitiken inte har samma resurser att bidra med. Det enda att göra är att mana till solidaritet och motstånd. Aldrig någonsin i Sveriges moderna historia har det varit viktigare att rösta vänster i kommande val, och gärna bidra på annat sätt till motståndet mot högern, genom t ex donationer eller medlemskap i organisationer som vill försvara det toleranta och jämlika samhället. Ingen kan göra allt i detta, men tillsammans är vi starkare.

Företagsstödet under pandemin visar också tecken på den totala kapitalistiska dominansen. Hur kan det annars vara rimligt att stora börsnoterade industriaktiebolag får så mycket hjälp, trots att de har riskkapital i form av aktieägares pengar? Samtidigt förväntas enskilda näringsidkare ha egna sparade tillgångar att leva av i händelse av kris, och har de inte det får de vackert gå under. Och där hittar vi i stort sett hela kulturbranschen. Alla musiker, varietéartister och konstnärer finns inom den sektorn. Vidare alla klubbar och festivaler, som kanske inte drivs som enskilda firmor, men inte är tillräckligt stora för att kunna påverka politiska beslut till sin fördel. Hur många av dem kommer överleva pandemin om de inte får hjälp? Staten ska ju vara alla vi tillsammans. Men i högerpolitikens verklighet är det inte så. Och då har vi inte ens berört alla timanställda och deltidsjobbare än. Vänstern fick i alla fall igenom en utvidgning av a-kassan under krisen. Men i ett annat politiskt klimat skulle det blivit mycket mera omfattande åtgärder för att hålla alla flytande, inte bara de som gott har råd att simma själva.

Finns det några band I Sverige idag? I er hemstad?

-Det finns en hel del bra band idag, och tack vare den digitala revolutionen på 90-talet har det ju blivit mycket lättare att hitta varann och hålla kontakt. Svårt att pusha för några specifika, för då missar man massor av andra som också är värda att nämna. Men i Gnestatrakten känner vi bara till Politiskt Inkomplett, som vi inte vet exakt hur aktiva de är.

Det lokala perspektivet är väl inte så jätteviktigt i det här fallet dock, det har större betydelse om man får för sig att börja arrangera gig. Då vill man såklart lyfta dem som finns lokalt, även om det kanske inte stannar med det. Band vi haft lite kontakt med är t ex Puffra från Järfälla, Vet Hut från Malmö, Drömsemestern från Dalarna(lite oklart exakt vilken stad), The Sensitives, där Gustav känner trummisen, Los Bastards från Umeå(eftersom Ola köpte en gitarr av Viktor i det bandet) och Råttorna(Martin hjälpte Ola med konsertbiljetter till en KSMB-spelning). Sen har vi växlat lite skrift med Lastkaj 14 och Ett Dödens Maskineri från Falun, och även med Mart i DLK, även om det var rätt sval respons från honom. Han mindes oss säkert inte från 90-talet. Och såklart Slaveriet, eftersom Bjurre än en gammal bekant och förebild från Mariestadtiden, och vissa andra i bandet har koppling till Arvid, så på grund av honom kan vi såklart nämna Deny och Mähälium. Asta Kask kan väl nämnas också pga lite bollning Ola haft med Bonni. Givetvis Wolfbrigade också eftersom det är Jocke Rydbjer som mixat och mastrat plattan i sin Wolfden Studio. Vilka av de här vi kommer dela scen med återstår väl att se, och det är inte alla vi pratat om sånt med. Och det finns ju massor av andra band som är värda att nämna, men allt får inte plats här.

Hursomhelst kan vi väl göra en liten lista för varje medlem, med band vi gillar och som vi kommer på nu, med förbehåll att vi kanske missar några som vi borde tänkt på. Både punk och annat, stort som smått:

Olas lista:

Gamla Pengar

Kardinal Synd

Headons

7 svåra år

Burning Kitchen

Bombfors

Välta Stället

Trubbel

Bäddat För Trubbel(Båda namnen tog kanske samma namn från början?)

Marulk

Dundertåget

Raised Fist

Gluecifer

Kvelertak

Ossler

Orkan

Finntroll

Vintersorg

Hoven Droven

Den Flygande Bokrullen

Seasick Steve

Gards lista:

Tragedy

Anticimex

Cosa Nostra

Wolfbrigade

Overkill

Sodom

Destruction

Exodus(gamla grejerna)

Kreator

Slayer

Motorhead(gamla trion)

Gustavs lista:

The Sensitives 

Tysta Mari 

The Drippers 

Lastkaj 14

Björnarna

Kiss

The Hellacopters 

Gluecifer

Turbonegro 

The Hives

Johnnys lista:

Allt med Dio.

Slayer

Rage (Avenger)

Destruction

The Exploited

Kreator

The Crown

Motörhead

Opeth

Nazareth

Kvelertak

Hypocrisy

Bach (+ det mesta inom klassiskt)

I

Body Count

Spelar ni något utanför Sverige?  

-Av förklarliga skäl är svaret till dags dato ”nej”. Hur det blir i framtiden får vi väl se. Vi har i alla fall sålt skivor till Ryssland och Japan och blivit spelade i en podd i Argentina.

Andra bra band från utlandet?

-Punken i Sverige blir ju lätt en inhemsk angelägenhet då de flesta sjunger på svenska, och texterna är ofta skrivna ur ett svenskt perspektiv. Men det är klart att det finns utländska band som kan nämnas, förutom de klassiska som Pistols, Clash, Stiff Little Fingers, Sham 69, GBH, Black Flag med mera och yttermera. För oavsett vilka som började har man väl lyssnat på det som tilltalade en. Tidiga Bad Religion kanske. Främst plattan ”Suffer” då. The Business och Youth Of Today, när man är på det humöret. Eller Exploited. Gluecifer är väl nästan punk. JMKE var rätt sensationella på 90-talet då de gjorde några spelningar i Sverige.

Era texter, vad influeras ni av?  Aldrig på annan språk än svenska? 

-Textförfattandet drivs av motstånd mot högerextremismen och kapitalismen, och den orättvisa, hat och våld de för med sig i form av sexism, hbtq-hat, motstånd mot miljörörelsen och allmän faktaresistens. Dessutom visar texterna på bättre alternativ, även om det i punken är lätt att fastna i ensidig attack på det man ogillar. Texterna är nästan uteslutande demokratiskt socialistiskt vinklade.

Vi skriver enbart på svenska. Det är lättast att få fram budskap på det egna språket, och vår inriktning är främst att nå fram med saker som rör svenska förhållanden och politik, även om vissa ämnen såklart blir världsomspännande och kräver internationellt engagemang och solidaritet.

Finns det något ni aldrig kommer skriva om?

-Alltför personliga texter om det egna känslo- och relationslivet kanske. Det går absolut att närma sig det utan att vara patetisk, och det finns ju band som gör det. Omtanken om varann är ju en viktig del av gemenskapen inom punken, och i högsta grad något som borde genomsyra samhället mera än det gör idag. Men blir det perspektivet för personligt hamnar man lätt i en position där man personligen blir i fokus, när det för vår del är mera intressant att lyfta frågor ur ett bredare perspektiv. Även sådant som handlar om psykisk och känslomässig balans. Får man in ett element av samhällsstrukturer och gemensamma angelägenheter som många kan relatera till kan det väl funka. Men inte att sända ut ett alltför personligt rop på hjälp i känslomässig kris. Då får det nog hamna i ett annat projekt än det här bandet. Inte för att det är fel att skriva sånt, men det känns lite för självcentrerat för Total Misärs koncept idag.

”Skojiga nonsenstexter” som var kul att supa till på 90-talet har heller ingen plats i bandets nuvarande form. Som titelspåret på första demon ”Jag måste spy”, för att nämna något konkret. Det var ju jättekul i tonåren. Om folk gillar den stilen, fortsätt gärna lyssna på den. Inget ont i det och det är ju rätt harmlöst. Men vi kommer inte komma med nåt sånt i vår nuvarande tappning. Tar vi upp nån av våra gamla låtar med sådant textmaterial kommer vi skriva om dem.

Sen finns det ju självklarheter som rasistiska och sexistiska föreställningar som aldrig skulle komma på tal i det här bandets textmaterial. Som sunkig skämtjargong från ungdomen, då det var mer eller mindre norm att folk skämtade om rasifierade, kvinnor, sexuellt ickenormativa och funktionshindrade. Men det är väl så uppenbart i sammanhanget att det knappt behöver nämnas.

Politik och musik, hör det alltid ihop? Har ni skrivit någon icke politisk låt?

-Nej, givetvis måste politik och musik inte alltid höra ihop. Det finns band som skiter helt i politik. Och ibland är det kanske tur. Inom hårdrocken, till exempel, har det ju visat sig att då politiska åsikter kommer fram där är det ofta av det högervridna slaget. Som Iced Earth-medlemmen som dök upp som Trumpsupporter till exempel.

Men inom punken är det rätt svårt att se att politiken inte har någon roll. Och fler grejer i livet och vardagen än folk kanske tänker på har politiska dimensioner. Till och med en sån sak som att välja vad man köper i mataffären har ju politiska konsekvenser, och även det faktum att det talas mer om den typen av individuella val idag. Egentligen är det rätt falskt, eftersom folk inte kan påverka strukturerna särskilt mycket på individuell nivå. Det är såklart en bra sak att folk blir mer medvetna i sin konsumtion. Men nyliberalismen försöker befria näringslivet från sitt mycket större ansvar genom att lägga över det på slutkonsumenten istället. Så bara en sån enkel sak som att välja mjölkpaket eller toalettpapper har politiska dimensioner. Och det kan leda till slutsatser om politiska system och hjälpa folk att ta rätt röstsedel när valet kommer.

Total Misär kommer nog aldrig skriva en opolitisk låt, även om budskapen kan vara mera subtila i vissa texter. Oftast är de dock inte det.

Bästa politiska band/artist?

-Det beror på hur man ser det. Vissa band levererar kanske välskrivna låtar som ger lyssnaren ökad insikt i ämnena de handlar om. Andra band kanske når framgångar främst genom att spela musik som uppmärksammas av många. Sen finns det ju band som klarar båda dessa ting med bravur. Mart har alltid varit en briljant textförfattare, och vissa av DLK:s tidigare låtar är tydligt politiska och håller dessutom än idag. Det finns bra grejer i det senare materialet också, även om många inom punken nog tappat intresset för DLK idag. Detsamma kan sägas om Bonni, som skrivit bra grejer både till Asta Kask och Cosa Nostra. Vad gäller de senare grejerna kan man framförallt lyfta EP:n ”Historien dömer oss alla” som Asta Kask släppte inför förra valet. Nationalteatern har också varit betydelsefulla för punken och samhällsutvecklingen, och de är även ett sådant band som lyckades skaffa nya generationer av fans, som ju för övrigt Asta Kask också gjort. Men bland de punkband som är mera aktiva idag kan man väl nämna Lastkaj 14, även om de inte är tydligt politiska i alla låtar, 7 svåra år, Kardinal Synd och Vänsternäven. Och givetvis Ett Dödens Maskineri.

Tror ni musik kan ändra någons liv, då menar jag texter etc?

-Ja, det finns otaliga berättelser om hur folk upplevt en sorts uppvaknande genom musiken, och inte sällan en specifik låt. Vissa berättar även om hur en speciell låt eller ett speciellt band hjälpt dem genom en tung period i livet. Alla har nog sådana låtar och band. Eller åtminstone många av oss. Om vi lyckas åstadkomma något sådant är såklart svårt att gissa, men det vore ju jättefint att lyckas med det. Musiken är en speciell konstform som kan bära mycket känslor, ge folk stöd när livet är svårt, och även mana till kamp när det är nödvändigt, och bidra till gemenskap och en känsla av meningsfullt sammanhang, som alla människor behöver.

Ert omslag är riktigt fräckt på er CD, vem har gjort det. Är det viktigt att ha ett omslag som man förstår vilken typ av musik man spelar? Vilken är ert favoritomslag alla tider?…

-Omslagstecknaren är en kille Ola hittade i Gnesta. Han heter Martin Ander, manderoid på Instagram, för den som vill se mer av hans arbeten. Förutom att det är en bra grej att stödja småskalig lokal verksamhet fattade han som antirasist och feminist grejen med bandet också. Han har lite koppling till punkscenen sedan tidigare och ville gärna göra mer i den vägen.

Ola hade skissat länge på flera koncept till omslag, och den sista fick Martin utgå ifrån, tillsammans med en del inspirationsbilder, fast med tydlig önskan om att han skulle göra bilden på sitt sätt. Detta var ett nytt sätt att jobba för honom. Både han och bandet blev mycket nöjda.

Loggan och bombsymbolen hade Ola designat i förväg, men Martin fick teckna även dem på sitt sätt för att stilen skulle vara sammanhängande.

Vi lär nog fortsätta samarbeta med honom även på kommande produktioner.

Är det viktigt att få ut fysiska skivor? Vinyl eller CD eller både och?  Finns det någon bra skivaffär i er närhet kvar? Känns det som om man släppt en skiva om man bara ger ut den digitalt?

-Fysiska skivor tycker vi är viktigt av flera skäl. För det första känns det ju bra för en själv. Att jobba med att ta fram en fin produkt, med bildkonst, grafisk design och allt annat, och se det färdiga resultatet, är ju tillfredsställande på ett helt annat sätt än att bara släppa digitala album. Det är mera ”på riktigt”. Och vem vet om alla streamingsidor kommer ligga uppe för evigt? Ett fysiskt album har du ju själv, i din egen samling. Och på det viset blir det ju intressant för lyssnarna också.

Vinyl är såklart roligare än CD, ljudet är bättre(även om det kanske har mindre betydelse idag när man oftast spelar in digitalt) och eftersom formatet är större får de estetiska värdena ta mera plats, det är ju mycket roligare att ställa upp en fin vinylskiva på en tavelhylla än en liten CD. Men det är ju enormt mycket dyrare att pressa vinyl, så där kommer CD-formatet in som ett mera lättillgängligt alternativ för många band. Många bloggar och fanzines vill dessutom ha en fysisk skiva för att skriva recension, och i övrigt promotionsyfte behövs det också.

Sen kan man inte bortse från att banden behöver sälja skivor och merch för att få igen lite av sina utlägg för musikproduktionen. Det är inte gratis att göra musik. Och om man verkligen vill stödja ett band och hjälpa dem fortsätta, är det jättebra att köpa deras grejer. Från streamingsidor får man inte mycket, 1,31 öre per lyssning på Spotify, till exempel. Alla musikplattformar har dock inte samma villkor. Det kan vara bra att kolla upp vilka som har bäst villkor för kreatörerna och använda deras tjänster istället. Men störst stöd för band och artister blir det när man köper plattor och merch av dem.

Var snäll och berätta något riktigt roligt som hänt under er karriär på scen eller bakom scen etc?

-Det finns mest smågrejer eftersom vi hade ett långt uppehåll från 1996-2018. Så än så länge finns inte några direkta exempel från nutid. På 90-talet kan det väl gå att hitta nåt, men inget spektakulärt. Möjligen att Gard avslutade sin gärning i bandet, innan han flyttade för att påbörja sina filmstudier, med att trilla av trumpallen och ned bakom trumscenen på sista spelningen han var med på. Vi hade alla druckit för mycket den gången.

Hur ser er publik ut? Vad drar ni för folk? Saknar ni några typer av folk?

-Det återstår väl att se, eftersom vi inte gjort några spelningar sedan ARA-festivalen i Lidköping 1996. Men en förhoppning är såklart att vi kommer dra en del ungt folk till våra gig, även om det är folk runt 40-strecket som verkar utgöra kärnan i punkpubliken numera. Det är ju hos de yngre framtiden ligger.

Och så vore det kul att nå ut mer till folk med utländsk bakgrund. Punken tenderar att vara en kultursfär med rätt stor majoritet av vita svenskfödda. Det har såklart inte alltid varit så, om man kollar på band som KSMB till exempel. Men idag är väl punken inte så aktuell för folk i segregerade områden, som storstadsförorter, fast budskapet i musiken i hög grad handlar om orättvisor som säkerligen upplevs starkare där än i andra områden. Som antirasistiska låtar, till exempel. Förvisso kan det ju vara bra att leverera musik med antirasistiska budskap till unga människor från mera priviligierade bakgrunder som matas mycket med rasistiska högeridéer idag när de ska bilda sig en uppfattning om hur världen funkar, men det blir inte helt hundra med sånt material om det inte når fram också till dem som är offer för rasismen.

Och med det sagt finns det ju problem som kanske känns mer i småstäder på landsbygden, där missnöjet ökar för att infrastrukturen förfaller och arbetsplatserna stänger. I sådana områden hittar SD mycket av sitt väljarstöd, som de lurar med enkla lösningar i form av ökad makt och privilegier på ojämlik och rasistisk grund. Där skulle man gärna nå fram med insikter om högerpolitikens och nyliberalismens konsekvenser i form av orättvis resursfördelning, storstadscentralisering och ökade klassklyftor. Få dem att fatta att samhället blir bättre om vi bryr oss mer om att skapa en välfärd för alla istället för att bara bry oss om oss själva och våra närmaste.

Var snäll och ranka fem favoritskivor, fem favoritkonserter.

Det får väl bli en lista per bandmedlem för skivorna då.

Album:

Ola

Cosa Nostra - Under ytan

Ett dödens maskineri - Det svenska hatet

DLK - Le som en fotomodell

Dundertåget - Skaffa ny frisyr

Lastkaj 14 - Som en dålig film

Gards

Alla motorhead plattor med första trion.

Exodus - fabulous disaster.

Sodom - agent orange.

Metallica - dom första 3 plattorna.

G.B.H - city baby attacked  by rats.

Gustav

KISS - Dressed to kill

Metallica - Ride the lightning

Dissection - Storm of the lights bane

Children of bodom - Hate crew Deathroll

Gluecifer - Tender is the savage

Johnny

Den grå kassetten med avriven textremsa jag hittade som 15 åring, som senare (tack vare en klasskompis) visade sig innehålla ett axplock från Metallicas 4 första skivor.

Rage - Ten years

The Haunted - Made me do it

Arch Enemy - Wages of sin

Opeth - Blackwater park

Konserter:

Ola:(Inte så mycket stora grejer, föredrar mindre gig)

Dubioza Kolektiv, Kägelbanan 2016

Entombed, Stockholms universitet, 2004(träffade min sambo där)

Gard:

Nofx

Motorhead

Lillasyster

Death breath

Fu manchu 

Gustav:

The Darkness, Sthlm 2013

Kvelertak, Sthlm 2014

The Cure, Roskilde 2012

Black Sabbath, Sthlm 2005

The Hellacopters, Sthlm 2019 

Johnny:

Motörhead - münchenbryggeriet -02

Entombed - Nyköping -01(?)

Rage - SRF -01

Children of bodom - Wacken -06

The Crown - Getaway Gävle -10(?)

Är det tråkigt med intervjuer? Eller blir det inte så mycket?

-Än så länge har vi inte behövt genomlida så många. Men det är ju kul om man har nåt att säga. Svårigheten ligger mest i att samordna hela bandet för dem.

Ifall ni kunde välja fem band från historien, döda och levande att ha en konsert ihop med ert band, vilka är drömbanden då?

-Ola tycker att det blir lite väl mycket idolkult över sånt, och för honom känns det väl inte som att det hör hemma i punken egentligen.

Men det är klart att vissa band haft betydelse, som Sex Pistols och Clash, för att gå långt tillbaka, Bad Religion, Asta Kask och Strebers för att nämna några som fick betydelse lite senare eller mera inom landets gränser. Frågan är om man skulle vilja stå på samma scen som de där kända stora banden egentligen? Det är ju roligare att dra en publik på egna meriter än att agera uppvärmare åt ett annat större band.

Men med allt det sagt hade vi några kul gig på 90-talet tillsammans med Cosa Nostra, Dia Psalma och DLK. Och det är klart att man får spela förband tills man kommit igång. Men att värma upp för stora elefanter är egentligen inget vi drömmer om.

Gard tycker att det skulle varit kul att spela med Motörhead och träffat Lemmy. Och Johnny tycker det varit coolt att dela scen med Thin Lizzy.

Är musik ett bra sätt att få ut frustration och bli en snällare person? Är ni argare idag än ni var unga punkare?

-En av medlemmarna i Råttorna kläckte ur sig termen ”nyarg” under deras medverkan i Döda Katten Podcast. Det var jävligt träffsäkert. Och nu, när det politiska klimatet, med värre högervindar än nånsin och normalisering av extremhögern manar till att spela punk igen, är det en passande beskrivning på hur man kan känna sig. Och visst är det bra att använda musiken för att ventilera frustration. Det funkar fint, förutsatt att man spelar tillräckligt arg musik. Och det gör vi. Men man får ju inte ventilera sig tom heller, utan behålla fokuset på varifrån frustrationen kommer, så man kan göra vad som går för att uppnå en positiv förändring.

Vilken är den konstigaste frågan ni fått i en intervju?

-Vi får väl ösa ur det ytterst begränsade intervjuarkiv vi har än så länge för att besvara den frågan på bästa sätt:

En nöjesreporter hade spaltat upp 10 frågor till oss. Den första frågan utgjordes egentligen av 4 frågor. Mer än en av de efterföljande frågorna var direkta upprepningar av tidigare frågor. Men egentligen var inga av frågorna konstiga i sig, det konstiga låg väl snarast i hur lite som verkar krävas för att få jobb som reporter idag.

Vilken är frågan ni aldrig får, ställ den och besvara den?

-Eftersom vi inte gjort så många intervjuer än går det inte att ge nåt bra svar på det här. Men generellt är det ju roligare att få kreativa, intressanta frågor än banala, i stil med ”Har ni någon favoritlåt på skivan?”.

Framtidsplaner för bandet?

-Vi ska spela in ett nytt album. Det blir väl nån sorts fullängdare, men vi har inte spikat låtarna än. Dock kommer vi släppa en digital singel snarast möjligt, som försmak på albumet och för att presentera bandet med den nuvarande sättningen.

Vi gör gärna en vinyl av albumet. Kanske kan vi ha råd med det med hjälp av förköp. Och så ska vi göra gig. Om pandemin ger vika inför vaccinationerna så det går att arrangera evenemang igen, vill säga. Men vi planerar även att streama, så om vi bara kan få 10-20 pers framför scenen kan vi i varje fall göra nånting. Och när det släpper mer vill vi ordna spelningar till vilka vi kan bjuda in fler band att medverka.

För dig själv?

-Den här frågan är väl riktad till Ola, eftersom han sköter korrespondensen. Men alla i bandet har del i den.

Hursomhelst hoppas jag bli bättre på att spela in, eftersom vi kommer försöka sköta det i vår egen replokal. Och så vore det bra att få ordning på inkomsterna, som blivit lidande till följd av pandemin. Allt jag haft över har jag lagt på musikutrustning och studioutrustning, och det vore skönt att ha lite marginaler.

För övrigt är planerna att rösta på Vänsterpartiet i det kommande valet, och försöka engagera mig så mycket som möjligt för att hjälpa dem framåt. Det finns inget annat rimligt riksdagsparti i det här landet idag, som jag ser det.

Visdomsord?

-Återigen Ulf Dageby: Bygg nånting tillsammans som ingen jävel förstör.

Nåt att tillägga?

-Det finns alltid nåt att tillägga!

Ta ansvar. Bry dig. Gör vad du kan.

Stöd de grejer du gillar och ta inget för givet. Finns det band du gillar, köp deras plattor och merch, gå på deras konserter(när det går att arrangera sånt igen). Fundera på hur du lyssnar på musik till vardags. Använder du bara en streamingtjänst som Spotify, som tar alla pengar själv och endast ger småsmulor till kreatörerna, eller använder du även tjänster som har schysstare villkor för mindre och oberoende band och artister? Finns det lokal verksamhet du gillar, som småbutiker med ekologiskt sortiment, lokala matproducenter, små enskilda hantverkare eller nån liten klubbarrangör, stöd dem. Handla av dem, anlita dem och gå på arrangemangen, kanske inte för att det är det billigaste alternativet, men för att stödja din lokala småskaliga näringsverksamhet istället för stora börsnoterade aktiebolag. Kanske inte giget på det där stället är asintressant för dig egentligen, men du vill att klubben ska klara ekonomin och fortsätta arrangera grejer, så det finns en mötesplats att träffa folk på och se mindre artister och band uppträda. Finns det organisationer som gör bra grejer, engagera dig i dem. Som välgörenhetsorganisationer, rättviseorganisationer, kulturföreningar, fackförbund eller politiska organisationer. Om du inte pallar aktivt engagemang personligen, stöd dem med bidrag eller medlemsavgift. Och ifrågasätt folk i vardagen som ger luft åt rasistiska och sexistiska åsikter, eller annat fördomsfullt brunhögerskit som normaliserats långt bortom rimlighetens gräns idag. Låt dem veta att du inte håller med. Skaffa motargument och påvisa det felaktiga i deras påståenden. Expo, ETC och Motargument med flera är bra källor till sånt. Och passa på att rannsaka dig själv också. Har du några vanor från uppväxten som borde förändras? Slentrianmässiga mönster du inte tänkt på som du egentligen inte gillar? Det har nog de flesta av oss, särskilt vi som kommer från en mer eller mindre priviligierad miljö. Kan du bli ett bättre exempel själv?

Världen blir vad vi gör den till gemensamt. Både i stort och smått. Internationellt såväl som lokalt. Och den måste bli bättre igen. Det är många grejer att tänka på, men gör man nånting istället för ingenting så bidrar man till en positiv förändring.