Rick Titrö och Kärleksministeriet är en grupp jag bara hört på Ursäkta Röran. Nu har Rick skickat sin nya skiva och det är en skiva fylld med långa texter, bra texter, små historier och det är en typ av singer/songwriter som många borde kolla upp. Här kommer en öppenhjärtlig och lång intervju med Rick. September 2021

Berätta lite om dig själv? Ålder, familj, band före?

-Alla rockstjärnor dör vid 27 års ålder så istället för att fylla 28 år återuppstod jag. Som den absoluta gräddan av alla rockstjärnor: Jesus, Paul McCartney och jag. I det här andra livet har jag vid det här laget alltså hunnit bli fyra och ett halvt. Eller om man nu inte tror på den typen av reinkarnation kan man också se det som att jag fyllde så jämnt man bara kan för ett halvår sen. Två upphöjt med fem. 32. Och i juni kommer jag ha snurrat lika många varv runt Solen som en LP gör per minut. Jag växte upp i en familj med fyra barn men nuförtiden bor jag ensam i en liten etta i Malmö. Det är nog en omöjlighet att som soloartist ha projekt tidigare än sig själv och det har jag ju inte haft heller. Mitt kompband Kärleksministeriet finns egentligen inte heller utan uppstår varje gång jag spelar som soloartist ihop med andra musiker. Första gången det sattes ihop var någon gång i gymnasiet när hela skolan lekte melodifestival. Innan dess hade jag dock varit med i några olika band såsom djurrättsbandet Tjangalla Bangalla i mellanstadiet och punkbandet Förortsbarn (som besjungs på den nya plattan) i högstadiet. Efteråt har jag väl mest varit med i mer projektartade konstellationer som exempelvis Kal P Dal-coverbandet Slashasarna, bonnarockarna Lantisarna samt Spruckna Toner och Gökboet som jag reste land och rike runt med som en del av utbildningen på Visskolan i Västervik på Gamleby Folkhögskola. Ett projekt jag är med i för närvarande är musikerkollektivet Kalaskapellet som inte finns, aldrig funnits och aldrig kommer finnas heller men som inte kan låta bli att dyka upp med jämna mellanrum i olika former. Med helt olika repertoar för varje gång. Exempelvis har vi gjort renodlade hyllningskonserter till bland annat Johan Johansson, Eggstone, Kim Larsen och svensk punk men även spelat de olika medlemmarnas originallåtar från andra projekt. Till råga på allt har vi tillochmed lekt blåsorkester. För närvarande håller vi på att sätta ihop ett stort medley av Malmö-låtar.

Berätta lite om varje medlem, ålder, jobb, familj, band före och band bredvid?

-Oftast brukar jag spela ensam, ibland akustiskt, ibland elektriskt. På tidigare inspelningar spelade jag de flesta instrument själv. Men "Laglös" som släpps i oktober är inspelad med så många andra musiker att det var självklart att den skulle ges ut även i deras namn. Eftersom Kärleksministeriet är en väldigt löst sammansatt konstellation vet man aldrig vilka som ingår i bandet, det brukar skilja sig från gång till gång. På skivan består Rick Titrö och Kärleksministeriet av: *Rick Titrö: sång, akustisk gitarr, munspel, banjo och slagverk (för tidigare projekt, se ovan) *Mats Bengtsson: piano, elorgel och dragspel (Wilmer X, Jakob Hellman, Magnus Johansson, Llongo, Dr Yogami, Amazonas, EMI:s studiomaffia, mm) *Bernhard Steiner: fiol (Under Tiden, Kalaskapellet, mm) *Niklas Almqvist: mandolin, banjo och irländsk bouzouki (soloartist, The Outriders, mm) *Anders Dahlheim: kontrabas (Under Tiden, Kalaskapellet, mm) *Joakim Strandberg Nilsson: trummor (Faithful Darkness, In Mourning, mm) *Anette Rosengren: kör (Skav, Snubblar In, Kalaskapellet, mm) *Emma Silfver: kör (Under Tiden, Grown Up Stories, Kalaskapellet, mm) *Anna-Mia Barwe: duettsång på "Hollywood" (soloartist, Jazz po Skånska, Gyssla, mm) *Ludvig Samuelsson: klarinett på "Jag tror jag vilar mig i soffan ett slag" (Ludvig Samuelsson Trio, Hanutten, Karlssons Kluster, Lasse Mørck Quartet, mm) *Jimmy Bussenius: tramporgel på "Eufaniens hymn och nationalsång" (Skurklandet, Kall Brand, Eldorado, mm) Redan till släppefesten torsdag 14 oktober på Medley i Malmö kommer Kärleksministeriet ha hunnit göra en rad medlemsbyten och några som tillkommit är: *Johannes Antreski: piano, elorgel och dragspel (soloartist, Månskenskvartetten, Sex Drugs & Visor, Kalaskapellet, mm) *Johan Fumo Hallberg: piano, elorgel och dragspel (Malmö Kulturskola, mm) *Peter Mattsson: mandolin, banjo och bouzouki (Apa State Mental, Long Chaneys, Broster Brös, Kalaskapellet, mm)

Jag kan höra mycket singer/songwriter-musik? Även äldre visa…. Var det bättre förr?

-Det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver. Precis som efter spanska sjukan tror jag att det glada tjugotalet väntar på andra sidan pandemin. Förra gången utgjordes det av sociala reformer, demokratisering och jazz. Det började med kvinnlig rösträtt och slutade i en blodig militärmassaker som ledde till att Socialdemokraterna skulle börja svika arbetarrörelsen fullständigt, men det var även det som ledde till att Sverige slutade vara en militärdiktatur. Undrar vad som händer den här gången, vi slipper ju åtminstone marknadshyror. Jazzen tror jag inte kommer tillbaks, men åtminstone det jazzen fyllde för funktion förra gången. Ut och dansa. Att se folk i ögonen igen. Rock'n'roll helt enkelt!

Rick Titrö och Kärleksministeriet, är ni nöjda med namnet? Favoritbandnamn annars?

-Nja, artistnamnet Rick Titrö är en dålig ordvits som jag hittade på nån gång i högstadiet när jag var ung och frasradikal. Egentligen heter jag något annat men det är skönt att inte vara lika lätt att få fatt i när jag retar upp nazister. Men det är väl lite som med det mesta man gjort när man var femton, inget man helt och hållet kan stå för idag men en viktig del i den man utvecklats till. Det känns dock som att namnet lever sitt eget lilla liv och jag blir nästan stolt när folk uttalar det på andra sätt än vad jag gör. Kompbandets namn Kärleksministeriet tycker jag dock är lite bättre. Den allra första upplagan kallade jag dock för Rick Titrö & Dom Andra men efter att jag fått reda på klippanpopbandet Johnny & Dom Andras existens kände jag mig tvungen att hitta på något nytt. I den vevan hade jag precis läst "1984" av George Orwell där Kärleksministeriet är ett av de absolut obehagligaste beslutande organen som arbetade under devisen "Krig är fred". När det var dags att släppa första singeln inför albumet fick jag dock reda på att det fanns ett annat band som också kallade sig för Kärleksministeriet. Jag var visserligen långt före dem men de har varit mer aktiva. Bra skit är det också och jag ville inte tvinga dem till att kalla sig för Tjärleksministeriet (jämför med namntvisten mellan Perstorps-Noise och Gustavsbergs-Noice). Av alla bandnamn jag någonsin hört är nog Instrumentalsjukhuset det allra bästa. En ordvits som inte bara är plump utan både sorglig och samhällskommenterande på en och samma gång. Det var några skolkamrater i gymnasiet som kallade sig för det under en enda spelning i aulan när de framförde en instrumental bob hund-låt. Snacka om slöseri på bra bandnamn. Det är precis som med en ungdomskompis som har världens bästa trummisnamn Dragan Vuckovic och så är den jäveln gitarrist. Det känns nästan som ett hån mot Werner Modiggård som var tvungen att själv hitta på Raga de Gosh.

Vad är det bästa med att spela live? Har ni börjat spela live efter covid ännu?

-Att komma ut och kommunicera med folk som lyssnar på vad man har att säga, och i bästa fall tillochmed tycker om det. Och jag behöver åka ut på turné med jämna mellanrum för att funka som människa, för att få perspektiv på saker och ting och andas ut. Jo, jag har haft en hel del spelningar under pandemin. Jag har visserligen behövt skjuta upp mitt albumsläpp tills nu när saker börjar lägga sig men med spelningar har det gått i perioder även om det inte på långa vägar kommit upp i lika mycket som det kan göra andra år. De första pandemimånaderna mars-juli 2020 blev allt jag hade inplanerat inställt men sen kom det igång igen fram tills restriktionerna hårdnade ordentligt i mitten av oktober 2020 men sen de lättade i juni har det blivit någorlunda tätt igen. Stundtals har det varit en spelning i veckan. Plus att jag brukar hänga på den öppna scenen på Mässingshornet i Malmö.

Var är bäst att spela, var är sämst?

-Regelrätta krogspelningar kan vara rätt svåra. Där man mest blir ett bakgrundssorl till fylleriet och där folk förväntar sig att man bara ska spela låtar som de redan kan till leda. Samtidigt är det de spelningarna som brukar finansiera de roliga delarna av turnéerna. Det allra roligaste tycker jag nog är små festivaler där man lär hinna bekanta sig med varenda besökare innan festivalen är slut och samtidigt få uppleva en hel drös andra artister och band. Såsom Kortedala Visfestival, Skåpet Bjuder Upp Till Dans, Hugo Fjäderben, Fröidhafestivalen, Säljerydfestivalen, mm. Men det finns så många andra ställen som drivs mer av visioner, ideal och hjärta än av ekonomisk gångbarhet, de är alltid bäst!

Hur är det att spela denna sortens musik i Sverige idag?

-Både visan och punken flyger liksom under radarn i det allmänna medvetandet men det brukar vara lätt att få spelningar för mig ändå, det krävs inte så mycket utrustning när man spelar ensam och inte heller nån särskild budget när det inte är så många löner som ska täckas. Dessutom upplever jag det som att både vis- och punkscenen har väldigt platta strukturer där om inte alla så åtminstone hälften känner alla, på ett helt annat sätt än andra scener. Det tror jag visscenen har mycket att tacka visskolorna (på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv och den numera insomnade Visskolan i Västervik på Gamleby Folkhögskola) för, ett ypperligt sätt att knyta kontakter med folk är nämligen att bo med dem. Men jag tror även att ju mer man åker runt ensam desto mer sugen är man på att lära känna de andra artisterna, arrangörerna och publiken. Och punken har alltid haft som mål att platta ut strukturer, att vara ett långfinger åt etablissemanget och att välkomna de som aldrig fått plats nån annanstans.

Hur skulle du beskriva er musik med tre ord?

-Vispunk på skånska

Jag förstår att du kommer från punken… Vad betyder punk för dig, är det bara ett ord eller är det en livsstil?

-Jag skulle nog vilja definiera punk som en inställning och en attityd. DIY och skit-i-etablissemanget-för-etablissemanget-har-alltid-skitit-i-oss. Jag blir lite irriterad när folk tror att punken är en ljudbild, en musikgenre. Det är väl klart att det är lätt att bli inspirerad av sina vänner men det är inte där det ligger. Vad är det som sammanbinder exempelvis Tuk Tuk Rally, Patti Smith, Torsson, Dia Psalma och Skitslickers? Det är iallafall varken det musikaliska eller litterära uttrycket, däremot vad man vill med det hela. Punken som begrepp skapades väl som en fortsättning av proggen när den istället togs över av politrukerna som tyckte att socialrealism var småborgerligt, att om man inte citerade Lenin eller Marx i varje låt var man kontrarevolutionär och att man absolut inte fick klä dessa texter i rockskrud eftersom rocken har sina rötter i USA och därför är fiendens musik. Men som fenomen är det så mycket äldre än så. Redan Lasse Lucidor och Carl-Michael Bellman (förutom de rena beställningsverk han fick av jobbet) var punk. Jag är också punk, men jag har aldrig varit punkare.

Hur ser ni på nedladdning, mp3, Spotify och liknande? Gagnar det mindre band?

-För egen del är jag så dålig på att lyssna digitalt. Hemma lyssnar jag på vinyl, på stan lyssnar jag på CD. Men det är jag det. Till vardags jobbar jag som vikarie i skolan och jag märker klart och tydligt att dagens ungdom har så mycket större och bredare kulturellt kapital än vad min generation hade som i stort sett bara hade koll på det som råkade spelas på radio för närvarande. Det jag stör mig på när det gäller sådant är väl när Daniel Ek och de andra i bolagstoppen för Spotify allihopa tillhör topp fem i den internationella inkomsttoppen medan de bara delar ut två öre per lyssning att dela på för de som skapat musiken. Då stödjer jag hellre artisterna och de lokala skivaffärerna med att köpa skivor för några tusenlappar i månaden än att betala under hundralappen för att utöka Daniel Eks miljarder.

Hur tycker ni det är att bo i Sverige idag, politiskt?

-Visionslöst skulle man väl kunna säga om man vill göra det lätt för sig. Socialdemokraterna har väl ända sedan Saltsjöbadsavtalet 1938 främjat sig allt längre och längre bort från arbetarrörelsen och slutat föra sin egen politik, de senaste åren har de mest fört Stureplanscenterns politik. Jag hade hoppats att Centern skulle tvingats tillbaka till socialliberalismen när de bildade regering med S och MP men det var alltför optimistiskt, istället har de lyckats införa mer nyliberalism än vad Alliansen nånsin fick igenom. I namn av att hålla fascismen borta, när jag i själva verket tror att det är just sådant som skapar en grogrund för den. Det och tendensen att folk mer bryr sig om vokabulär än vad man vill få sagt. Somliga kallar det PK, jag kallar det hellre clickbaitmentalitet. Att läsa rubrikerna men inte artiklarna. Sedan JÖKen revs i somras känns det dock som att folk börjat prata ideologi igen. Och det finns som vanligt hopp om ungdomen som är allmänt medveten om rasismen och könsmaktsordningen och som tillochmed skolstrejkat en hel del för miljön. Jag sätter helt enkelt mitt hopp till det glada tjugotalet. Precis som efter spanska sjukan. Sociala reformer, demokratisering och jazz!

Finns det några band I Sverige idag? I er hemstad?

-Åh, hur många som helst. Både band och soloartister. Och hade jag tillåtit mig hade jag kunnat hålla på hela dagen med att namedroppa, men du har ju andra frågor också så jag försöker begränsa det litegrann. Några favoriter från min hemstad Malmö är Skav, Babian, Hanutten, Apolonia, Under Tiden, Parker Lewis, Snubblar In, Jakob Sundberg, Johannes Antreski, Sista Bossen, Nova Blast, Local Loco & the Idiots (nåja, de la ner precis), Dalaplan, Dödskällan, Vet Hut, Vånna Inget, Ida S Vollmer & Svarta Fåret, Palle Bull & Förlorarna, Caballo Con Leche, Slöa Knivar, Knægt, Svart Städhjälp, Skenet Bedrar, Åsa Bällsten, Björns Vänner, mfl, mfl Några favoriter runtom i landet är Loke Nyberg, Lastkaj 14, Elona Planman, Det Är Kärlek, Euskefeurat, Ronny Eriksson, Lilla Krogen Band, Roger Karlsson, Simon Swahnström, Odengatan 1B, Johan Airijoki, Matilda Magnusson, Torbjörnius Arro Förberger, Tigerbukten, Mohlavyr, Planet Trash, Ossler, David Ritschard (och Spinning Jennies), Lillebror (nåja, de la ner precis), Björnarna, Hyrda Knektar, Mange Hellberg, Katten Skogmans Orkester, Nippe Svensk, Philip Fritz, Mika Olavi och ytterligare en hel drös.

Spelar ni något utanför Sverige?

-Jag vill egentligen bara spela för folk som förstår mina texter. Men jag räknar skandinaviskan som ett och samma språk, lite olika dialekter bara. Så lite till och från har jag även spelat i Danmark, Norge, Åland och Finland.

Andra bra band från utlandet?

-Magtens Korridorer, Anti-Lam Front, Mordhundarna, Bob Malmström, Oslo Ess, Laarhöne, Astmatisk Gapskratt, Gasolin', Elvis Costello, Billy Bragg, Kinks, Drive-By Truckers, Bad Religion, Little Steven, Stiff Little Fingers, David Rovics, Anne Feeney, Savage Rose, Cim Dahlle, Jam, Southside Johnny, mfl.

Era texter, vad influeras ni av? Inte speciellt politiska?

-Det tycker jag nog att de kan vara. Om än inte alla så åtminstone en betydande andel. Däremot gillar jag inte plakattexter, de blir så platta. Och det blir lätt att man bara predikar för de redan frälsta. Jag föredrar helt klart resonemang framför slagord. På den nya plattan "Laglös" sjunger jag bland annat om giftig manlighet, Malmös arbetarhistoria, arbetskritik, utanförskap och om att döda arbetslinjen. Men även rena uppväxtskildringar, låtar om psykisk ohälsa och tillochmed en naturvetenskaplig text. Skivan som jag håller på att skriva för tillfället kommer bli nån form av musikal, eller temaplatta eller vad man ska kalla det. Om att växa upp, med allt vad det innebär. Rena uppväxtskildringar men även om farorna i vuxenlivet, som att glömma sina drömmar, alienation, utbrändhet och att viga sitt liv åt att tjäna mervärde åt direktörer.

Finns det något ni aldrig kommer att skriva om? Eller finns det inget heligt?

-Sånt jag tycker är ointressant. Och texter som går tvärs emot mina egna värderingar, förutom i ironiska texter där det är just det som är meningen.

Politik och musik, hör det alltid ihop? Eller ska man inte blanda dessa?

-Jag tänker att om folk för en gångs skull lyssnar på en är det bra ifall man har något att säga. Vilka ämnen spelar mindre roll egentligen men utan substans tycker jag mest att det är slöseri på uppmärksamhet.

Tror du musik kan ändra någons liv, då menar jag texter etc? Har du något exempel på det?

-Självklart. Det finns så många exempel på hur låttexter gett nya perspektiv på saker och ting och tagit människor ur sina depressioner. Hur de har fått människor att våga följa sina drömmar. Jag kan för egen del dessutom säga att det var Nationalteatern (och uppsättningen av "Hair" med Teatern.nu) som gjorde mig samhällsmedveten och politiskt intresserad en gång i tiden. Jag tror helt enkelt att det funkar som vilket samtal som helst. Man lyssnar, tar in och på ett eller annat sätt utvecklas man som människa. Vilket i sin tur även kan göra att hela samhället förändras. Helt vanlig fjärilseffekt. Eller dialektik. Eller historiematerialism. Eller vad man nu vill kalla det.

Ert omslag är riktigt fräckt på er LP/CD, vem har gjort det. Är det viktigt att ha ett omslag som man förstår vilken typ av musik man spelar? Vilken är ert favoritomslag alla tider?…

-Tack! Jag åkte ner till Gdansk i Polen för ett tag sen för att hälsa på min vän Johan Lindén som bodde där då för att plugga till läkare. Jag lärde känna honom när jag gick på Visskolan i Västervik och han pluggade foto, bägge på Gamleby Folkhögskola. Han hade även tagit de flesta bilderna till mitt förra album "Serenader längs Ensamhetens Boulevard" och när jag ändå var i Gdansk blev jag sugen på att ta ännu några bilder. Redan då visste jag att skivan skulle heta "Laglös", vilket fick mig att associera till hemlöshet, utanförskap och en romantik över att på ett eller annat sätt inte riktigt vara en del av samhället och dess normer. Jag gick helt sonika runt på gatorna i Gdansk och lekte nomadisk och rotlös gatumusiker. Jag har aldrig riktigt förstått mig på genreindelningar så jag tycker inte att det är särskilt viktigt att det syns på omslaget vad det är för ljudbild. Däremot att det syns vad det är man vill säga med det hela. Att även det visuella anspelar på titeln eller låttexterna eller något annat tematiskt. Att det blir en helhet. Ett skivomslag jag verkligen tycker lyckas med det är "Heller fargerik enn kald" som Lene Aas gjorde till det norska punkbandet Astmatisk Gapskratt. Det finns så mycket symbolik i det omslaget, ända ner till detaljnivå. I bakgrunden en grå folkmassa som allihopa går åt samma håll och i förgrunden en liten flicka i rosa kläder som går åt motsatt håll sparkandes på en jordglob. Mycket är öppet för tolkning men jag tolkar det iallafall som att hon sparkar på jordgloben symboliserar att hon för världen framåt, hon som fortfarande har visioner och drömmar och nyfikenhet och inte hunnit bli förstörd och alienerad av vuxenvärlden med sitt löneslaveri och sitt duktighetskomplex och sin likriktning. De hade kunnat göra det lätt för sig genom att göra den gråa folkmassan till kostymnissar men det tillför ytterligare en aspekt att det är helt vanliga vuxna. Ett väldigt bra omslag helt enkelt. Och jag har tillochmed använt det i pedagogiska syften.

Är det viktigt att få ut fysiska skivor? Du ger ut både vinyl och CD, varför? Finns det någon bra skivaffär i er närhet kvar?

-Jag är så dålig på att lyssna digitalt. Har jag inte det i min skivsamling går det mig nästan förbi. Men det är jag det och jag är medveten om att den stora folkmajoriteten inte fungerar så. Men det finns ett egenvärde i fysiska utgåvor som går helt förlorad i de digitala biblioteken. Bara en sån sak som att som de ser ut nu är det så lite information som står angivet. Ingenting om vem som spelar vilket instrument på vilken låt. Ingenting om vilken tekniker som spelat in, vem som mixat eller vem som mastrat. Väldigt sällan kan man följa med i låttexterna och ibland kan det tillochmed stå fel utgivningsår. Och själva omslaget består endast av en framsidesbild som oftast syns väldigt smått. Det är helt enkelt så mycket av upplevelsen som går förlorad. Jag har tillochmed gått så långt som att fylla omslaget med både förord/programförklaring och låtkommentarer. Från början var det tänkt att jag bara skulle ge ut den på vinyl (och digitalt). Och hade inte alla tänkt precis som jag att de ville släppa nu i slutskedet av pandemin hade tryckerierna inte haft lika lång kötid som de har nu. Släppefesten var redan bokad och jag kände att jag inte orkade skjuta fram släppet ännu en gång. Först hade jag tänkt att trycka upp en kassettutgåva som skulle hinna klart tills släppet men eftersom tryckerierna fått så lång vinylkö hade de pausat sin kassettproduktion. Istället blev det en CD-utgåva. Singlarna före ("Krogvisa för vit kränkt man", "Hollywood" och "Du behöver nån som värmer dig inatt") var egentligen tänkta att bara släppas digitalt men som den diskofil jag är kunde jag inte låta bli att trycka upp 25 handnumrerade ex på CD-R. Intäkterna från försäljningen av dem gick sedan oavkortat till de hemlösas tidning Faktum. Malmö är ett riktigt skivaffärsparadis. Det finns så många skivaffärer att jag inte ens har varit inne i alla. Och då är jag ändå en av stans allra mest frenetiska skivsamlare. En av mina favoriter är Rundgång på Möllan som specialiserar sig på alternativa genrer som punk, synth, goth, indie och väldigt mycket lokala akter, de släpper tillochmed skivor själva. En annan favorit är Skivesset vid Nobeltorget som är stans allra största skivaffär med två våningar sprängfyllda med både nyutgivna och begagnade skivor. En av de mysigaste var den lilla Seriemagasinet vid Lilla Torg som tyvärr precis lagt ner. Men ett kvarter därifrån ligger Folk å Rock som är en av stans äldsta och det var egentligen tänkt att jag skulle ha släppefest för "Laglös" där när den var tänkt att släppas i maj 2020 men när Urban och Johan som jobbade där tidigare skulle starta sitt egna hak Medley (ihop med Roger och Emma från Knutkalaset och Aage från Rock'n'rollkocken) blev det förlagt där istället.

Snälla berätta något riktigt roligt som hänt under er karriär på scen eller bakom scen etc?

-En av de allra mysigaste och mest intima festivaler jag vet är Fröidhafestivalen utanför Ängelholm. Jag har spelat där ett flertal gånger och varje gång har utmärkt sig på ett eller annat sätt från något annat jag varit med om. En gång fick jag spendera natten på Helsingborgs Sjukhus, en gång skrevs en låt enbart för kvällen, en gång var det redan nån som låg och sov i mitt tält när jag kom dit och varje gång har det arrangerats av Jesper Fröidh som visserligen varit med i både Paradise Hotel och Big Brother men som är en helt ok snubbe för det ändå. 2014 blev nog det allra mest legendariska året i Fröidhafestivalens historia när det hela avslutades med ett av de allra värsta ovädren jag någonsin varit med om. På efterfestnatten började det ösregna, åska och blåsa så kraftiga vindar att restaurangtältet, backstagetältet och det lilla scentältet rasade. Mitt eget tält stod dock kvar hela natten. Prydligt och ståtligt. Inte för att det spelade nån roll egentligen när vi som var kvar (vi var väl en åtta pers vid det laget) gick in gemensamt i ett partytält och för att hålla varandra sällskap. Det resulterade i en väldigt mysig kväll som stod i tydlig kontrast till vad som försiggick utanför tältduken.

Hur ser er publik ut? Vad drar ni för folk? Saknar ni några typer av folk?

-Jag har spelat på krogar, fängelser, punkfestivaler, visfestivaler, hippiefestivaler, marknader, visklubbar, rockklubbar, fritidsgårdar, ålderdomshem, demonstrationer, kyrkor, ståupp-scener, skivaffärer, bondgårdar, ålderdomshem, förskolor, gator och torg och allt däremellan. Ibland med annan repertoar än min vanliga kan dock tilläggas. Så det är svårt att beskriva en typisk publik. Men det alla har gemensamt är att de fokuserar på texterna och vad jag vill ha sagt med dem snarare än på ljudbild och genre.

Snälla ranka fem favoritskivor, fem favoritkonserter? Den mest pinsamma skivan i samlingen?

-Skivor: 1. Loke Nyberg - 11/11 2. Babian - Fullproppad, listtoppad, livrädd och uppstoppad 3. Tysta Mari - Sverige Casino 4. Roger Karlsson - Gubbjävelvärld 5. Åtta Bier Ti Min Far - E6an söderut

Konserter: 1. Loke Nybergs 40-årskalasfestival, Göteborg, 2017 2. Beat Butchers 30-årsjubileum, Stockholm, 2014 3. Beat Butchers 35-årsjubileum, Stockholm, 2019 4. Cirkus Röd - Tillsammans med Caj, Malmö, 2009 5. John Lenin & SH!, Stockholm, 2018

Jag har en del skivor jag tycker är tråkiga och ointressanta men det finns nog ingen jag skäms över. Varför skulle man göra det? Då tycker jag att det är roligare att lista sådant som jag kanske förväntas inte ska tycka om men som jag gillar ändå. Som exempelvis Sven-Ingvars och Wisex under Danne Stråhed-perioden. Men den skivan jag har haft absolut svårast att acceptera att jag gillar är "Höga Kusten" av Tomas Ledin. Förutom att ha arrangerat ANC-galan och Artister mot Nazistergalan Hela Sverige är nog den skivan det enda bra den mannen någonsin gjort, men så är den gjord med några av landets bästa folkmusiker under ledning av Esbjörn Hazelius och Johan Hedin och tillochmed texter om Ådalen. Det är väl egentligen bara sångrösten jag inte riktigt gillar med den.

Är det tråkigt med intervjuer?

-Nä, problemet är mest att jag vill utveckla varje resonemang och antingen finns det aldrig utrymme till det eller så brer jag ut mig så mycket att jag är rädd att läsaren/lyssnaren ska tröttna på mig. Du får väl skära ner texten tills det blir hanterbart, haha.

Ifall ni kunde välja fem band från historien, döda och levande att ha en konsert ihop med ert band, vilka är drömbanden då?

-Kal P Dal, Bruce Springsteen, Billy Bragg, Nynningen (med Totta Näslund på sång) och Kinks (perioden 1966-1972)

Är musik ett bra sätt att få ut frustration och bli en snällare person? Är ni argare idag än ni var unga punkare?

-Musik (främst texter) är definitivt ett bra sätt att formulera mina tankar. Både när jag skriver själv men också genom att andra sätter ord på tankar jag inte riktigt hunnit formulera klart för mig själv. Att sen få stå på scen och skrika ut allt det där jag en gång formulerat ger en lättnad och en frihet som jag tycker är svår att skaffa på andra sätt. Visar det sig att publiken faktiskt tar in det de hör gör ju inte det heller saken sämre. Men jag skulle inte säga att musiken gjort mig vare sig snällare eller argare, snarare modigare, stabilare och självuppskattande.

Vilken är den konstigaste frågan ni fått i en intervju? (Förutom denna då)

-En av de vanligaste är nog "Varför spelar du visor?". Vad svarar man på det egentligen? Det rimligaste är nog att svara antingen något i stil med "Jag kan inte låta bli" eller "Vad ska man annars göra med dem?"

Framtidsplaner för bandet?

-Torsdag 14 oktober släpper vi albumet "Laglös" digitalt och på CD. Det firas med stor baluns på den ännu oöppnade klubben Medley i Malmö. Med den allra största upplagan någonsin av Kärleksministeriet, en bunt gästartister och som om inte det vore nog kommer Knyttet Larsson inleda kvällen. Sen är det bara att invänta att vinylutgåvan kommer hem från tryckeriet. I övrigt inga planer för Kärleksministeriet, men det kan ju hända men förmodligen med en helt annan uppsättning den gången.

För dig själv?

-Så fort skivan är ute kommer jag vinka farväl till Kärleksministeriet och ge mig ut på vägarna på egen hand. I skrivande stund är det många spelningar som inte är klara och offentliggjorda än men som det ser ut nu blir det åtminstone mellan Malmö och Umeå. Blir det som jag önskar kommer jag avsluta släppeturnén med tanke på albumtiteln "Laglös" med en renodlad fängelseturné så jag kan få ynnesten att titulera mig som kåkfarare. Jag är också i full gång med att skriva på ytterligare två album. Det första kommer som nämnt tidigare bli någon form av musikal om att växa upp med allt vad det innebär. Den skivan kommer till skillnad från "Laglös" vara elektrisk och hårdare ("punkigare" om man så vill). Den andra skivan har jag inte kommit lika långt med men tanken är att den ska vara mer kuplettartad, mer åt Karl Gerhard-hållet liksom och med en mer sparsmakad instrumentering. Hittills har jag dock bara hunnit skriva två låtar till den: en historisk låt om Karl den Tolfte, den gregorianska och den julianska kalendern och allt som hände kring den 30 februari 1712 samt den progressivt patriotiske (begrepp myntat av Billy Bragg) "Alla borde bo i Malmö" som jag redan nu spelat in en alternativ version av som singelbaksida till "Hollywood".

Visdomsord?

-Jag är inte död än, det bara luktar så.

Nåt att tillägga?

-För bövelen, kamrater; nu köttar vi!