The Most lyckas verkligen få till ett gediget 60-talssound i en modern tappning. De var så snälla att de svarade på en massa frågor från mig till en intervju och detta skedd I mitten av jui 2021

Berätta historien om The Most?

-Mats: Ett gäng likasinnade sällar hade turen dras till varann genom intresset för 60-talsmusik och fann att vi kunde skapa tongångar i samma anda.

Frans: Vi började spela ihop i slutet av 1900-talet. Magnus och jag satte ihop ett band och vi började skriva helt otvungen musik. Då vi hade liknande musikalisk bakgrund råkade det låta som ett rivigare 60-tal. Jag skulle inte kalla oss ett retroband - vi tycker att det låter nytt och fräscht. Trummisen Mats var gjuten för att få till soundet vi ville ha.

Nuvarande medlemmar och vad gör ni när ni inte spelar med The Most. Andra band? Jobbar med vad då? Tidigare medlemmar?

-Mats: Jag trummade med Caligulas Barn som i begynnelsen någon bedömde som det sämsta den nånsin hört. Jag är mäkta stolt över det och om jag kunde spåra denne skulle jag gladeligen ge en tårta, för konsumtion – inte i fejjan, haha! Senare har jag bl a lirat med garage/rock’n’rollarna The Chronics.

Frans: Magnus Kollberg, Mats 'Slim' Westin, Martin Claesson och jag själv. Vi har varit lyckligt lottade med tre fantastiska basister genom åren: Marcus Holmberg från Komeda, Inge Johansson, senast Gatuplan och numera Martin Claesson. Vad jag vet jobbar alla hårt på dagarna.

Jag kollar igenom era kort på Facebook och ser att ni sitter på en avbytarbänk på någon arena. Var är det taget och är fotboll något ni gillar, favoritlag isåfall?

-Mats: Nja, kan slötitta på TV-fotboll ibland men är tyvärr ingen större sports buff. Frans: Gammliavallen i Umeå. Magnus gillar Djurgården tror jag. Vi andra gillar mest bara musik

Ni var ju med på Umea Vråljazzgiganter med den svensksjungna låten Du är punk, hur kom det sig att ni kom med där bland alla punkband och hur kommer det sig att ni sjöng på svenska där?

-Mats: Svenska passade kontexten och det kändes jäkligt bra att få häva ur sig den, en genuin punkrökare vars engelska original då inte passat på skiva. Känner man till oss vet man nog om våra punk- och new wave-rötter men som även då alltid bleadades med smak för 60-talspop. Även i tidigare band.

Frans: Jag hade ett punkband på högstadiet som hette Kloakråttorna (Sewer Rats) naturlig följd av att ha växt upp med Sex Pistols, Clash, Stiff Little Fingers, Damned, Stranglers, Ramones etc. Du är Punk är egentligen en outgiven låt på engelska men det var lite kul att sjunga på svenska...kanske just då inspirerad av min kompis Dennis Lyxzén. Engelsk 60-tals Mod är ofta ganska punkig i sitt uttryck och jag ser ingen större skillnad.

Ni sjunger väl aldrig på svenska annars eller?

-Mats: Njet. Engelska är popspråket.

Frans: No!

När vi ändå pratar om punk, hur ser ni på punk? Är det bara en musikstil eller en livsstil? Vad är era kopplingar till punk?

-Mats: Mja, musiken är ju tillgänglig för alla, men jag kan beundra den som tar punkens konsekvenser ett steg längre, ”a way o life”, imagemässigt, grafiskt etc. Själv har jag mest ”på insidan burit punken inom mig” ända sen jag hade turen finna den via John Peel på BBC Radio 1 1976/77 i ett så tidigt skede då han såvitt jag minns bara kallade det ”this new music”. Generation X och Damned m fl trollband, delvis var det radiosessioner innan skivorna utkom. Gruppen som fastnade mest för livet var Stranglers, men de hörde man nästan mer på Radio Luxembourg.

Frans: Punk för mig är de tidiga engelska banden kring '77. Även till viss del The Stooges, Ramones och kanske t.o.m. Motorhead. Kinks och Pretty Things var väl punkiga på 60-talet? Gillar egentligen inget som kom senare än första vågen. Punx '67 som Inge myntade passar oss bäst. När jag växte upp var punk verkligen en livsstil och inte så mycket ett mode. Ring i örat, säkerhetsnål på kavajen och hål på knäna räckte väldigt långt som statement. När jag var 10 år åkte jag dock till London och köpte bl.a. Dr Martens. Sammanfattningsvis var punken en nihilistisk attityd och livsstil som 12-13 åring men egentligen otroligt stimulerande och utforskande i att hitta egna uttryck.

Jag hade en syster som älskade Tages och jag tycker att ni har lite av deras stil och självklart många andra influenser? Är det något ni lyssnar på och vilka andra svenska 60-talsgrupper gillar ni?

-Mats: Tages var bäst och de flesta grupper var ojämna men kunde ha verkliga guldkorn: Jackpots, Sleepstones, Ola & the Janglers, Shanes, Maniacs, Caretakers… Svensk reissueverksamhet av 60-tal är förmodligen världens sämsta, åtminstone från storbolagen är det en fullständig kulturskandal. I årtionden har man recyclat typ samma 20 låtar på alla svenska samlingar. I UK förlänas väl vart källarband en CD, men försök hitta ett svenskt 60-talsoriginalalbum på CD! Genom entusiaster finns tack och lov en del tidig svensk rock’n’roll och ”taggtrådsmusik” som Spotnicks tillgängligt, men knappt nåt från Beat-epoken.

Frans: Personligen Tages och Shanes...man måste se dokumentären om Shanes på SVT...hör till allmänbildningen. Vi gjorde en cover på Tages låt Fuzzy Patterns som är med på en väldigt bra tributskiva, kolla in den!

Hur kommer det sig annars att man spelar den här typen av musik idag, det var ju ett tag sedan den började att spelas?

-Mats: För att vi i våra enskilda ständiga fördjupningar mest kapitulerat för 60-tal och vårt sound sprang väl ur ett uppdämt behov att skapa nåt som tog över stafettpinnen och lösa/ofärdiga trådar från de legendariska banden. Det ska påpekas att vi frikostigt även anammat lyssning på än tidigare decennier och från själva 60-talet mycket annat än ren och skär pop och rock.

Frans: Vi försöker inte passa in och spelar det som kommer naturligt bara.

Vad för typ av publik drar ni? Finns det några sorter som ni saknar?

-Mats: Ibland brukar de som hör på oss nämna att det finns element i vår musik som ganska lätt skulle ha dragningskraft på en mer samtida sinnad publik (och att soundet inte skulle vara i vägen för dem), alltså en som inte är så insnöad på 60-talet! Men hur ska man nå ut till dem?

Frans: Mods...ha ha..fantastiska människor, skulle vilja hänga med dem jämnt. Det är kul att spela både för unga och gamla. Extra kul om någon tycker att vi är bra.

Ni har ju fått till ett ganska tidstypiskt sound på era skivor, gör ni allt själva eller är det någon producent inblandad?

-Mats: Tack! Alldeles i början lät nog saker lite tillkämpade, men genom allas musiksmak sitter det nog, på norrländska ”i hövvet” och i viss mån i fingrarna, allas naturliga approach gör att vi trillar in emot 75% ”rätt” redan när en låt presenteras! Så… vårt sound ”spelar sig nog själv” även om valen av klassiska instrument hjälper oss gå i mål. Ibland blir jag så glad att en låt blir så trevligt serverad med vår ändå ganska begränsade teknikarsenal och studiotid.

Frans: Producenten heter "Trial & Error without budget". Ingen annan att skylla på....ha ha.

Era texter annars, vad handlar de om? Skulle ni kunna tänka er att blanda in politik i dem?

-Mats: Nej inte rakt ut. Det fanns ju faktiskt en del mer politiska och agiterande 60-talsartister vars agendor var bra men skulle leda till platt fall att återskapa. Genom att använda universella och, ja, faktiskt inte så tidsbundna teman klarar vi nog balansen på hal lina att texterna ändå ”lever” i 60-talet när man kopplar dem till musiken vi skriver. Direkta 60-talsreferenser finns givetvis även med. Jag hoppas folk finner texterna ömsom poetiska, tänkvärda eller underhållande.

Frans: Politik? Eller Politricks som Rastas kallar det...nä, inte så kul. Jag har dock ofta ett underdog/anti-hero perspektiv i mina texter. Eller minnen från tonårens bekymmer och ibland känsla av att vara skottsäker...men ändå i grunden osäker om du förstår vad jag menar?!

Finns det några bra politiska band som ni gillar?

-Mats: Av nån anledning tänker jag på justa utmanande och konfronterande texter av Clash och Stranglers från punkåren. Svensk punk kunde ha lite balla politiska texter, vänstervågen innan den gick mig nästan helt förbi, jätteungt popsnöre som man var – där hade väl Hoola Bandoola en del meningsfulla tankar på sin lyra.

Frans: Äh, inte direkt som jag vet. Var Beatles politiska? Uttrycksmässigt gillar jag verkligen Stiff Little Fingers första platta.

Finns det några andra band i samma stil som er i Sverige som ni kan rekommendera?

-Mats: Oj, jag har tyvärr tappat greppet om det helt. För 15-20 år sen fanns en del intressanta band med ett juste retro-tänk.

Frans: Kanske, vet verkligen inte, hoppas det!

Några bra band i Umeå?

-Mats: Det finns många giftiga musiker i Umeå och jag har förvisso en mängd trevliga vänner bland dem som dessutom gillar oss. Men de band jag tillhört har alltid musikaliskt varit så eljesta katter bland hermelinerna, att jag aldrig känt att jag tillhört Ume-scenen i nån större mån.

Frans: Phew! Verkar vara pandemi-stiltje nu eller?? Vi är nog inte så mentalt ”lokala” för att ha koll.

Är det viktigt att få ut fysiska skivor tycker ni? Är det vinyl ni helst släpper? Har ni någon bra skivaffär kvar i Umeå?

-Mats: Jätteviktigt. Vinyl helst. Det är som en dubbel mission att belysa och entusiasmera fler om 60-talsmusik, inte bara predika om våra egna tongångar! Burmans Musik och Be Bop a Lula Land håller ställningarna.

Frans: Vinyl, inget slår det svarta guldet! Be Bop-A-Lula Land och Burmans heter skivbutikerna i stan.

Köper ni mycket skivor själv, är ni samlare? Vilken är den dyraste skivan du har?

-Mats: Jag har alltid samlat, ett tag hade jag en svensk 60-talsvurm. Min dyraste 45:a är svenska The Best ”Back door man”/”Whatcha gonna do about it” – 909 kr! B-sidan finns ingen annanstans, tack kära slöa skivbolag. Sex Pistols ”Anarchy” – 633 kr! På LP Groundhogs ”Blues Obituary” från -69 610 kr. Soundtracket till ”Blow-up” i mono är värt ca 800 kr men hittades på loppis för fem!

Frans: 1000-tals skivor....vet inte dyraste kanske nån svensk progg 1500-2000kr? Samlar kanske inte direkt, vill bara ha sånt som jag vill lyssna på. Jag har några riktigt gamla amerikanska Gospelskivor som bara finns på vinyl och de spelar och sjunger stenhårt!

Att bara släppa musik digitalt, det är inget för er? Skulle det kännas som om ni ens hade släppt ett album om ni bara släppte det på säg Spotify?

-Mats: Nej, det känns som musiken bara försvinner i världsrymden. Låtar och albumtänk som inte borde separeras sprids och tappar ”impact”.

Frans: Digitalt-Nix, skulle kännas som konstigt bara, typ kondom....ha ha. Skojar bara, kids använd gummi!!

Hur tycker ni annars det är att leva i Sverige idag, politiskt med den brunblå röran och covidstrategi etc?

-Mats: Jag brukar hålla en låg politisk profil men är vred över att mörka krafter i landet och omvärlden så lätt kan locka/mobilisera så mycket uppenbar latent ondska ur individer som jag aldrig bedömde möjligt tidigare decennier. Covid? Det nonchaleras på ett osolidariskt vis av många.

Frans: Jag har bott väldigt mycket utomlands och tycker att Sverige känns som en liten trygg å fin ankdamm. Politiska färgsoppor är inget som intresserar mig. Däremot gillar jag historia ur alla synvinklar. Humanism kommer längre än de flesta partiprogram.

Spelar ni mycket ute (jag förstår om ni inte gör det nu). Utlandet?

-Mats: Mja, vi har börjat bygga opp en liten fanskara lite här och där så vi har kunnat gigga i exempelvis Paris och London. Ett galet kul gig var på La Meca i Paris, responsen drev oss till oanade höjder.

Frans: Vi gjorde det innan Covid. I Mexico, USAs väst och östkust, Spanien, England, Tyskland och Frankrike. Hur kul som helst.

Finns det mycket intresse från utlandet som ni märkt av?

-Mats: Jo, det tycks blomma opp ett litet intresse här och där. Musiken sprids ganska lätt. Vi har visst ett fan på Borneo!

Frans: He he...mer än i Sverige!

Vad är det bästa med att spela live?

-Mats: Det är kanske att känna att låtarna skärpts i arr och spel och jag tror publiken då kan finna mycket njutning under oväntade låtar eller teman om man är van skivorna. Vi borde göra ett live-album!

Frans: Energin från publiken och att få träffa trevliga och intressanta människor.

Snälla ranka dina fem favoritskivor, dina fem favoritkonserter? Den mest pinsamma skivan i din samling?

-Mats: Goda kandidater för de 5: Yardbirds ”Roger the Engineer” (66), The Who ”Sell out” (67), Byrds ”Notorious Byrd Brothers” (68), Beatles ”Abbey Road” (69), Stranglers ”Rattus Norvegicus” (77). 5 minnesvärda gig: The Pirates, Paul McCartney, Love, Zombies, NRBQ. Mest pinsamma: Westins ”Tillsammans” (gammal födelsedagspresent på pin kiv).

Frans: Spontant, S.F Sorrow - Pretty Things, Village Green – Kinks, Forever Changes – Love, Having A Rave Up – Yardbirds och Piper At The Gates Of Dawn - Pink Floyd Koncerter också spontant: Yardbirds, The Who, Pretty Things, Zombies och Love Michael Jackson – Thriller (Ytterst pinsamt, gåva från min välmenande pappa)

Spelar ni mycket covers live? Isåfall vilka?

-Mats: Nej, verkligt få. En som luftats är Ray Charles’ svängiga ”What’d I say”.

Frans: Ibland för att det är kul, nått av t.ex. Ray Charles, Smokie Robinson, Chris Montez, Cannonball Adderley, Buckinghams eller t.o.m. Velvet Underground

Blir det mycket intervjuer, är det tråkigt?

-Mats: Inte tråkigt, det är roligt att tillföra info både till nyfikna presumtiva lyssnare och de som gjort sig besväret att lyssna in sig. Även om det är ballast när musiken talar för sig själv.

Frans: Bara roligt och kanske får en att reflektera.

Vilken är den vanligaste och tråkigaste frågan?

-Mats: Trist blanda in yrken plus för mycket av andra intressen/åsikter.

Frans: Vad jobbar ni med? hur gamla är ni? Är någon opererad?...ha ha..bryter magin.

 Framtidpslaner för bandet?

-Mats: Hm. Försöka göra stimulerande varierade men alltid så meningsfulla skivor som möjligt inom 60-talsgebitet.

Frans: Spela tills vi stupar.

För dig själv?

-Mats: Försöka pussla ihop fragment av musikideer – är dålig skriva hela låtar så är glad att talangen finns eljest i gruppen.

Frans: Överleva.

Nåt att tillägga?

-Mats: Tack för intresset!

Frans: Stort tack till dig å Magazinet.