Saidi och Kollektivet

Saidi och Kollektivet är en riktigt trevlig bekantskap med sin svensksjungna musik som ger mig väldigt mycket. Daniel Saidi är mannen som fick svara å mina frågor en dag i mars 2004 och han svarade mycket utförligt.

Historia?

-Jag började skriva denna typ av material i mitten av 90-talet, då jag

fortfarande bodde i Söderhamn och sjöng i kontrakterade metalbandet

Misfortune. På den tiden var materialet färgat av svensk mjukpunk, och jag

velade länge mellan engelsk och svensk text. Det svenska textskrivandet blev dock segrande, då jag på något sätt fick mitt engelska behov stillat av  textskrivandet i de olika band jag spelade i. Att lära sig skriva bra

svenska texter blev en rolig utmaning, och jag har under årens lopp försökt

finna andra sätt att rimma på än de sedvanliga. ”Ord Ett, Ord Två, Rim Ett,

Rim Två” är inte direkt en struktur jag föredrar, eller ens behärskar

speciellt bra.

Hur som helst. Efter att ha spelat in det första helsvenska demot – ”

lömd” – hemma hos en bekant, gick ett halvår med hårt slit inför Misfortunes första fullängdare, varför mitt egna material lades på is. Ett halvår efter ”Glömd” flyttade jag så ner till Norrköping för att studera, och började här spela i diverse olika band. I Dog The Bone och New Wave Stoner fick jag äntligen utlopp för alla uppdämda grungeambitioner, men fortsatte att skriva svenska låtar i lägenheten. De hade nu ändrat karaktär, och de flesta hade inte den där uppenbara hit-karaktären som man kan finna i exempelvis ”I skuggorna dold”.

För att göra en lång historia lite kortare, insåg jag under 2000 att jag var tvungen att ta tag i det svenska materialet, och spelade därför in några preliminära låtar i Jönköping. Det dröjde dock till 2001, innan jag spelade in en riktig demo och letade upp folk att spela med. Från början var det jag, Fredrik på trummor och Johan på gitarr, men efter min långresa ändrades denna uppsättning till det som blev det första Kollektivet – en skara studenter som tillsammans ger låtarna liv.

Har det varit många medlemsbyten genom åren? Berätta lite om dagens

medlemmar, tidigare band, ålder, familj, intressen och något hemskt om varje medlem?

-Den första uppsättningen var som sagt endast två gitarrer och trummor, men

det var mest i startskedet. Det första riktiga Kollektivet bestod av åtta

personer – jag på sång/gitarr, Magnus på bas, Olof på gitarr, Erik på

trummor, Martin på piano, Maria Norén på cello och Marika/Anna på kör.

Studentkretsar är ju dock rätt kaotiska, så efter sommaren skulle plötsligt

Erik och Martin studera utomlands samtidigt som tjejerna hade så mycket i

skolan, så vi kom fram till att nya medlemmar kanske var en bättre lösning.

Vi omformades alltså kring den fasta stommen med två gitarrer och bas, och

hösten 2003 bestod Kollektivet för närvarande av följande sju personer:

Daniel Saidi – Sång/gitarr Tidigare: Misfortune Nuvarande: sgt. Black

Magnus Andersson – Bas Tidigare: Fat Dragon Band Nuvarande: sgt. Black

Olof Gustafsson – Gitarr Tidigare: Lena & The Fearsome Orchestra Nuvarande:

Sgt. Black

Mathias Carlsson – Trummor Tidigare: New Wave Stoner

Maria Asplund – Cello Tidigare: Bad Communication

Rasmus Ewehag – Piano Tidigare: Mary had Triplets Nuvarande: skitSKÖNt

Erik Svansbo – Fiol Tidigare: Carrington

Det finns så mycket att berätta om varje medlem, men jag har valt att

begränsa mig till att nämna ett tidigare och ett eventuellt nuvarande band

för varje medlem. Där är nog bättre att jag hänvisar till hemsidan

(http://www.saidiochkollektivet.com ), där jag skriver om alla nuvarande och  tidigare medlemmar.

Norrköping verkar ju vara en ganska bra musikstad. En gång i tiden hade

ni 23 Till; ni har Eldkvarn, Clockwork Crew och nu då Saidi och Kollektivet.

Finns det andra bra band där?

-Det stora dilemmat för mig är att jag bor här som student, vilket gör att

jag inte riktigt kommit in i staden. Studentlivet är som en liten bubbla,

där man kan gå omkring i fem år utan att lära känna staden. Hade jag varit

infödd eller börjat plugga på en kommunal skola, hade jag antagligen kommit

in i den lokala musiksvängen tidigare.

Norrköping är en levande stad musikaliskt sett, även om många säkert inte

håller med. Det finns grymt många småband i varenda buske, även om

spelställena är få. Angående lite mer kända band, har vi Hellarockbandet

Nifters, samt Spånka NKPG, medan exempel på band som kämpar sig uppåt är

Plusgrader och Tha Rhyme Fanaticz. Sen finns ju Sgt. Black; ett löjligt bra

grungeband ;-)

Om man nu gillar fotboll där, vilket lag gillar man då, är det IFK,

Sylvia eller Sleipner (själv är jag gaisare)?

-Det där med sport och jag är ju inte helt kompatibelt, men jag ska försöka

mig på en djuplodande analys.

Är man Norrköpingsbo och gillar större evenemang, är IFK nog det självklara

valet – stadens stolthet tillsammans med Dolphins. IF Sylvia känns mer

lokalt – lite mindre och mer äkta; någonting för den där hårt arbetande

rivnissen som kommer hem, knäcker en bira och sen går och kollar på ”

gubbarna” på den lokala fotbollsplanen. Det enda Sleipner jag känner till är Odins häst, men det säger nog mer om mig än om dem. Själv har jag hjärtat i Sylvia, mest på grund av deras otroligt fina hemsida.

Kan ni tänka er att vara med på en tribut till något slag eller på någon

politisk skiva där det handlar om något man tror på?

-Jag kan definitivt tänka mig vara med på en tribut-CD – det skulle vara

grymt skoj att få spela in en egen tolkning av en känd låt. Skulle någon be

mig medverka på en tribut skulle jag bli grymt smickrad.

Angående politiska skivor, har jag inga problem med det så länge jag delar

budskap och allting sköts på ett bra sätt och på en mogen nivå. Det finns

för många tråkiga exempel på folk som punkterar så bra åsikter genom att gå

fram för aggressivt eller låta naiviteten lysa igenom. Vem lyssnar om det

enda man ser är en skrikande pojkvasker utan livserfarenhet?

Då är det bättre att lugnt och sansat försöka få fram det man säger, så att

inte folk känner sig hotade. Det finns en anledning till att feminism

förknippas med snaggade argbiggor och vänsterungdomar med maskerade

stenkastare. Det är så dumt, beklagligt och onödigt.

Jag kan tänka mig att punken ligger er ganska varmt om hjärtat? Vad

betyder punk för er, är det bara ett ord eller är det en livsstil?

-Jag står nog för den punkiga delen av Kollektivet. Magnus fick lite blues

med sig i modersmjölken, medan Olof av sin pappa matats med jazz. Mathias

har en bakgrund i klubbmusik, Rasmus i den elektroniska, Maria i den

klassiska och Erik i folkmusiken.

För mig var punken ett sidospår till all hårdrock, där Dia Psalma var

husgudarna. Jag umgicks lite med Söderhamns punkare och lyssnade på en del

punk. Den har självklart influerat mig, men jag skulle vilja påstå att metal i sådana fall betytt mer för mig som människa, eftersom det är där jag har min ungdom.

Hur lyder recensionerna på senaste skivan?

-Jag har varit så dålig på att skicka ut ”Fem berättelser från kammaren” till recensenter, så förutom Ingemar Ragnemalm i Linköping, som köpte ett ex och sedan recenserade den på eget bevåg, är du den första att recensera oss.

Ingemar skrev en lång och ingående recension, där han gav varje låt en

individuell analys, vilket imponerade. Han skriver bland annat:

”Skivan är musiktekniskt imponerande, mycket välgjord med rika arr och tätt

komp. Stilmässigt är det inte väldigt ovanligt, men har ändå en personlig

känsla inte minst genom akustiska instrument som cello och piano.” ”Det är

en trevlig demoplatta som kanske speciellt Winnerbäckfansen ska titta på.

Det är inte Winnerbäckstil precis, men jag tror det kan tilltala ungefär

samma publik.”

Han kommenterar texterna som följer. ”Man kan ta till sej Saidis låtar som

ren pop, och låta texternas djup komma till en i längden, hitta en poäng här och en där, få ihop sammanhangen först efter flera lyssningar. Men ska det vara så?”. Detta gladde mig – det är precis så! Jag lägger ner stor vikt vid mina texter, och försöker få en komplett struktur, där kanske vissa mönster återkommer, fast med nya ord som ger det hela en ny innebörd. Jag vill att man, precis som med musiken, ska kunna hitta nya saker i texterna, även efter flera genomlyssningar.

Bryr ni er om recensioner?

-Absolut! Konstruktiva recensioner är ovärderliga, då man får en ärlig åsikt om ens musik av någon som (oftast) inte känner en. Men en recension måste just vara det, konstruktiv. En recensent måste kunna motivera vad som inte är bra; att bara säga att ”det här är en värdelös platta”, hjälper varken artist eller skivköpare.

Några kompisar hemifrån – Wolverine – fick i ett nummer av Close-Up höra att deras suveräna nysläpp var en enda stor lögn. Där kan man snacka om värdelös recension; recensenten hade verkligen gått in för att såga dem, vilket hade varit OK om han hade SAGT vad som var kasst. Då hade man kunnat se på recensionen som en persons ärliga, objektiva åsikt, samtidigt som skivköpare fått lite mer info och chansen att skapa sig en personlig åsikt och bandet kanske fått någonting att tänka på.

Misfortunes fullängdare gick inte hem i alla läger, men när man fick veta

varför recensenterna inte gillade den – att produktionen var för klen o.d. –kunde man ta till sig kritiken istället för att ställa sig i försvarsställning och hävda att recensenten är dum i huvudet.

Vilken är den konstigaste ni har fått?

-Oj oj; eftersom vi knappt fått några, så kan jag inte riktigt säga att vi

fått någon konstig. Men jag lovar att skicka ut demos till ett gäng

tidningar, och återkomma när vi fått en riktigt skum recension. ;-)

Ni är 6 stycken i gruppen, är det inte svårt att få till spelningar,

repningar osv. med så mycket folk? Vad är det bästa respektive det sämsta

med att vara så många i gruppen?

-Jo, det är rätt svårt att få till spelningar där alla är med, speciellt nu

när vi är sju. Lokala spelningar fungerar, men så fort man ska ta sig

utanför Norrköping, blir bilens fem platser en stark begränsning.  I höstas

hade vi ett par spelningar i Borås och Nässjö, och då var vi fyra,

respektive fem personer.

Det som är så bra med denna typ av sättning, där jag skriver all musik och

alla andra bidrar med det de kan bäst, är att det på något sätt blir

fristående pusselbitar som fungerar på egen hand. Det är också därför det

fungerar att ha en spelning med bara gitarrer, trummor och bas – på många

sätt var Nässjö och Borås de bästa spelningarna hittills.

Att se Kollektivet live två gånger är oftast inte samma sak, då sättningen

kan vara helt annorlunda från gång till gång. Jag ser inte det som en

nackdel, snarare ett stort plus. Att repa fungerar klockrent, eftersom jag

ofta sitter med olika bitar av Kollektivet, och vi har några få gemensamma

rep där alla är med.

Det bästa med denna typ av sättning är just det stora antalet människor –

det är grymt roligt med mycket folk, och rätt arrangerat låter det riktigt

bra. Den stora nackdelen är väl kanske att det kanske blir lite för mycket

arbete att både skriva och arrangera låtarna samtidigt som man pluggar på

heltid. Dessutom har vi bara lyckats samla ihop hela Kollektivet en enda

gång för korttagning.

Hur skulle ni själva beskriva er musik med tre ord?

-Vemodig, vacker visrock.

Hur tycker ni det är at bo i Sverige idag, då menar jag politiskt? Är

det Göran eller är det Anitra som bestämmer?

-Jag stör mig så på den politiska korrektheten, att man inte vågar säga rakt ut vad man tycker. Ny Demokrati blev en pinsam motpol till det tråkiga

politiska klimatet, men det var ju så länge sedan. Ingenting verkar dock ha

förändrats. Man ser Bodström komma in i riksdagen och helt plötsligt väga

vartenda ord på guldvåg för att inte stöta sig med folk. Det hade varit lite roligare med rysk politik, där man slänger vatten och slåss om man blir arg.

Kanske inte så mycket förtroligare, men kanske lite mer…levande.

Vad inspirerar er till att göra texter, är det väldigt olika eller görs

de efter en speciell mall och på ett speciellt sätt?

-Jag har faktiskt haft stora problem med att skriva texter nu på sistone,

även om några guldkorn rullar igenom ibland. Det är svårt att finna

inspiration när man studerar så pass mycket att hjärnan sedan länge är

sabbad av en massa inpressad kunskap. En civilingenjörsutbildning är väl

inte den mest inspirerande grund att stå på helt enkelt.

Textskrivandet är en iterativ process, där jag skriver lite, går tillbaka

och ändrar och upprepar detta in absurdum, ända tills jag eller någon annan

får slå näven i bordet och säga att texten är färdig. Jag strävar, som jag

sa tidigare, efter en komplett struktur, ofta med återkommande mönster, och

sånt tar tid.

Är det lättare att skriva texter när man är förbannad?

-Kanske inte förbannad, men det underlättar ju om man har känslor på något

plan. Bara man känner någonting; sen gäller det att hitta rätt fragment av

denna känsla och beskriva den i ord.

Nu när Winnerbäck har blivit känd så är det väl dags att ni som grannar

till Linköping får samma framgång?

-Ha ha ha! En tiondel av hans framgång skulle vara mer än nog att begära.

Till en början skulle det vara roligt att märka att folk vet vilka man är,

men det tar nog tid att komma dit. Lokalt har vi kanske börjat göra oss ett

namn. Bitvis är det många spelningar, och en stor, upplyftande förändring är att det inte längre är vi som tar initiativet i många fall. Folk ringer till oss. Det är förhoppningsvis ett steg i rätt riktning.

Hur är en bra spelning med er?

-Det beror på sättningen. Fullbandsspelningar i festsammanhang är i bästa

fall en lössläppt energiskur med många skratt från båda sidor, men med

musiken i fokus, medan en lugn spelning ”når ut” på ett annat sätt.

Förhoppningsvis är en bra spelning med oss en musikaliskt varierande och

imponerande sammansättning, med ord som berör, men utan det där dödliga

allvaret.

Jag har svårt att begränsa mig i mitt mellansnack, vilket ofta resulterar i

flera minuter nonsens. Det är bitvis uppskattat, men fortfarande någonting

jag försöker ändra på. Mer musik, mindre Saidi, liksom.

Hur ser den medelmåttige diggaren ut?

-Hon/han är diskret och lyssnar på oss, men utan att låta oss veta det,

vilket får oss att gå omkring i ovisshet utan att veta att vi är omtyckta.

Det kommer istället fram på fester, att den och den låten är så bra och att

hemsidan är välbesökt – men det vet vi knappt om. (skratt)

Snälla ranka dina fem favoritskivor, fem favoritkonserter och fem

viktigaste sakerna i livet?

-Fem favoritskivor, oj oj oj. Istället för att ta de som spelas mest,

försöker jag lista de skivor som på något sätt förändrat mitt förhållande

till musik, i kronologisk ordning:

• Judas Priest – Painkiller

Fick mig att LYSSNA på musik och gav mig mina första seriösa idoler. Kiss

och Europe var bara idoler för sakens skull, men det här var ÄKTA.

• Cat Stevens – Tea for the Tillerman

Jag upptäckte Cat Stevens då jag efter ett skoldisco kom hem och sa att Mr.

Bigs ”Wild World” var så bra. Pappa mulnade till, mumlade någonting om ”

covers”, och spelade sedan det fantastiska originalet.

• Pearl Jam – Ten

Pearl Jam kastade mig in i den lite mer nyanserade rocken. Sidospår i samma

era är Panteras ”Vulgar Display of Power” – som ledde mig till metallens

underbara värld – men grungen har bestått på ett annat sätt.

• Kent – Verkligen

Kent bevisade att den gjordes svensk musik vid sidan av all black metal, som var riktigt lyssningsvärd. Efter att ha hånat dem som kostymtöntar blev jag nu den hånade, av alla vänner i hårdrockarkretsen.

• Lars Winnerbäck – Med solen i ögonen

En dag tvingade mamma ner mig i fåtöljen och sa att jag bara måste lyssna på en skiva. Motvilligt satte jag mig ner och fick höra någonting som ändrade allt – tack!

Fem favoritkonserter – det här var ännu svårare; faktiskt!

• Pantera – Hultsfredsfestivalen 1995

Trots en råhög Phils långa intro, som mest handlade om hur coolt det var att komma till Sverige och fuckin’ get hiiigh, var efterföljande timme en

adrenalinfylld infernofärd längs fram, med 30 000 skrikande Pantera-fans i

ryggen. Oförglömligt!

• Dia Psalma – Söderhamnsfestivalen 1996

Avskedsspelningen - jävlar så bra det var! Folk kom från hela Sverige för

att se dem, men då Nazareth hade förskjutit allt en timme, på grund en

timmeslång stämsession (på scen!), klev DP på först 00:40, och blev tjugo

minuter senare avslängda för att Kommunen inte tillät oväsen efter 01:00. En svart dag i mänsklighetens historia.

• Kent – Mässhallarna, Norrköping 2002

Sjukligt välpolerat. För första gången verkade Kent riktigt njuta uppe på

scen – tidigare spelningar hade de mest verkat längta bort. Även om det hela kändes aningen kort, var varje minut en klockren njutning!

• Winnerbäck – Göta Lejon 2003

En helt oförglömlig kväll; precis lagom intimt, andra raden i mitten och med Elin Sigvardsson på scen innan Hovet. Turnépremiären på Konsert & Kongress i Linköping året innan var i samma klass.

• Håkan Hellström – Kalasturnén, Norrköping 2003

Energi!

Fem viktigaste sakerna?

• Familjen, flickvännen och släkten

• Vännerna

• Musiken

• Hälsan och välmåendet

• Larson!

Första, senaste och dyraste skivan du köpt?

-Räknar inte LP-skivor – det är för längesedan, och den första var nog någon barnskiva. Vi börjar från när CD-spelaren kom in i mitt liv:

Första: Metallica, ”The Black Album”

Senaste: Bad Cash Quartet, ”Midnight Prayer”

Dyraste: Några för 189:-

Pinsammaste skivan i samlingen?

-Jag skäms faktiskt inte för en enda, även om jag har en del riktigt usla

black metal-skivor som ligger och samlar damm. Fimbulwinters ”Servants of

Sorcery” är ett enda stort skämt, men det är ju också en av anledningarna

till att jag har den i min samling.  Min LP-samling ska vi dock inte tala

om.

När ni gör musik, vad prioriterar ni mest, musiken, texterna eller

refrängen?

-Jag måste väl säga att musiken och texterna är det jag prioriterar mest,

eftersom det måste hålla i alla möjliga sättningar. Refrängen blir som den

blir; det blir en naturlig process med helheten i centrum.

Hur går det till när ni gör en låt, är det någon som gör hela eller

hjälps ni åt?

-Jag gör alla låtar, sen får alla bidra med sitt till varje låt. Den senaste låten som hela Kollektivet repat in tillsammans – ”Allt tar slut” – skrevs dock av mig och Mathias, och var den första låten som någon annan varit med och skrivit. Dock har jag ju fått hjälp med arrangemangen. Utan Olof, hade te x ”En plats…” varit rejält mycket tråkigare.

För att sammanfatta; jag skriver alltid grunderna och har en helt färdig låt när jag presenterar den för Kollektivet. Sen, när alla varit och pillat i den, kan resultatet ha blivit helt annorlunda, men med samma stomme. Det är ett otroligt roligt och givande sätt att arbeta på!

Blir det mycket intervjuer, är det tråkigt?

-Det här är den andra jag gör med Kollektivet, så speciellt tråkigt är det

inte, ha ha ha! Jag gjorde en intervju för ett fanzine efter att ha spelat

in ”En röd debut”, men det är också allt. Fler intervjuer – skicka!

Vilken är frågan du aldrig får men vill ha? Ställ den och besvara den?

-Vill ni ha ett skivkontrakt med ett stort skivbolag som bryr sig om er,

stöttar er i ert arbete och som kommer att göra allt för att ni som band ska få växa och tjäna tillräckligt med pengar på er musik? Svar? Ja!

Hur ser du på mp3:or? Laddar du ner själv?

-Oj oj oj, här kliver du in på ett hett område. MP3:or är jättebra! Det ger

demoband en mycket bra möjlighet att komma ut med sin musik (även om inte så många verkar bryr sig nu för tiden). Formatet i sig är även det löjligt bra, och har medfört klockrena uppfinningar som MP3-spelaren.

Nedladdning? Ja, men enbart av demomusik och inte kommersiell musik? Helt

ärligt! Nu låter det som hyckleri, när jag påstår att jag inte laddar ner

musik, men jag gör faktiskt inte det annat än MP3:or med osignade artister

som lagt upp sina låtar på nätet. Jag har inte satt nedladdning i system som vissa har, och har inte heller DC eller något dylikt program installerat.

Jag köper dock sällan nya skivor, men frossar vilt i alla gårdagens nyheter

som satts ner till 99:-. För mig är det inte ens en fråga om jag ska ladda

ner skivorna, för enligt mig är en skiva definitivt värt en hundring. En

skiva kostade drygt hundra spänn när CD-formatet kom, och då köpte folk som

dårar, och jag kan utan tvekan tänka en hundring på en skiva som jag kommer

att lyssna på om och om igen.

Det värsta är när man blir trackad av folk för att man köper, folk som

tycker att man är korkad som slösar pengar på musik. Slösar pengar på

musik!? Jag lever för musik! Bisarrt nog är det många musiker som är de

största förespråkarna för att ladda ner. Jag vill inte vara delaktig till

att döda musikscenen, för det är det som kommer att hända – för stora OCH

små bolag – om nedladdningen fortsätter öka.

Kommer bolagen att ta död på sig själva?

-De kanske kommer att krascha, eftersom det blivit så legitimt att olagligt

ladda ner MP3:or, men det är inte helt och hållet deras fel. OK; de kanske

skulle ha närmat sig tekniken innan det slog slint, men den attityd som växt fram bland vanligt folk är enligt mig oacceptabel.

Visst, låt folk ladda ner skivor om dom vill – jag fick Moneybrothers

senaste kopierad av en kompis – men det är ruskigt pinsamt att försöka

rättfärdiga det faktum, att man faktiskt använder det folk slitit i år med,

med att hävda att skivorna är för dyra. Jag stjäl inte en bil bara för att

jag inte har råd att köpa en.

Framtidsplaner för gruppen?

-Vi måste komma ut och spela mer, och försöka sprida vår nya demo så fort den blir färdig. För närvarande skickar vi ut ”Fem berättelser…” för fullt till diverse sommarfestivaler, och hoppas att folk ska börja få upp ögonen för oss. Det vore roligt att få komma ut och spela lite runt omkring i landet, och kanske få fler än en signering i gästboken per månad.

Framtidsplaner för dig själv?

-Fullborda min utbildning, vilket kommer att ske till jul, samt spela mycket, mer och mest och utvecklas både som musiker och textförfattare. Jag måste försöka få in mer kreativitet i mitt liv, och inte låta oron för framtiden, jobb, lägenhet o.d. förstöra min lust och vilja att fortsätta göra musik.

Visdomsord?

-En liten insikt om den stress jag känt inför att komma någon vart inom allt jag företagit mig. Stirra dig inte blind på ett slutmål och den långa vägen dit, utan se till att vara lycklig under hela resan. Du kanske inte vill dit du strävar, och då är det viktigt att ha haft roligt och njutit av allt du varit med om, så att du kan ändra spår utan att känna att du slängt bort flera år av ditt liv.

Nåt att tillägga?

Tack så mycket för intervjun; hoppas svaren inte blev för långa. När detta

skrivs har vi precis lagt cello på nya skivan, och kommer att lägga sång och göra en slutmix under nästa vecka. Skickar en skiva till dig när vi fått ett färdigt resultat. Läste precis din recension av ”Fem berättelser”, och blev riktigt glad – hoppas att ”Allt tar slut” uppskattas lika mycket.

Må bra

Daniel Saidi

----------------------------------

http://www.saidiochkollektivet.com

----------------------------------