LOST PROPHETS, SLIPKNOT, METALLICA DEN 30/5-2004, ULLEVI

 

Jag hade väl inga större förväntningar på denna konsert egentligen. Jag halkade in på ett bananskal och fick tag i biljetter men hade aldrig varit på Ullevi innan på konsert så jag tyckte det verkade roligt att göra detta. Det var mycket folk inne redan vid femtiden när jag och Göran gick in på arenan. Efter att ha kollat lite folk och det fanns en del att kolla på som var fascinerande, helst killen i 35-årsåldern som såg ut som den typiske hårdrockaren. Avklippt jeansjacka, långt hår, ung flickvän och han stod och headbangade och framförallt gjorde han det ”fräcka” djävulstecknet mest hela tiden. Undra om han blir förskräckt när tiden kommer ikapp honom.

Först ut var Lost Prophets som jag hade hört på skiva och gillade mycket men de hade otur med ljudet för gitarrljudet blåste iväg men sången hördes bra. Även trummorna lät bra men deras aggressiva hardcoremusik verkade inte beröra så många. Största jublet fick de när de frågade om vi var redo för att rocka till Metallica.

Slipknot brukar ju vara tunga och tuffa på skiva(undantag några ballader på senaste skivan) men även deras ljud var lite dåligt. Fräckt med tre trumset på scen och i vissa låtar fick de till det riktigt bra med sina trummor. De ser fräcka ut tycker jag och de är verkligen en udda fågel i metalvärlden.

Efter någon timmes väntan så kom de då äntligen ut på scen, Metallica. Klockan var 20.50 och denna konsert skulle inte avslutas förrän 23.20(tiderna är ungefärliga). Mellan denna tiden fick vi höra en massa klassiker , både nya och gamla och jag tror att de gjorde alla glada. Det dåliga ljudet var som bortblåst för på vår plats var ljudet riktigt bra, inte för högt och inte för lågt. De rev av en massa klassiker som Enter Sandman, Nothing Else Matters, harvester of sorrow, One, Blackened, Seek and Destroy, Master of Puppets för att nämna några låtar. De körde Leper Messiah och det är en låt de nästan aldrig kört om man får tro bandet. Det som slog mig och många andra var att James på sång var så jävla glad hela tiden och hela bandet bjöd verkligen på sig själva. Det såg nästan ut som om James grät lite av tacksamhet för att vi troget stod kvar och jublade efter mer och mer låtar. Det verkade som om de inte ville gå av scenen någon gång men de kom väl på att de skulle spela i Polen dagen efter annars kanske de hade hållit på ett tag till. Skulle jag få chansen att se de en gång till skulle jag inte tveka en sekund och numera kallar jag mig Metallica frälst. Det tog 21 år att bli det även om jag har alla skivor med dem innan men detta var stort.

 

 

 

PETER THORSSON, SWEDEN  SKRUTT FANZINE www.surf.to/skrutt