Mammas Gata släpper sin debutskiva tillsammans med Slob 78 och de har gjort en av de bästa punkskivorna som släppts enligt mitt tycke. Här är det mest Christian som svarar på frågorna tror jag och har ni inte redan gjort det. Lyssna på Mamma gata…November 2025

Berätta lite om när ni startade gruppen , när och varför?
– Det var några år sen bara. Och Mammas Gata startade faktiskt mest på skoj. Eller mest för oss själva i alla fall - för att det är kul att lira. Vi kommer allihop från andra band tidigare, men hade nog rätt mycket lagt ner de "drömmarna". Tre av oss spelade tidigare ihop i ett band som hette The Billy Pilgrims, som fick kontrakt på ett större skivbolag efter att spelat runt rätt mycket. Men lång historia kort så blev det liksom pyspunka av hela grejen, och luften gick ur även oss.
Men – sedan startade vi istället ”gatan”, och som sagt mest för vår egen skull. Men andra tycktes gilla det med, så ja. Här är vi nu.

Ni spelar punk på ett sätt som den lät förr i Göteborg, hur kommer det sig?
– Det var helt medvetet faktiskt. Vi ville tillbaka till rötterna och spela musik som den man växte upp med, och man tog sina första fumliga ackord till en gång i tiden.

Vad har ni för åldrar i gruppen?
– Vi är ju gubbs nu, i alla fall halvt. Mellan 46 och 50 (men riktigt så gammal är bara basisten)

Berätta lite om varje medlem, namn, band bredvid och band före?
– Christian Egefur - sång, gitarr och låtskrivare. Startade en gång i tiden i DC Morf, som spelade trallpunk nere i Karlskrona (originalet på 90-talet. Inte den version som dök upp 25 år senare, är han noga med att påpeka). Hade samma roll som nu i nämnda The Billy Pilgrims. Till vardags journalist. Bott i Göteborg lejonparten av livet, sen år 2000.
– Mattias Wikström – gitarr och kör.
Tidigare spelat gitarr i Kakaphonia och bas i The
Billy Pilgrims. Född och uppvuxen i Göteborg.
– Rasmus Loberg – trummor
Från Smålands djupa skogar, där det trummades fram både trallpunk och hardcore. Trummis även i The Billy Pilgrims och en handfull andra band under sina 25 år i Göteborg. Till vardags politisk sekreterare i Vänsterpartiet, Gbg.
– Jorma Murbruk – bas och kör.
Ryktet säger att han inte alls heter så egentligen - och enligt myten tillbringade han ett lass år i London där han spelade bas i några olika band som alla lät litegrann som Primal Scream. Född och uppvuxen i Gbg,

Ni har tillsamman med Slob 78 släppt en av de bästa skivor  som någonsin gjorts i punksverige tycker jag? Och då har jag lyssnat på punk sedan 1976….
– Oj, oj... Det är bara att tacka och bocka ödmjukt. Oerhört fina ord, och nästan lite generande.

Har ni några favoriter från Göteborgspunken som ligger väldigt varmt om hjärtat?
– Ja, massvis. Från Brusets, Göteborg sounds och Slobobans dagar. Allehanda av Freddie Wadlings projekt med Cortex kanske främst. Attentat, Troublemakers med mera.

Vad betyder punk för er, är det bara ett ord eller är det en livsstil?
– Är nog lite olika hur vi ser på det. För mig (Christian) är det helt vad jag är uppväxt med. Min farsa var grundbulten i musikföreningen i Karlskrona. Så jag var bara 6-7 år när jag började vara med på konserter av alla slag. Medlemmarna av klassiska Akut Skjut var mina barnvakter och så där... Kring 12 "blev" jag punkare själv, och löpte hela stilen linan ut till en bit över 20. Det finns inga tuppkammar, nitar eller trasiga kläder kvar - men det tycker jag heller inte behövs. Så mycket av vad punken är och betyder finns inom en ändå. Som åsikterna, gör det själv-mentaliteten, vissa tydliga problem med auktoriteter och att alltid stå upp för människors lika värde, mot rasism och annan skit.

Att släppa en LP på detta vis tillsammans med en annan grupp, är det det ultimata sättet att släppa en skiva?
– I det här fallet, ja! Det är fantastiskt kul att få splitta en skiva med Staffan och Björn i Slob, som visat sig vara två helschyssta snubbar.
Sen får ju vi ödmjukt erkänna att vi är helt okända för de allra flesta, så kanske kan det få fler att få upp öronen för oss med?

Hur var känslan att hålla i debutalbumet?
– Underbart. Vi har funnits på kassetter, CD-skivor och alla möjliga digitala plattformar i olika konstellationer tidigare. Men förutom en samlings-7:a som Mattias var med på med Kakaphonia så har ingen av oss funnits på vinyl förr.

Var det viktigt att få ut den på vinyl?
– "Viktigt" är ju lite svårt att avgöra, men det är i vilket fall jävligt kul!

Hur kom det sig att ni kom i kontakt med Sockiplast?
– Vi ville inte ha med något kommersiellt bolag att göra alls. Så helt sant så hörde vi bara av oss till ett enda bolag – och det var Sockiplast. Det var det enda vi kunde komma på som inte var ett dyft drivna av andra intressen än att sprida go musik. Vi hade sett allt gott Danne gjort och gör på sidan "Jag minns min punk", och skickade helt enkelt ett meddelande och några låtar.

Vad gillar ni de andra banden på det bolaget?
– Danne gör ett grymt urval! Både nyare grejer som Välta Stället och gammalt beprövat som Rövsvett.

Jag jämför er med gamla grupper som Nio Liv, Knugens Håf och jag tänker på Råttorna från Borås också, vad får ni för andra jämförelser?
– Tack och bock, igen! Vi får lite allt möjligt. Som Ebba Grön såklart, som väl är "go to" för många som inte är så nersyltade i punken i övrigt. Men även saker som Broder Daniel faktiskt, och det är väl gissningsvis att vi använder mycket slinggitarrer, då det inte är så likt i övrigt. Sen en del utländskt som The Clash, Buzzcocks. Allt är väl säkert lite sant – även om vi inte låter som något av det helt och fullt.

Jag förstår att ni inte är högerinriktade precis när man lyssnar på era låtar; är det viktigt att få ut åsikter i musiken?
– Det kommer sig helt naturligt bara.
Det kan finnas något befriande i vråla ut sina frustrationer över rådande samhälle rakt på, i bästa punkanda. Men det kan samtidigt finnas finess i att bädda in det i liknelser och metaforer och annat. Vi försöker blanda och ge, men allt är inte politiskt heller.

Vilket är det bästa politiska bandet?
– Oj, massvis. Men The Clash var ju som bekant "the only band that matters". MC5 satte på många sätt riktningen en gång i tiden, i alla fall inom paraplyet ”punk”.  

Tio favoritskivor all-time och de fem bästa konserterna ni varit på?
- Oj. Här riskerar det bli en avhandling vardera från oss alla fyra. Personligen lyssnar jag på massvis med mer musik än punk, så du kommer finna Dylan sida vid sida med Stiff little fingers, Patti Smith i armkrok med Asta Kask och The Stooges i ett fast handslag med Joni Mitchell, med 16 Horsepower i en ring runt.
Konsertmässigt så var Imperiet när jag var 9 år gammal 1986 kanske inte bäst - men förmodligen mest livsavgörande att se.
- MC5 och Stooges, Joy Division och New Order, Slayer, Daft Punk, slänger Mattias in från sidlinjen.

När ni spelar live, vad drar ni för folk?
- Än så länge mest de vi tvingar dit själva, haha. Men när vi lirade på "Två Feta Grisar" under Ö-festen på Ringön så gick vi på inför kanske 40 pers och avslutade för 200. Var förbipasserande som stannade, vilket kändes kul. Vi är som sagt nya och okända och hoppas hitta publik framöver. Eller vice versa då, att publiken hittar oss.

Hur tycker ni annars det är att bo i vårt kalla Sverige, med tanke på SD, M, Kd etc etc?
-Det blåser hårt, det blåser kallt, det blåser högervindar överallt. Mer sant nu än någonsin tyvärr. Men, vi tror och hoppas på ett ljus i den tunneln. Vad ska man annars göra? Det går ju inte att bara ge upp.

Vad kan vi göra åt alla problemen, är det viktigt att rösta eller hjälper inte det?
-Jo, det är viktigt och den lilla, lilla makt man har. Ut och demonstrera, kräv förändringar, stå upp mot asen! DET är fan vad punk handlar om. ”Skit i allt”-grejen som finns lite här och var inom subkulturen har alltid varit helt främmande för mig.

Köper ni mycket skivor själva eller är det bara Spotify etc som gäller när ni lyssnar på musik?
– Är väldigt blandat. Man köper musik eller i alla fall merch som ett medvetet försök att stödja band och artister. Samtidigt finns det ju något oerhört bekvämt i att ha nästan vilken musik man vill några knapptryck bort. Som musiknörd blir det nästan ohållbart att försöka äga allt.

Er skiva borde ju sälja i hundratusentals ex eftersom den är så bra men så blir det väl tyvärr inte….men ni säljer väl slut era ex(hur många fick ni?)?
– Hehe. Vi hoppas intensivt att du har rätt och att fler delar din smak. Men ja, den som lever får se...

Blir det mycket intervjuer?
– Inte än i alla fall. Varit mer förr i andra band. Men vi hoppas att Skrutt Magazine lyckas förklara för folk att de bör kolla in Mammas Gata!

Vilken är den mest udda fråga ni har fått?
– Kanske den här då...

Har ni några zines, sites eller liknande som ni vill rekommendera oss att läsa?
– Är rädd att jag som journalist själv har gått och blivit alldeles för mainstream vad gäller musikläsning med åren... Men, all etablerad media kapar ju sina kultursidor längst fotknölarna nu för tiden, så det kanske är jag som borde fråga var man ska vända sig för att hitta seriös musikbevakning numera istället?

Några riktigt bra band i Sveriges just nu?
– Finns ju en jäkla massa bra band som fortfarande håller på. Men framförallt tycker jag det är oerhört kul med nya, unga band som ploppar upp. Band som spelar instrument, på riktigt. Som Borgerlig Begravning om vi ska snacka punk, eller Nektar här i stan, som väl är mer indie.

Framtidsplanerna för bandet?
- Efter releasefesten nu 15:e november ihop med Slob 78, på Crippas, så kommer det om ett tag en ny EP - fast troligtvis bara digitalt. Det finns redan en EP där digital musik finns, så det här blir nummer två.

För dig själv?
- Jag byter yrke, litegrann i alla fall, och ska efter nyår börja som lärare i journalistik på folkhögskola. Det känns kul.

Visdomsord?
"A gentleman is someone who can play the accordion, but doesn't"
-Tom Waits