Kai Martin & Stick var ett av mina absoluta favoritband i punk/new wave stilen i början av 80-talet. Kais fräcka röst blandat med saxofonen från Gomer gjorde de inte bara till ett annorlunda band utan ett jävligt bra band. Nu är de tillbaka och Kai Martin har varit så snäll att fråga på ett gäng frågor från mig i augusti 2016.

Hur kom det sig att ni gjorde en reunion för några år sedan?

-När vi slutade 10 augusti 1985 var det för att aldrig återförenas. Alldeles för många band hade gjort det med alldeles för mediokert resultat. Några av oss spelade Kai Martin & Stick!-låtar med husband (svensk punk 25 2003 och Schlagerjubiléet 2005). Men det var allt. Så träffade jag Charlie Burchill, gitarrist i Simple Minds, som inte förstod resonemanget alls. Tvärt om uppmanade han oss att börja spela igen. Uppmuntrad av det skissade vi på en återförening till den 1 april 2008, det vill säga 30 år efter bandets tillblivelse. Det blev inte av då, av olika anledningar, så vi gjorde ett nytt försök 2012 för att spela hela ”Röd plåt”, vårt andra album (1982) med ny keyobardist, ny saxofonist och dito basist. Det lät aldrig bra, men när Cremonese (Kai Martin & Stick!-gitarristen) och jag spelade ”Rör, rör, rör dig nu” med Augustifamiljen vid Pusterviksinvigningen i slutet av april samma år, kände vi att ”ja” här finns ett intresse och vi lockade och triggade verkligen publiken där. Basisten och saxofonisten hoppade av på sommaren och verkligheten för ett återförenande såg mörkt ut. Men i november kom Alex Gabay med. I december återvände Gomer Explensch efter en längre tids utlandsvistelse. Påskhelgen 2013 repade vi inför två spelningar – Grand Central i Stockholm och Pustervik – helgen efter. Det lät otroligt bra och spelningarna gick fantastiskt.

Har ni spelat mycket ute sedan dess?

-Det blev fyra spelningar 2013. Två 2014. En 2015 och hittills två i år, 2016. Vi spelar gärna mer och vi låter bättre än någonsin.

Vad tycker du skillnaden är på att spela nu och 30 år tillbaka?

-Då var vi mitt i en rörelse. Vi satt på toppen av en våg och surfade med, utnyttjade kraften i detta, valde våra egna vägar och satte våra egna av- och intryck. Nu försöker vi förena det från då med här och nu. Ett spännande försök att tvinna samma nervtrådar; inte helt lätt, men jag tycker att vi har lyckats.

Vad drar ni för publik, är det bara de i vår ålder eller har ni fått några nya fans?

-När vi gjorde comebackspelningarna blev jag förvånad. Ja, där fanns den äldre publiken som var unga då. Men också unga människor och framför allt unga kvinnor. Så det var en bra mix.

I början var ni inblandade i punkkretsarna. Kände ni er hemma där eller hur var det?

-Punken var ju startskottet för vår musik. Vi älskade den energin och uttrycket hos många av banden. Men rätt snart blev den både uniform och konform på ett sätt som vi inte uppskattade och många av punkarna inte Göteborg tyckte vi var udda fåglar, precis det vi ville vara, och rätt snart bestämde vi att kalla oss för popband. Det var ett sätt att retas, men så småningom gick vi vidare från det och hamnade mer i den musiken vi är i nu.

Hur ser du på punk idag, tycker du att den lever och har du några nya punkfavoriter?

-Det är ju en fantastisk rörelse som både verkar i ett här och nu och som hyllar sina rötter. Mitt möte med unga punkare gör mig glad, det finns ett engagemang och en energi, en vilja att stå ut och upp för något. Men det har ju också blivit en konstart, som inte bara har med musiken att göra, med människor som odlar sina särdrag med tatueringar och piercingar, förutom de fantastiska frisyrerna; det är jag glad att jag slapp då, även om jag fascineras och tjusas av det nu. I bandväg är jag väldigt förtjust i Göteborgsbandet Rome Is Not A Town.

Vad lyssnar du på annars idag?

-Redan då var jag en allätare med jazz från föräldrahemmet blandat med Hasseåtage, Povel Ramel och svenska och amerikanska standard. Till det kom popmusiken med Beatles, den tyngre rocken och symfonirocken, som jag var väldigt inne på i början på 70-talet. Så 2016…? Radiohead, bäst ju nu.

Er nya skiva är en riktigt bra skiva fylld med postpunk(för det är väl så musiken borde kallas). Den är tung och känns ibland lite mörk. Vad inspirerade er till denna skiva? Vad inspirerar till texter överhuvudtaget?

-Det var viktigt att knyta an till det Kai Martin & Stick! som vi var då vi slutade. Jag var då 28 år, levde under kalla krigets hot och en polariserad värld med länder som sällan vilade på hanen, lättretliga och odlande ett prestigetänk som gick alldeles för många generationer tillbaka (läs Mellanöstern). Det var knepigt, musiken skulle laddas med energi och texterna skulle andas desperation. De första låtarna vi gjorde var ”Skriet” och ”Fattar (ingenting)” (båda spelade på Liseberg och Henriksberg 2014). ”Skriet” är ju en låt som ångest kopplad till Edvard Munchs berömda tavlor på temat och Pär Lagerkvists dikt ”Ångest” från 1916. Resten av texterna tog sin tid att skriva, men landade väl. Jag har sedan lång tid berörts av flyktingkatastroferna på Medelhavet och ville skriva något om det, så kom texten blev ”Strändernas svall” till, låten som inleder albumet och som det också gjorts en video till. Det som kanske är mest skrämmande är att de texter som jag skrev på 80-talet har sin relevans 30–35 år senare. Så egentligen var det rent tematiskt inte så märkligt att närma mig den stämning från då här och nu.

Hur många från förr är med i gruppen idag?

-Ronny Rock Svensson, Gomer Explensch och jag har varit med på alla inspelningar. Georg Cremonese har varit med sedan 1983. Markus Larsson, keyboard, och Alex Gabay sedan 2012.

Berätta lite om varje person, vad de jobbar med och deras bästa respektive sämsta sidor?

-Georg Cremone, gitarr och låtskrivare. Jobbar i musikaffären MUG i Göteborg och som producent och inspelnings- samt livetekniker. Är en renässansmänniska. Det han inte vet är inte värt att veta, är vetgirig och en enastående gitarrist och människa. Drog ett jättelass under inspelningen och produktionen av albumet. Kan vilja bestämma för mycket, vilket kan bli krångligt i ett band där alla vill bestämma mycket. Alex Gaby, basist och låtskrivare. Jobbar på Bengans. Är son till skådespelaren Micha Gabay, som spelade med förre Kai Martin & Stick!keyboardisten Tony Vibrato (Mats Landahl) på 60-talet. Alex är en ytterst kompetent basist, som förstår bandets komplexitet och har bidragit enormt till vår uppdatering av sound. Turnerade världen runt med bandet Noxshi fram till 2010. Kan hemfalla åt negativism när oturen slår till med full kraft. Men han är pragmatisk och hittar lösningar. Markus Larsson, keyboard. Jobbar på Volvo som ingenjör. Är otroligt nyfiken på att utforska retrosound och har bjudit upp utmaningen med att återskapa och nyskapa Kai Martin & Stick!:s musik. Tiden medgav inte låtskrivning den här gången, men där finns resurser. Flink i fingrarna och hjärnan. Vill inte ta så stor plats, vilket man måste göra i det här bandet. Gomer Explensch, saxofon och låtskrivare. Konstnär. Det finns ingen som spelar sax som han och han är bäst. Dessutom en scenpersonlighet av rang. Utan honom inget Kai Martin & Stick!, det är helt klart. Lider av studionervositet och strulighet, men väger upp det med en fantastisk personlighet och älskvärdhet. Jag har spelat med honom sedan gymnasietiden. Ronny Rock Svensson, trummor. Filmskribent och -recensent. Kan allt om film och musik, kan tala i timmar om detta. Fascinerande. Är en stadig batterist, som gjorde storverk i studion. Är en samlare av rang, vilket kan bli lite för mycket. Kai Martin, sångare, textförfattare och låtskrivare. Journalist, men arbetslös för tillfället. Har en säregen röst, som adderar ytterligare profil till bandets musik. tycker om att stå på scen, men är helt värdelös på att komma ihåg texter.

Ni har ju varit med om en hel del i er karriär? En gång var ni idolband i Starlet, hur gick detta till? Ni är väl inte bandet som var så känt egentligen?

-Just den bilden togs av en frilansfotograf efter en spelning på Studion i Stockholm under ”Röd plåt”-turnén. Men hur den hamnade som idolbild i flicktidningen Starlet är en gåta.

Vilken är den roligaste spelningen ni har gjort, förr i tiden och nu?

-Vi var bokade på en festival i Uppsala under ”Röd plåt”-turnén med Siouxsie & the Banshees som huvudakt. Precis innan vår spelning kommer arrangörerna med panik i ögonen och förklarar att Siouxsie ställer in. Arrangörerna ville berätta detta pronto, men vi sa ”gör det efter vår spelning”. Vi går in och gör ett triumfatoriskt gig inför 3000 personer, arrangörerna berättar efteråt att de som vill kan får tillbaka pengarna. Endast en handfull gjorde så och vi fick beröm för att ha räddat festivalen. 2015 spelade vi på Gröna Lund, hade Charles Trenets klassiska schlager ”La mer” som intro till ”Strändernas svall” och gjorde sedan vår förmodligen bästa spelning någonsin. Det var kraft och eufori, energi och närvaro med ett ljuvligt publikgensvar.

Om du kunde välja fem band, levande och döda att ha en konsert tillsammans med Kai Martin & Stick, vilka fem skulle du välja?

-Haha, vilken möjlighet. Vi fick aldrig öppna för Simple Minds, det vore på sin plats. Jag har en dröm om att få spela med Makthaverskan. Att spela med Magazine vore heller inte dumt. För att reta Ronny skulle det naturligtvis vara toppen att lira med Håkan Hellström. Public Image är ju ett enastående vitalt band, som inte heller skulle vara fel att spela med.

Är det aldrig någon som retat sig på att bara ditt namn syns i bandnamnet?

-Det är det säkert.

Hur kom detta bandnamn till egentligen, finns det någon rolig historia bakom det?

-Vi började som Stick!, för att det lät punkigt och bra. Men, som jag svarade ovan, blev punkkostymen för trång. Vi ville mer. Så inspirerade av Elvis Costello & the Attractions, Graham Parker & the Rumours, Siouxsie & the Banshees, Ian Dury & the Blockheads bestämde vi oss för Kai Martin & Stick!…

När vi träffades sade du att du hade en massa skivor som du borde rensa bort hemifrån, varför? Hur ser du på ”moderna ” saker som nedladdning , Spotify etc?

-Anledningen till att jag vill rensa är att jag fastnar i prylar som tar plats. Egentligen när jag en minimalistisk dröm om att bara ha det väsentliga. Inte bara jag lever i ett överflöd och det är tankar jag brottas med varje dag, men allt har fastnat i ett slags limbo. Jag säljer precis min Märklinjärnväg, som legat i källaren i årtionde. Ändå smärtar det. Det är ju inte riktigt riktigt. Alldeles för många skivor har jag av sentimentala skäl och lyssnar aldrig på. Varför då ha kvar dem…? Spotify är helt ok och en guldgruva för den som vill utforska musik. Men jag kan, precis som då jag var rädd för oändligheten i rymden som liten, var skrämd av gränslösheten i musik. Sedan tycker jag det är märkligt att de som komponerar musiken får tillbaka så lite för detta. Spotifygrundaren Daniel Ek är stormrik för sin idé, men banden och artisterna som gjort det möjligt sitter inte riktigt i samma sits. Gratis är gott, men det hjälper knappast de som skapar musiken eller, för all del, filmerna.

Du gjorde en soloskiva också för några år sedan, berätta lite om den, den skiljde sig lite från bandets skivor?

-Jag skrev inte musik på flera år, för det jag gjorde efter Kai Martin & Stick! inte blev tillräckligt bra. Men några låtar smög sig in, en och annan låt gjorde jag demoinspelningar av. Först i slutet av 90-talet började det rinna till, jag träffade Mattias Bylund (arrangör och producent, som i februari fick en Grammy för sitt samarbete med Max Martin i produktionen av bland andra Taylor Swift). Vi började göra demos ihop och plötsligt så hade han producerat en som lät så bra att jag sa ”Vi måste göra en skiva!”. Det blev popmusik för fullvuxna, som jag kallade det, inspirerad av Svante Thuresson, Bo Kaspers Orkester, Mauro Scocco, Peter LeMarc med flera och albumet ”Sol på svenska”, där titeln är en lek med Jan Johanssons ”Jazz på svenska”, där jag tog bort o-et i soul för jag är bara i närheten av verklig soul.

Hur tycker du det är att leva i Sverige idag, politiskt etc? Black Ingvars spelar inte för SD och liknande, kan du tänka dig att ert band skulle kunna ta ställning för något politiskt?

-Vi lever i en märkligt självupptagen tid där få vill dela med sig, men desto fler vill spegla sig i sin egen förträfflighet. Det är otäckt och reflekterar sig i politiken, där vi har en vek vänster som blundar för mycket av problemen och en höger som lutar sig mot en förfalskad historia. Trump och Jimmy Åkesson odlar samma märkliga brist på kunskap med att prata om att göra länderna stora igen. Faktum är att vi har sällan haft det så bra, men vi vill bara inte dela med oss till de som har det sämst, samtidigt kan jag tycka att vi är väldigt veka i vår assimileringspolitik. Ingen människa mår bra av att inte veta vilka gränser som finns, hur viktig jämlikheten är i Sverige (den har det kämpats för i över hundra år och måste fortfarande kämpas för, märkligt nog, i alla läger) och varför internera…? Skapa jobb, högt och lågt. Det fungerade på 60-talet och jag inbillar mig att det fungerar nu. Sedan har vi och kommer alltid att ha ett krig mot fördomar, som måste föras. För att inte prata om hatet, som odlas även utanför nätet och sociala forum. Vem vill leva med hat…? Och hur orkar de odla sin bitterhet? Där finns ju knappast någon lösning.

Vilken är er mest politiska låt?

-Jag skulle nog säga ”Rör, rör, rör dig nu”, som skrev i skuggan av kärnvapenupprustningen i början på 80-talet, som gav väldiga motdemonstrationer i Västeuropa med final i Amsterdam med nära en halvmiljoner demonstranter 1981. Något som bland annat fick mig att skriva låten. Men även ”Ljug för mig” på [utan titel] är politisk, precis som ”Jeriko” på ”Simmarna”, om israelernas attack mot ett flyktingläger söder om Beirut med oerhört många dödsoffer.

Politik och musik, hör det ihop eller är det bara dumt att blanda ihop dem?

-Popmusik och kärlek är ju en bra förening. Men det är klart att budskap i texter måste vara vidare än så. Så ja, det är självklart att blanda in politik i musiken.

 Bästa politiska band?

-Gang of Four var/är ett fantastiskt band. Specials likaså, där fortsättningen med Jerry Dammers i Specials AKA och låten ”Nelson Mandela” är ett bra exempel. Nu… nja, jag kan nog sakna band som är konsekventa och högljudda i sina åsikter. Men, utan att vara förtjust i hans musik, är det modigt av Niklas Strömstedt att göra det ställningstagandet mot SD, som han gjorde i ”Så mycket bättre” förra året.

Fem favoritskivor ? Fem Favoritkonserter?

-Det svaren varierar nog efter både dag och humör. Men ok… Beatles: ”White album” – innehåller allt. Magazine: ”Secondhand daylight” – smutsig skönhet. The Blue Nile: ”Hats” –sentimentalt vemod och storslagenhet. Billie Holiday: ”Lady sings the blues” – sårig smärta, makalös musik. Björk: ”Debut” – egensinnigt, smart, skönt. Hunters & Collectors, Hultsfred 1988 – vackert, skevt och ljuvligt. Nick Cave & the Bad Seeds, Q Club, Göteborg, 1990 – hårt, tufft och obevekligt. Simple Minds, Kåren, Göteborg 1981 – omtumlande, kraftfull och bedårande statiskt. Sinéad O’Connor, Scandinavium, 1991 – känslomässigt stark, musikaliskt imponerande. Håkan Hellström, Rockefeller, Oslo 2002 – extatisk, frentetiskt, hängivet.

Vilken var den första skivan du köpte? Och den dyraste?

-Första skivan jag köpte var singeln ”Dream a little dream of me” i Skiölds skivaffär vid Skanstorget 1969. Dyraste…? Ingen aning.

Var det viktigt att få ut er skiva i fysiskt format? Varför bara vinyl?

-Ja, så mycket tradionalister är vi. Tanken var att också få ut den på cd, men vi hade inte råd.

Berätta något riktigt roligt som hänt under de år som ni spelat?

-Roligt?! Kai Martin & Stick! är ett allvarligt band (skratt). Det händer ju alltid saker när man är på turné och mycket av det blir nog mer internt kul än vad det funkar offentligt. Men när vi skulle avsluta ”Röd plåt”-turnén fick vi problem. Finalen i Oslo var nödvändig för att få ekonomi på det hela, men basisten Heinrich Höffgen, fick vattkoppor och hade 40 graders feber. Han sa ändå ok till att spela, vi åkte iväg med honom nedbäddad och med febernedsättande. Soundchecken fick göras utan honom, som sov på det närliggande hotellet. Problemet var att han skulle inleda showen och han såg för jävlig ut med bölder i hela ansiktet. Intromusiken drog igång, han går upp på scen, spelar med ryggen vänd mot publiken. Logen ligger så att vi är tvungna att gå genom publiken för att nå scenen och när jag ska kliva på vänder han sig om. Synen är förskräcklig, i strålkastarljuset ser han ut som en spetälsk, tungan hänger, pannan badar i svett. Men han klarade det, även om vi den gången höll giget kort.

Framtidsplaner för bandet?

-Spela mer, göra nya låtar och se om vi får råd till fler inspelningar.

För dig själv?

-Jag är arbetssökande efter 35 år på GT, så tips mottaget med tacksamhet. I övrigt spelar jag hockey, står i mål som jag alltid har gjort. Skriver på min blogg kaimartinblog.com…

Visdomsord?

-Våga vara dig själv och lita på den du är.

Nåt att tillägga?

-Tack och glöm inte att lyssna på Kai Martin & Stick!s nya album [utan titel], det första på 31 år; det är du värd.