Hardcore Superstar Lisbergshallen

Hardcore Superstar
Lisbergshallen, Göteborg 091009

I en välfylld Lisebergshall startade Hardcore Superstar ”Psycho Holiday Tour” i fredags och rackarns vad det rockade! Jag har av oförklarliga skäl inte sett HCSS live tidigare och jag blev faktiskt ruggigt imponerad! Ett stort leende bor fortfarande hos mig, så här två dagar senare, för de rockade så det slog gnistor och fick hela Lisebergshallen att vibrera. Men innan denna explosion av trash metal/sleaze rock fick vi njuta av Dia Psalma som var riktigt bra, jag saknade bara fiolen. Inte lika njutningsfullt var fortsättningen i form av 80-talshårdrocksskrikande H.E.A.T och jag är fortfarande ett frågetecken inför valet av detta förband. Jag tycker det är lika galet att låta H.E.A.T. öppna för HCSS som att Céline Dion skulle värma upp publiken för W.A.S.P! Med det sagt avstår jag från vidare orerande om H.E.A.T. då jag känner att den primitiva delen av mitt ordförråd kommer att ta över. Sorry, men detta funkar inte alls för mig.

Så efter en filmpresentation där Peter Apelgren jagar runt i kulisserna efter HCSS, så äntrar Göteborgs stoltheter och Sveriges svar på Mötley Crüe den runda scenen till tonerna av underbart vackra ”This Worm’s for Ennio”. Härefter lyfter de hela Lisebergshallen med ”Beg For It”. Trummisen Adde huserar bakom ett roterande trumset och utbrister efter första låten: ”Fan, man blir ju åksjuk här”. Samme trummis hade också vänsterarmen i ett blått bandage till följd av en inte så lyckad skateboardtur i Lerum, men det hindrade honom inte allt för mycket från att leverera gott! Sångaren Jocke är också en fröjd live, han ger fullt och är högt och lågt över scenen, vilket smittar och lusten att ge sig hän till lite headbanging är stor! Personligen tycker jag inte hans mellansnack är hans största tillgång, men vad gör det när han sjunger och rör sig som bara en äkta rocker kan och helsike så han levererar – han är helt enkelt snuskigt grym! Grymma är också både gitarristen Vic Zino och basisten Martin Sandvik och det enda jag saknar är ett bassolo som kontrast till några kortare gitarrdito. Givetvis blev det fler låtar från senaste skivan, förutom redan nämnda fick vi bland annat höra ”Into Debauchery” och ”Shades of Grey”. Sistnämnda var tydligen självaste Nikki Sixx favoritlåt, vilket han berättat för en nyduschad - endast iklädd handduk - Jocke Berg efter en spelning under Crüe Fest i Bergen tidigare i år. De senaste alstren varvades med en del tidigare och däribland ett par av mina favoritlåtar – ”We don’t celebrate Sundays” och ”Need No Company”. Allt avslutades i ett silvrigt konfettiregn och den enda besvikelsen jag anade var min egen över att inte ha fått höra ”Remove My Brain” live… det var kvällens stora minus. Publiktåget ut från hallen vandrade sedan tvärs över vägen till lokalen där inte bara merchandising lockade utan också möjligheten att träffa killarna som kom för att möta sina fans och ge autografer. Jag kunde inte motstå frestelsen utan vandrade samma väg och fick inte bara min biljett signerad utan också möjligheten att framföra mitt beröm. Kvar i mitt minne blir basisten Martins mycket trovärdigt genuina leende när han tackade och tog i hand och jag kände mig som en tonåring igen. En perfekt avslutning på en riktigt bra spelning! //Vicky

In a well-crowded Lisebergshallen Hardcore Superstar began the ”Psycho Holiday Tour” this Friday and hell it rocked! I have, for reasons that are unexplainable, never seen HCSS live before and I was really impressed! A big smile is still, two days later, in my face because they rocked Lisebergshallen both to fire and vibration. But before this explosion of trash metal/sleaze rock we could enjoy the band Dia Psalma who were really good, I only missed the violin. Not so enjoyable was the continuing 80’s hard rock-screaming band H.E.A.T and I still question the choice of them opening for HCSS. I think it is as crazy letting H.E.A.T. open for HCSS as it would be if Céline Dion opened for W.A.S.P! With this said I will stay out from further speaking about H.E.A.T. to prohibit the more primitive part of my vocabulary to take over. Sorry, but this is so not workin’ for me!

After a film presentation where Peter Apelgren backstage is chasing after HCSS, the pride of Gothenburg and Sweden’s answer to Mötley Crüe take place on the stage to the sound of the beautiful, wonderful “This Worm’s for Ennio”. It continues with “Beg for It” which almost removes the roof of the venue. Adde, the drummer, is this night behind a rotating drum kit and after the first song he says: “Shit, I get travel-sick out of this”. The same drummer had his left arm in a blue bandage this night as a result from a not so fortune skateboard ride in Lerum, but it didn’t stop him to much from delivering well! The singer Jocke is also a great joy to see live, he’s 100 percent high and low over the stage and it’s contagious in a way that brings a huge lust for some head banging! Personally I don’t find his talking between songs being his greatest asset, but what does that matter when he sings and moves like only a true rocker can and hell how he delivers – he’s just disgustingly great and cruel in a good way! In the same great way both the guitar player Vic Zino and the base player Martin Sandvik is really good and the only thing I missed was a solo from the base as a contrast to the few, shorter guitar dittos. Of course they played more songs from their latest album (“Beg for It”) and besides the already mentioned we got to hear “Into Debauchery” and “Shades of Gray”. The last mentioned is also the great Nikki Sixx’s favourite song, which he told Jocke Berg (who had just gotten out of the shower just being dressed in a towel) after a gig during Crüe Fest in Bergen, Norway, earlier this year. Between their latest works they also played some songs from their earlier albums, among this a couple of my favourite songs – “We don’t celebrate Sundays” and”Need No Company”. It all ended in a silver shining rain of confetti and the only disappointment I could see was my own over the fact that they didn’t play “Remove My Brain” which I had hoped for to hear live… That was the big minus of this evening. After this the crowd marched out of the venue across the street to the place where not just the merchandising attracted, but also the possibility to meet the guys who came to write autographs and meet their fans. I couldn’t resist the temptation and followed the crowd of fans and got my ticket signed and also delivered my compliments to them all. The memory of base player Martin’s very trustworthy and genuine smile when he said “Thanks” back to me and shook my hand and I felt like a teenager again, will stay for a long time. A perfect ending of a perfect concert! //Vicky