Dödsriket har släppt en riktigt bra, udda och röd vinyl och skynda er att köpa denna innan den tar slut. Andrej med hjälp svarar här på ett gäng frågor angående gruppen och andra saker och denna intervju gjorde i december 2025.

Hur bildades gruppen och varför?

-Dödsriket föddes när Andrej och Erik möttes på sina barns förskola. Medan andra pappor fann varandra över innebandy eller öl, fann de varandra i musiken. Vi satte upp en enkel dogm: säg ja till varandras idéer, lita på intuitionen och fastna aldrig för länge i en låt. Det var ett sätt att få våra fingrars längtan att hitta ett utlopp i gitarr och bas. När sen Nillen kom in med sitt rytmiska gehör och Sara med sin röst och närvaro, fann Dödsriket sin familj.

Berätta lite om varje medlem. Band före. Band bredvid?

-Erik har spelat i små, okända band tidigare – sådana som knappt lämnat replokalen.

Andrej har spelat i olika punkband, bland annat i Gods of Masturbation med Nillen, men också olika band i alternativfåran.

Nillen har spelat i D.N.A., Anti Cimex, och annat.

Sara har spelat i olika replokalsband, i husband på krogen och i olika teaterföreställningar och performances. Ingen spelar i något annat bredvid.

Ni har ett sound som inte låter som många andra band, hur blev det så här?

-Andrej och Erik bestämde tidigt att det inte skulle sneglas på något annat. Bara köra och se vad som hände. Då blev det dödsrikiskt alltihop. Sen har målstolparna flyttats över tid, men det finns en tydlig kärna som är konstant. Det där har lyckligtvis varit lika viktigt för Nillen och Sara. Vi är fyra olika människor med olika bakgrunder, men vi gillar varandra oerhört. Det är väl där magin uppstår.

Jag skriver Cortex, Cosmic Overdose och TT Reuter i mina anteckningar. Kommentar?

-Är egentligen inte så förvånande. Själv skulle vi nog lägga till Unter den Linden och Garbochock. De finns ju där i bakgrunden, tillsammans med massa annat när vi gör låtar. Alltså, de där 80-talsfesterna nu för tiden, där det lyssnas på 80-talsmusik och alla har pastellfärgade kläder och axelvaddar, det är det 80-tal där vi stod på den andra sidan väggen när pastellbarnen dansade till Modern Talking, och på den sidan väggen rullade bland annat Cortex, Cosmic Overdose, Garbochock och annat pastellbarnen inte visste någonting om.

Vad hör ni annars för jämförelser?

-Det hörs att Dödsriket ligger utanför motorvägen. Vi kommer liksom inte spelas på reklamradiokanaler. Vi har hört att vi doftar som Neubauten, Anders F. Rönnblom, Devo, Joy Division, svensk progg, Thåström och Hurula bland annat. Vi har ju lyssnat på allt det där. Vissa mer, andra mindre. Samtidigt vet vi att de som hört oss skulle hålla med om att vi egentligen inte låter som någon av dem. Fast de ekar i bakgrunden där inne i låtarna ibland. Vi skulle nog beskriva det som att vi strävar efter att hitta något eget, och låter publiken själva dra sina paralleller.

Ni släpper er skiva själva, eller hur är det med det? Hur går det med försäljningen?

-Skivan har egentligen blivit möjlig genom vår direktör, Hannes Gerhard, som efter vår första spelning bestämde att vi skulle hamna på vinyl. Han har dragit i det där jobbiga administrativa joxet runt omkring, och finansierat. Han är lite som gud i Dödsriket. Försäljningen rullar på bra. Särskilt de numrerade specialutgåvorna har gått bra. Vi har ju inte tryckt så många ex. Hellre sälja slut och möjligen trycka om, än att sitta med massa kartonger osålda liksom Att sälja vinyl idag är ingen enkel resa, men vi märker att många uppskattar det fysiska formatet. Det är upplyftande i en tid där AI-genererad musik får fler streams och kapitalet styr vad som ska upptäckas. För oss känns det helt rätt i både kropp och själ att föra ut musiken analogt.

Jag får för mig att ni skriver era texter först och musiken efter för det känns som små poetiska verk när det gäller texterna. Har jag rätt?

-Tvärtom - låtarna blir alltid till genom att vi hittar en basgång, riff eller trumtakt, som vi ramlar in i och utvecklar till låt. Ofta gör vi låten med verser, eventuella stick och refränger, utan någon text, men med nynnade melodier. När grunden känns rätt, skriver Andrej texterna, ofta utifrån våra samtal om livet och vad vi vill beröra.

Är det bara Andrej som skriver texterna?

-Det är primärt Andrej, som skriver text. Ibland kommer någon annan med någon mening, tema, eller liknande , som kommer med. Vi började med engelska texter. Sen berättade Erik om en hemsk sköterska på hemmet hans far bodde på. Hon kallades för Nattyskan. Erik ville göra en låt om henne. Det gick ju inte på engelska. Nattyskan låter konstigt på engelska. Sen bara vi fortsatte på svenska. Det är ett helvete med svenska texter. Det är som ett pussel. Rätt ord måste följa på varje redan lagt ord. Det hörs direkt om det blir fel. Mycket lättare på engelska. Bara släng in ett oh baby liksom. Matti i Franska Trion har påpekat att hur bra en text än är, så kan den inte rädda en dålig låt. En bra låt däremot, är fortfarande bra med en dålig text. Så är det ju, men vi ser ändå att texten har en plats som inte är oviktig, och Andrej kan inte sjunga nåt som ligger fel i käften. Det går inte. Så han får väl ha det lite helvetiskt vid textskrivandet. När det är färdigt är han å andra sidan jävligt nöjd.

Ni kommer från punken, de flesta av er– hur tycker ni att den lever idag?

-Tycker det finns en del bra, och givetvis massor av ointressant, så var det ju förr också. Det är ju ändå en genre som spänner över ett rätt stort fält, från jeansjackepunk till crust. Vi hoppas att punken, liksom alternativ musik överlag fortsätter hitta nya och yngre aktörer och publik. I en tid där musik ofta skapas för att behaga algoritmer känns det befriande att utgå från vårt innersta. Riktig konst måste vara personlig – allt annat är ointressant.

Några favoritpunkband i Sverige?

-Gillar förstås banden vi spelat med, LM308, Broken Cock Locks och Svärta. I övrigt finns det ju mycket annat fint, som Slan, Vidro, Twin Pigs, Darla, och ShitKid exempelvis. Sen är man ju väldigt glad över att Trubbel håller ställningen som landets bästa jeansjackepunk.

Andra bra svenska band?

-Pascal, Franska Trion, Ossler, Domkraft, Viagra Boys, Psykedelisk Förskola exempelvis.

Ni har ju liksom jag kommit upp lite i ålder, är det bara positivt när man tänker på konserter etc. Jag menar, att man har rutin?

-Det är ju samma mål som förr, att slå publiken med ett musikaliskt järnrör, men man blir bättre på det över tid. Till skillnad från faktiska järnrör är det en konst att svinga musikaliska järnrör. Sen känns det ju som att vi är tjugo igen när vi spelar. Bara det gör att vi håller oss kvar i Dödsriket ett tag till.

Är det lika roligt och spännande att spela live som när ni var yngre?

-Mycket roligare – vi vet mer, vågar mer och är mer sanna i vårt gemensamma skapande. Det är inte samma ängslighet över framförandet. Det mesta som kan gå fel är hanterbart när ängsligheten inte grummlar blicken

Vilken typ av publik drar en grupp som Dödsriket?

-Det fina är att vi är så jävla suddiga genremässigt att vi drar allt möjligt. Merparten är människor med någon slags alternativitet. Men, alla som på något sätt lever livet kommer ju till oss förr eller senare.

Hur kom ni fram till namnet Dödsriket? Vilket är ett lysande namn på ett band som nästan låter som om det kommer därifrån.

-Namnet kom ur en missförstådd hyllning till serien Riket. Fast Andrej sa: “Det låter bättre med Dödsriket.” Vi har ju nästan från starten ägnat oss åt någon slags exorcism. Ner i skiten och hem igen. Att skapa ljus genom mörker. Som Cohen mycket riktigt påpekat, ”There’s a crack in everything, that’s how the light gets in”. Vi dyker ner i våra sår, vårt mörker, våra tillkortakommanden, och mullrar fram sprickorna, så ljuset hittar in, eller så det instängda ljuset hittar ut.

Var det viktigt att få ut skivan fysiskt?

-Det är något med det fysiska. Att hålla i skivan. Lägga den på spelaren. Det känns nästan viktigare idag när så mycket är virtuellt. Det fysiska formatet har en själ – låtordningar, konvolut, design. Det är som att jämföra champagne med utspädd juice.

Köper ni mycket musik fysiskt själva?

-Ja, i den mån vi har råd. Vi prioriterar livespelningar, skivor och merch – i den ordningen.

Vilken var den första och senaste skivan ni köpte?

-Första skivan Erik köpte var Altars of Madness av Morbid Angel – en brutal klassiker som fortfarande brinner i honom. Den senaste han köpte var faktiskt vår egen skiva, som han köpte i julklapp till sin mamma. Det kändes både fint och symboliskt: att ge henne något som är en del av honom själv, av oss, och av allt det vi byggt tillsammans i Dödsriket.

Första skivan Andrej köpte var The Clash första. Senaste var Anti Cimex dokufilmutgåva av Jawbreaker och Cortex Uraniaplatta.

Saras första skiva var Whitney Houstons första. Efter den blev det PiLs Album och Iggys Blah Blah Blah. Inte köpt något sedan en cd för länge sen. Ska köpa skivspelare.

Nillens första var Sweets Strung Up, om man inte ska räkna en Tintinskiva med Tomas Bolme som Tintin. Den sista var Anti Cimex dokufilmutgåva av Jawbreaker.

Har ni fått recensioner på skivan? Hur har de varit? Överlag positiva eller?

-Inga recensioner på albumet ännu. Det finns i begränsad upplaga, så vi har varit sparsamma med att skicka ut den. Vill ju helst att våra lyssnare ska kunna köpa den snarare än att den ligger och dräller på kulturredaktioner så att säga. Den finns inte heller digitalt ännu. Ett medvetet val. Vi tänker oss att vi släpper den digitalt någon gång under vårterminen -26, och att den då blir lättare att recensera. De som köpt skivan har dock gett oss fina betyg. Sista låten på plattan finns som singel digitalt, den har fått en mycket fin recension i 482mhz. Vi har inte hört något negativt. Än.

Bryr man sig som musiker om recensioner eller är det något man skiter i, om man får dåliga recensioner?

-Det är väldigt fint att någon lägger tid på att lyssna ordentligt och sedan formulera sin upplevelse och tankar i ord och kanske få andra att intressera sig också. Det är nu för tiden lättare att leva med om någon skriver att det inte låter bra. Med åren blir den inre kompassen mer stabil. Den letar inte efter vilket väderstreck som gäller. Den vet när nåt är bra, och när nåt är dåligt. Vi är väldigt bra på att slänga bort sådant som inte är bra. Vi har en gigantisk komposthög med skit vi gjort och slängt bort. Ur det perspektivet vet vi bäst själva så att säga.

Hur är det att bo i Sverige?

-Vi är uppväxta med folkhemmet och solidariteten. Eriks pappa brukade säga att han gladeligen betalade extra skatt om det gjorde livet bättre för dem som hade det tufft. Dödsriket håller med. Det är ännu ett land som det är bättre att leva i än många andra länder, men fan vad det går sönder, både i kanterna och i mitten. Hela det politiska projektet att lassa över allt mer tillgångar till de som redan har, och att dra in allt mer till de som har det sämst är äckligt att se. Att det sker så skamlöst, och att även socialdemokratin börjat dribbla runt allt mer på den planhalvan. Kanske måste vi glida ner i någon slags botten innan motreaktionen får tydliga konturer.

Vad kan bli bättre?

-Allt kan alltid bli bättre – men det börjar med att blicka inåt och skapa något som är sant för en själv. Dödsriket kan bli bättre. Diskurserna kan bli bättre. Solidariteten kan definitivt bli bättre.

Kör ni mycket live nu när skivan kommit ut?

-Vi skulle gärna spela mer, men skapandet är vår främsta drivkraft. För att spela mer skulle vi behöva bli mer professionella och anlita en bokare. Men vi kommer givetvis spela på andra sidan nyår.

Ni har med lite familjemedlemmar i kören i 2:a Juni – var de svårövertalade?

-Erik lyckades inte övertala sina barn – trots mutor. Men det är precis det vi alla vill lära våra barn: att våga misslyckas. Ett ständigt arbete. De andra barnen hoppade gärna in. Sen får vi väl påpeka att Saras dotter är en vuxen kvinna. Det var nära att Nillens barnbarn Marta var med, men hon ångrade sig på plats, och det får man ju. Det ska vara kul att sjunga. Det var jävligt fint att spela in sina barn när de sjunger ens låt.

Har era barn fått samma musiksmak som er?

-Eriks son gillar Viagra Boys. Andrejs äldsta dotter var ursprungsbasist i kängbandet Sepsis och älskar käng men också annan bra musik. Hans yngsta gillar också punk. Helst med tjejer på sång, som Babes in Toyland och Mannequin Pussy. Saras dotter gillar allt möjligt, från Vivaldi till Siouxsie & the Banshees över till Lady Gaga och med fler. Nillens fyra barn har gått åt lite olika håll musikaliskt men tycker allihop att Dödsriket är det bästa Nillen varit med i. .

Framtidsplaner med bandet?

-Spela mer ute, spela in nytt, samarbeta med Henryk Lipp. Ha roligt tillsammans, lyssna in varandra och skapa.

Framtidsplaner för er själva?

-Erik: Att våga mer och inte vara så självkritisk.

Andrej: Bli ännu bättre på att inte ”spela gitarr”.

Visdomsord?

-Erik: Livet är för kort för att inte testa nya saker. Att inte försöka är en dödssynd.

Andrej: Låt inte ditt inre ätas upp av andras inre, och låt inte dina visioner skavas ner till andras reglerande blickar.

Något att tillägga?

-Det är en ära att bli intervjuad. Mer professionell musikjournalistik gör landet meningsfullt att leva i. Konst och kultur föder empati – och utan empati blir vi bara tomma skal.