Dick Lundberg har varit en person som jag sett
upp till, gillat och när han gjorde en version
av min döda dotter Sannas låt blev jag
begeistrad. Här följer en intervju som tog en
stund att genomföra men nu i juni 2018 är den
klar.
Vad gör du just nu, vad jobbar du med
musikaliskt?
-Mycket teatermusik, jag gör just nu musikal av
ett teatermanus, Peter Pan, och det är hemskt
spännande att skriva direkt för en scen. När jag
skriver mina egna låtar skriver jag för att
lyssnas på hemma (en av anledningarna till att
jag spelar live så sällan), men nu får jag tänka
på ett annat sätt, att det ska gå att göra
koreografi och dans till etc. Jag kan inte sluta
göra musik, till och med under åren mellan 2003
och 2009 när jag hade officiellt hade "lagt av"
spelade jag in massor, dock inte så mycket under
eget namn.
Någon ny utgivning på gång?
-Ja, egentligen massor, men jag vet hur jag kan
vara, att saker kan ligga nästan klara ganska
länge innan jag släpper det. Först och främst är
det "Fy för den lede! Vol. 2" som tog två år men
nu precis kommit ut, sen håller jag på med ett
album med min gode vän Michael Nystås som ska
släppas under året; därtill är det alla
inspelningar av teatermusik som jag tänkte kunde
få bli skivor vad det lider. Översatte en hel
hög sånger när vi gjorde "Trollkarlen av Oz",
broadwaymusikalen från 1903, fantastisk musik av
Paul Tietjens. Det arbetet borde ges ut på något
sätt. 2016 spelade vi "Alice, Spegeln &
Underlandet", baserad på Carroll Lewis böcker,
då skrev jag egen musik, det mesta
instrumentalt, men det blev också väldigt
lyckat. Sedan är det sisådär 15 låtar jag gjorde
till Oliver Twist, också musikal. Ja, jag skulle
kunna fortsätta...
Du gjorde Session 2016 men den släpptes bara
digitalt, varför bara digitalt? Är det för dyrt
att göra skivor och är det ingen som vill ha(jag
vill ju i och för sig)?
-Det är åtminstone för dyrt för min nuvarande
ekonomi och intresset för fysiska skivor är inte
särskilt stort. Jag får en handfull
förfrågningar om CD-skivor för varje släpp, det
innebär att jag skulle få en kostnad på kanske
10-15 tusen och få tillbaka en femhundring samt
få källaren ännu mer full av skivor ingen är
intresserad av. För större artister än jag kan
det finnas en poäng att göra en liten upplaga
något år till, men CD-skivan har sina sista
dödsryckningar nu, det syns så tydligt överallt.
Loppisarna kränger dem nu för två spänn och blir
inte ens då av med de flesta. Butiker som Åhléns
som tidigare brukade ha ett hyfsat utbud av
skivor har nu inte ens topplistan, för det går
uppenbarligen inte att sälja - annars skulle de
ju ha dem. Från att det var någonting alla köpte
och hade har det blivit ett särintresse. Tror
att de flesta inte ens har en CD-spelare hemma
längre.
Köper du skivor själv?
-De flesta skivor köper jag digitalt, som filer
att ladda ner till en dator, men jag plöjer då
och då loppisar och kompletterar CD-samlingen
med sådant jag verkligen vill ha i hyllan. Jag
har insett att det är musiken som är det
viktiga, inte om jag har den på plastbit eller
på en hårddisk. Streamingtjänster har jag
däremot slutat med, jag märkte att jag inte
uppskattade musik på samma sätt när jag betalade
en hundring i månaden för att få tillgång till
ALLT. Istället har jag rippat ner alla mina CD:s
till mp3 och laddat upp på en musiktjänst som
både säljer nya skivor och tillåter lagring av
egen uppladdad musik och på så vis får jag alla
skivor jag nånsin köpt tillgängliga var jag än
loggar in. Smidigt och bra.
Den 25 februari 2012 valde min dotter Sanna att
ta sitt liv och hon gjorde en låt innan som
heter Miss You, du är en av de som valde att
försöka göra din version, varför?
https://soundcloud.com/dick-lundberg/dick-lundberg-saknar-dig-miss-you<https://nam01.safelinks.protection.outlook.com/?url=https%3A%2F%2Fsoundcloud.com%2Fdick-lundberg%2Fdick-lundberg-saknar-dig-miss-you&data=02%7C01%7C%7Cace149ae4cd74144fda608d5d2e43908%7C84df9e7fe9f640afb435aaaaaaaaaaaa%7C1%7C0%7C636646800006350514&sdata=cCRDqEp7N8ykey90pAK2UWuuScn2ZZM0LyUq18RSf20%3D&reserved=0>
-Som du vet skrev jag en låt som heter "Hårt"
för att jag blev så berörd av att du postade
bilder på Sanna på Facebook varje dag efter
hennes bortgång och när du sedan ställde frågan
om att göra hennes låt kändes det som att jag
var "tvungen", alltså inte så att jag på något
sätt kände mig pressad, utan för att jag var så
känslomässigt involverad i hennes historia att
jag inte kunde låta bli. Jag tycker att en sådan
sak som den här låten som hon skapat ska få leva
vidare även om hon själv finns någon annanstans
nu.
Var den svår att göra?
-Både och. Jag fick ju två versioner av den, en
körversion och en YouTube film med bara Sanna
och då valde jag att utgå helt och hållet från
filmen för att inte påverkas för mycket av
arrangemanget som gjorts. Filmen var lite
trevande, jag antar att låten var nyskriven då,
så det var inte alltid självklart vilken melodi
eller rytm Sanna var ute efter.
Spelar du mycket ute nuförtiden? Med band eller
själv?
-Knappt alls. Jag har gjort en spelning om året
sedan 2014 och det har räckt så. Förra året
lovade jag att göra minst två spelningar, och
det är ju typ en hel turné för att vara jag,
haha! Allvarligt talat hinner jag inte, jag
lever så mycket för teater just nu att det blir
för mycket att samtidigt hinna repa med band,
resa runt osv. Men frågar någon efter mig kan
jag oftast komma och på senare tid har det
faktiskt hänt lite oftare. 2018 kanske slutar
med tre gig gjorda, jag är redan uppe i två!
När du spelar ute vilken typ av publik drar du?
-Svårt att säga eftersom det blir så sparsamt
med spelningar. Band som Charta 77 eller Mimikry
har turnerat så sjukt mycket att de byggt upp en
publikrelation, de har sina trogna fans som
alltid dyker upp när de gigar, det har inte jag.
För några år sedan försökte jag bygga upp det
där, men då hade jag varit inaktiv så länge att
jag fick börja om från början. Samtidigt var jag
min egen - och andras - skivbolagsdirektör på
samma gång som jag började ett heltidsjobb.
Först fick jag lägga bandet på is, sedan lade
jag successivt allt mindre tid på skivbolaget
och slutligen blev jag tvungen att till och med
gå ner i arbetstid. Allt du nånsin hört om
utbrändhet kan jag skriva under på. Numera är
jag en känslig jävel som hanterar stress
betydligt sämre än jag gjort tidigare - och då
var jag stresskänslig redan innan. Men jag
försöker tänka positivt och satsar mer på att
göra grejer i studio istället. Förvånansvärt
många har hängt med och fortsatt lyssna på mina
plattor har jag märkt, det är hemskt roligt.
Foto:
Emelie Sandberg
Skulle du kunna tänka dig att spela Sannas låt
live förresten?
-Klart jag skulle kunna tänka mig det, men det
är inte sannolikt att det blir av i nuläget, jag
spelar live så sällan och när jag väl gör det
har jag så många av mina egna stories jag vill
berätta. Men man vet aldrig. Skulle det blir
fler spelningar framöver och det fanns personer
i publiken som frågade efter den skulle jag nog
försöka repa in den.
Håller du med ditt ”skivbolag” ännu? Nya
artister eller ligger det på is?
-Som jag skrivit ovan ligger det mer eller
mindre på is. Jag ger ju fortfarande ut mina
egna skivor, men det blir inga stora pampiga
releaser med efterföljande turnéer och sånt. Har
ett gäng grejer till som ska ut, sen tror jag
att jag känner mig "nöjd" för några år. Fast så
där har jag ju sagt förr, jag brukar alltid
hitta en hunger igen när jag minst anar det.
Tror jag har en bipolaritet i mig (även om jag
inte har någon sådan diagnos). Jag kan gå in i
grejer väldigt hårt och köra tills jag stupar
och då släpper jag allt för att komma vidare -
ända tills jag börjar bygga igen. Jag KAN bara
inte sluta bygga, skapa projekt, inte ens när
jag ligger som lägst, då kan jag ha något
bokprojekt, en blogg eller något annat som inte
kräver så mycket energi. Nu kämpar jag hårt med
att hitta balans i det där.
Hur tycker du att det är i Sverige idag, med
allt våld, SD etc, vad ska man göra åt det? Vad
kan varje enskild person göra?
-Ja, du... Jag slits mellan hopp och förtvivlan.
Men jag tror vi står i en övergångsfas till
något nytt och att det är därför konservativa
krafter slåss till sista blodsdroppen för att
bibehålla sin makt, bevara patriarkatet och
gamla värderingar, mycket sånt som egentligen
hör till 1800-talets romantik. Det var t.ex. på
1800-talet som sådant som nationalism växte fram
och vi började fundera på vad som är "typiskt
svenskt", kärnfamiljen hyllades som det mest
naturliga som fanns trots att vi nästan aldrig
levt så tidigare osv. Nu när samhället
(äntligen) börjar växa ifrån romantiken och vi
pratar om att en familj kanske kan vara två
mammor eller två pappor, att vi svenskar kanske
inte nödvändigtvis måste vara blonda och blåögda
och ha en dalahäst i fönstret är det ganska
naturligt att många ser det som ett hot mot våra
traditioner, att "svenskheten" är i fara. Om man
sedan kopplar ihop det här med gängkriminalitet
i förorter är det lätt att det ser ut som att vi
har en invandringsproblematik, fast sakerna inte
hör ihop. Kriminalitet och våld borde vi
egentligen se om vårt allmänmänskliga problem,
och här gör ett antal alternativjournalister mer
skada än nytta, de bekräftar en världsbild vi
borde ha gjort upp med redan 1945 - till ljudet
av jubel från de konservativa krafterna. Sedan
ska vi förstås vara medvetna om att människor
som flyttar hit från andra länder också kan vara
konservativa, fast förstås ur sina egna
perspektiv. Det är på det planet vi pratar om
kulturkrock. Men igen - det är ett
allmänmänskligt problem vi måste lösa i en tid
när stora folkomflyttningar sker, det kan vi
inte stoppa, se bara på miljöförändringarna;
snart har vi hela städer och kanske till och med
länder som är obeboeliga. Det finns ingen
lösning i att backa bandet som vissa politiska
partier vill. Konservatism kan aldrig lösa
problem med annan konservatism. Däremot finns
det en lösning i att vi slutar se varandra som
fiender och snackar med varann som de
medmänniskor vi faktiskt är. Vi sitter i samma
båt oavsett och pratar vi med varann nöter vi
också våra värderingar mot varann. Ett problem
där är att ödmjukhet saknas så mycket, i
kommentarstrådar på Facebook kan människor vara
så oerhört otrevliga mot varann att jag på
riktigt blir rädd för folk. Jag tror hur som
helst att vi kommer att få en turbulent tid med
starka högextrema framgångar, kanske 10-20 år
framåt, men att de sedan slås tillbaka och så
får vi någonting annat. Jag hoppas innerligt att
vi inte går och krattar i ruinerna efter nya
koncentrationsläger då.
Nu till något roligare….finns det några nya
bekantskaper i musikSverige som du hittat som är
riktigt bra? Eller några gamla som håller bra
ännu?
-Philip Fritz är bland det mest vitala jag stött
på i svenskt musikliv på sistone, spana in honom
om du inte redan gjort det. Tove Styrke (som
visserligen inte är så ny på banan längre)
tycker jag är ball. Zornheym är ett relativt
nytt band och landets bästa extremmetal just nu.
(Varnar för att jag är partisk eftersom en
väldigt god vän startade det bandet.) Några av
de gamla "rävarna" som håller fortfarande i min
värld är bland annat Thåström, Johan Johansson,
David Shutrick, Staffan Hellstrand, Per Granberg
både solo och med Charta 77. Säkert! lyssnar jag
mycket på också. Ja, jag skulle kunna göra en
lång lista, vi har mycket bra här i landet.
Foto:
Emelie Sandberg
Vad lyssnar du annars mest till idag, säg fem
skivor som just nu betyder jättemycket och fem
som har betytt allt för dig genom tiderna?
-Just nu (ingen inbördes ordning):
> Stefan Sundström - 5 dagar i augusti (2010)
> Dick Lundberg - Fy för den lede! Vol. 2 (2018)
> Septicflesh - Codex Omega (2017)
> Ulf Lundell - Skisser (2018)
> Säkert - Däggdjur (2017)
> Genom tiderna (ingen inbördes ordning):
> Ulf Lundell- Det goda livet (1987)
> Unicorn - A Collection Of Worlds II (1990)
> Frankie Laine - Hell Bent For Leather (1961)
> Johnny Cash - Sings the Ballads Of the True
West (1965)
> Journey - Escape (1981)
Du håller på med Sannas låt på engelska också,
är det inte bekvämt att sjunga på engelska eller
vad tycker du?
-Är inte alls bekväm med att sjunga på engelska,
därför översatte jag den. Jag är inte
tillräckligt duktig på förståelse och uttal för
att det ska kännas likadant som när jag sjunger
på svenska. Jag översätter mycket teatermanus
från engelska, så jag är ingen sopa, men det är
en annan sak att formulera sig och uttala. Det
blir så frustrerande att inte veta hur det låter
för någon som har engelska som modersmål att jag
oftast väljer bort det.
Finns det något du aldrig kan tänka dig att
skriva om när det gäller texter?
-Jag tror inte det. Tänkte säga att jag aldrig
skulle skriva en fotbollslåt, men så kom jag på
att jag faktiskt var på väg att göra det för
snart 20 år sedan. Jag lyckades dock inte
prestera och låten blev liggande utan text tills
alldeles nyligen. Nu finns den på plattan jag
gjorde med Misstro under titeln "Förrådd".
Däremot har jag då och då bannat mig själv från
ämnen som jag överanvänt. Tex svor jag en dyr ed
2001 att inte skriva fler texter om alkohol och
det löftet har jag hållit. Dyker det upp sådana
låtar på nya plattor så är de skrivna före 2001
Den senaste låten du skrev, vad handlade den om
och vad heter den och när får vi höra den?
-Den allra senaste låten borde ha varit en grej
som heter "Hey Jason" som visserligen påbörjades
2012 men färdigställdes alldeles nyligen. Den
handlar om känslan att ha ett inneboende alter
ego som man inte kan styra, kanske låter skumt,
men jag har fått för mig att många kan känna så
- att man ibland gör saker som man egentligen
inte vill och som man vet inte är bra
egentligen. Personen i sången ber sitt alter ego
om att slippa vara med på fler destruktiva
projekt. (Tror att vem som helst som försökt
sluta röka fattar vad jag menar.) De som är mina
Facebook-vänner har faktiskt redan fått höra den
här låten via hemlig länk, men jag tycker att
dina läsare kan få samma förmån, här är den:
Om du vill länka:
https://soundcloud.com/dick-lundberg/hey-jason/s-tSVnK<https://nam01.safelinks.protection.outlook.com/?url=https%3A%2F%2Fsoundcloud.com%2Fdick-lundberg%2Fhey-jason%2Fs-tSVnK&data=02%7C01%7C%7Cace149ae4cd74144fda608d5d2e43908%7C84df9e7fe9f640afb435aaaaaaaaaaaa%7C1%7C0%7C636646800006350514&sdata=2nP5JL3wRwrK7Xgtmonfh3nQsKSHTufafCnVakHvrvU%3D&reserved=0>
Jag vet inte riktigt om jag har frågat dig innan
men kommer du från punken från början eller hur
är det? Vad betyder punk för dig, är det bara
ett ord eller är det ett sätt att ”leva”?
-Jag kom in i punken "bakifrån", genom
visartister med förflutet i punken, som Stefan
Sundström och Johan Johansson. Nu skulle kanske
många protestera när jag kallar Johan visartist,
men det var så jag uppfattade honom med "Den
gode..."-turnén med Sundström och Demian,
plattan Flum och allt det där. Hade aldrig ens
hört talas om KSMB i början på 90-talet. Själv
växte jag upp med amerikansk countrymusik, men
fick genom en god vän nys om Ulf Lundell någon
gång mot slutet av 80-talet och fascinerades
framförallt av texterna. Från Ulf Lundell blev
steget inte så långt till andra artister som
sjöng på svenska och så började jag identifiera
mig med en undergroundvisvärld som var ganska
stor på 90-talet, samma värld som fostrade
artister som Winnerbäck (som ju också kom från
punken). Så medan många andra i min genre
började med punk för att sedan bli "snällare"
rent musikaliskt kom jag från countryn till
visorna för att sedan upptäcka att polarna där
på sätt och vis var punkare med akustiska
gitarrer - och då väcktes mitt intresse även för
punk. När jag halkade in i Birdnest-svängen runt
år 2000 var Birdnest och artisterna där mer
eller mindre legender jag hade sett upp till, så
det var oerhört stort för mig, samtidigt som det
var människor som kom från DIY-svängen precis
som jag. Tror det framförallt är det där sista
som är punk för mig, musik från sådana som
egentligen inte har någonting, men gör det ändå.
Ett underifrån-perspektiv.
Foto:
Emelie Sandberg
Blir det mycket intervjuer
eller är det lugnt på den fronten just nu?
-Väldigt lugnt. Jag borde väl i sann 10-talets
anda värna om att framstå som framgångsrik och
lyckad, men jag är nog väldigt mycket doldis
numera. Samtidigt passar det mig fint, jag tror
att jag hamnat just där jag är för att jag velat
det. Varje gång något har varit på väg att bli
stort har jag backat, inte så att jag tänkt så i
stunden, men jag tycker mig se ett mönster så
här efteråt. Dock inte omöjligt att det är en
efterhandskonstruktion. Surt sa räven? Kanske,
men jag känner på djupet att det verkligen är
så.
Vilken fråga är frågan du aldrig fått men
verkligen vill ha….ställ den och besvara den?
-Oj, den var svår! Kanske "Hur kommer det sig
att du är så fascinerad av Jason (Voorhees)?" Då
skulle jag svara att jag kan känna med hans
utanförskap och identifiera mig med hans sätt
att liksom ha sönder utan att mena något med det
(även om jag förstås inte har ihjäl folk). För
jag tror egentligen inte på ondska, jag tror att
ondska kommer av att vi sitter fast i våra egna
sårade egon och inte förstår bättre än att... ta
fram en machete liksom. Det finns många Jasons
och många machetes därute just nu.
När du gör en låt hur går du tillväga…har du en
text färdig eller börjar du med melodi etc?
-Oftast växer text och melodi fram tillsammans,
jag får en fras och en melodi i skallen och sen
bygger jag från det. Då och då skriver jag t.ex.
på bussen och har glömt melodin när jag kommer
hem, då gör jag en ny efteråt.
Är det svårare eller lättare att skriva låtar
idag, ställer du högre krav på dig själv idag
eller rinner det bara till?
-Det är nog ungefär som det alltid varit att
sånger liksom bara kommer till mig. De flesta
skriver sig själva, men jag är mer selektiv
numera och väljer bort fler idéer. När jag var
tjugotre åkte jag på allt, på gott och ont. Det
jag tycker är svårt är att arrangera låtarna
sedan, klä dem i rätt dräkt liksom.
Tomas/Misstro brukar ju göra ett grymt jobb där,
men han hinner förstås inte vara med på alla
mina prylar, så ofta jobbar jag ensam. Speciellt
nöjd är jag med "Fy för den lede!"-plattorna som
nu är ute bägge två, tycker att jag hittade en
spännande och ganska unik ton i dem.
Om du kunde välja fem artister/band att ha en
stor konsert med dig, levande och döda, vilka
fem hade du då valt?
-Jag tror att jag just idag skulle plocka ihop
Fredrik Johansson & Hundarna, Janne Olofsman med
vilket som helst av de kompband han haft , Dag
Swanö/Tom Nouga, Unicorn samt Mama Viol. Alla är
sådana jag känner och skulle gilla att hänga med
backstage. (Hade jag fått fler än fem hade jag
kunnat dra ihop ett gäng till.) Tyvärr gick
Olofsman bort för några år sedan, så it won't
happen. Nu kunde jag ha dragit till med en massa
stora stjärnor som jag hade velat både se och
träffa, som Johnny Cash eller Waylon Jennings,
men jag skulle bara bli nervös.
Framtidsplaner med musiken?
-Egentligen bara att fortsätta som jag gör, lite
i det lilla så där. Jag tänker ibland att jag
ska giga mer, men så blir det inte riktigt av
att pusha för det. Men jag har som sagt märkt
ett litet uppsving i det där på sistone.
För dig själv?
-Bli en så hel människa som jag bara kan. Det är
ett projekt.
Visdomsord?
-Identifiera din egen Jason och gör upp med
honom.
Nåt att tillägga?
-Nah, jag har redan berättat tillräckligt, tror
jag. :)
|