Brollan lyckades till slut kläcka ur sig ett par recensioner. han kommer att fortsätta att även i framtiden terrorisera oss med hans syn på musik som ibland skiljer sig ganska mycket från min egen.
ALL
Lika efterlängtad som Mighty Mighty Bosstones är en ny skiva med ALL. Lämplig skivmånglare på ”Nätet” kontaktades för att införskaffa ”Problematic”. När skivan kom sattes Lilleman framför tv för att vegetera med en tecknad film. Mitt livs utvalda sändes i väg för att inhandla sommargarderob. Själv drog jag på mig hörlurarna för att njuta. Efter ett antal omlyssningar måste jag tyvärr skriva att skivan inte alls är vad jag hoppats på. Det känns som ett hafsverk med låtar som behövts putsats till och omarbetats. Trodde aldrig att jag skulle behöva skriva detta om en ALL skiva. Det tar verkligen i mot men det finns knappt en låt som skulle platsa på ett blandband eller cd dito. Om ni inte är fanatiska ALL fans, köp ej denna skiva. 2000-09-19
BAD
RELIGION
”The New America”
Brett och grabbarna är ett säkert kort när det kommer nya skivor. Två tre höjdar låtar och resten hygglig skåpmat, lite som Ramones utan att göra några övriga jämförelser. Förväntningar var inga speciella utan skivan köptes mest av vana. ”The New America” överraskar med att vara ovanligt lekfull vad det gäller takter och melodier. Visst finns det härliga ”Bad Religion” alster som skivans höjdare ”A Streetkid Name Desire” men även låtar som titelåten som nästan är lite (hård)rockig. Vidare finns det låtar som ”Whisper In Time” som är det närmaste ”allsång på skansen” gruppen kommit. Nu skall inge bli skrämd och tro att gruppen svikigt eller liknande för man kan ej missta sig på att det är en Bad Religion skiva. Personlig gillar jag skivan och anser det vara en av gruppens bästa, så det så!!! 2000-10-03
”Driving
To Damascus”
Det
nya årtusendets första år ser ut att bli väldigt bra vad det gäller god
musik. Big Country är ännu ett av minna favoritband som spelat i snart 20 år.
Med ”Driving To Damascus” tar sångaren och gitarristen Stuart Adamsson ett
steg fram och tre bakåt och ett åt sidan. Lysande beskrivning eller vad tycker
ni? Gruppen har tagit lite av den ljudbild – säckpipsgitarrer och tunga
trummor - man hade på första delen av åttiotalet och blandat den med den
tuffare rock man haft under större delen av 90-talet. Som alltid växer en Big
Country skiva med tiden. Även denna blir bättre och bättre dock kommer den
knappast att räknas till någon av gruppens riktiga mästerverk. Det är låt
materialet allt för tunt för. Dock är ”Fragile Thing”, ”Your Spirit To
Me” samt ”Bella” mycket bra låtar. Speciellt sistnämnda ”Bella” får
mig att höja volymen lång över det normala och spela luftgitarr och sjunga
med.
2000-09-19
BLANCEFLOR
”Sånt
Man Inte Pratar Om”
Punkrock för fullvuxna kallade någon denna skiva. Inte för att jag gillar att plagiera andra men jag är nog böjd att hålla med. Blanceflor är en av de bästa svenska skivorna jag har hört på mycket länge. Nu skall jag villigt erkänna att jag inte har hundraprocentig koll på den svenska scenen - det överlåter jag till Thorsson – men det mesta har på något sett passerat mina öron. Istället för att gå en på en virrig och i högsta grad ovetenskaplig analys av vad som är den svenska scenen konstaterar jag återigen att detta är mycket bra. Tyvärr är titeln träffande då radio ej spelar denna skiva i den omfattning den förtjänar. ”Svarta Helgon & Fuskblondiner” borde bli en rejäl radioplåga om livet är rättvist. 2000-10-03
GREAT
BIG SEA
”Turn”
Den grå zonen mellan punk och HC står namnet för. En mycket bra programförklaring för hur Grey Area låter. Personligen tycker jag att det är aningen mer punk över anrättningen. Med rötterna i saligt avsomnade Black Train Jack ligger gruppen på plus innan jag ens hört skivan. Föregående alster var godkänt som ett förstlingsverk men inte så mycket mer. Ja, jag vet att jag var ohämmat positiv till den skivan när den kom. Men idag är det inget jag lyssnar på. För att undvika att haussa upp den nya skivan likt den förra, får omdömet bli: Bättre än den förra men inte i klass med någon av Black Train Jack skivorna. 2000-09-19
THE
MIGHTY MIGHTY BOSSTONES
”Pay
Attention”
Äntligen har MMBT släppt en uppföljare till den monumentala ”Let´s Face It”. Mina förväntningar var högt ställda när skivan lades i CD´n. Visst var det samma käcka melodier, samma blås, samma tunga gitarr riff , men det fattades något. Nämligen tyngden i ljudbilden. Man har fått något som i ”populärpressen” (m.a.o. ej Skrutt) kallas ”luftig ljudbild”. Personligen föredrar jag helt klart den kompakta ljudmatta man haft på föregående alster. Förutom denna anmärkning är skivan mycket bra. Det finns många bra låtar. Speciellt förtjust är jag i den calypsodoftande ”She Just Happend” och ”So Sad To Say”. Vidare så är ”Riot On Broad Street” en riktig punkrökare som kunde varit gjord av Dropkick Murphys. Köpvärd skiva trots malören med ljudet. 2000-09-19
NOFX
Få band har väl satt sitt avtryck på en musikstil som NOFX har haft på punken under 90-talet. Nu skulle väl gruppen själva knappast hålla med om detta. Under några år kändes det som om det fanns oändligt många NOFX kloner. Fat Mike och hans anhang har struntat i detta och gett oss den ena efter andra minnesvärda skivan. Dock anser jag att gruppen hade sin höjdpunkt när de släppte ”White Trash….”. De efterföljande skivorna har varit bra men inga mästerverk. Men den nya skivan kommer nog att ”piska” det mesta av gruppens skivsläpp. Som ett expresståg rusar skivan fram, här finns inga skatakter och nästan inga lugna partier. Skillnaden mot föregående alster är ett fetare ljud samt råare låtar. Nu skall ingen bli orolig och tro att gruppen metamorferats till en hardcore grupp. Det räcker att läsa låttitlarna för att första att det är (i stort sett) samma NOFX som alltid. Eller vad säger ni om låtar som ”Thank God It`s Monday” eller sing-a-long låten ”Theme From A Nofx Album” eller den underbara ”Dinosaurs Will Die” varifrån jag hämtar följande textrad som skulle kunna vara gruppens slagord: ”Music Written From devotion Not Ambition”. Skivan kommer att bli en svår konkurrent om att utses till årets bästa. 2000-09-28
”Rancid”
Efter
den i mitt tycke halvtaskiga ”Life Wont Wait” hade Rancid en hel del att
bevisa. Visst fanns det en och annan bra låt, men det var mil från ”And Out
Came The Wolves”. Om man skall döma utefter hur den nya skivan låter var jag
nog inte ensam om att tycka den föregående var mindre lyckad. Även gruppen
har nog tagit åt sig av kritiken och get sig den på att bevisa för sina fans
att man är en punkgrupp att räkna med. Det är nog det som är problemet med
skivan. Skivan är inte den naturliga efterföljaren till ”And Out…..”
utan snarare den felande länken mellan ”Rancid” (skiva#1) och ”Let’s
Go”. Det blir på något sätt lätt parodiskt. På något märkligt sätt
verkar denna underbara grupp som verkligen hade chansen att bli ett ”Clash”
för 2000-talet tappat riktningen. Men det klart med låtar som ”Radio
Havana” finns det hopp att man hittar rätt. 2000-09-25
STRUNG
OUT
Nä! Jag skall inte börja denna recension med att berätta att jag såg Strung Out som förband till NOFX 1994 och tyckte att Strung Out var snudd på urusla. Häpp, då hade jag gjort det igen. (Ruggig Britney Spears simultantolkning). Nåväl, denna skiva fullföljer de antydningar som fanns på den förra skivan. Låtmaterialet har blivit tyngre, låtarna aningen långsammare men framförallt är skivan mörkare. Vid de första lysningarna verkar skivan vara något splittrad. Men bitarna faller på plats en efter en ju fler gånger skivan snurrat på CD-spelaren. Jag måste tillstå att jag är väldigt förtjust i denna skiva. Detta trots att man kan ana en viss hårdrocks touche i vissa låtar. Speciellt förtjust är jag i ”scarecrow” som speglar gruppens ”nya stil” samt ”Jackie-O” som mer är en ”gammal go” Strung Out låt. Nu är det kanske lite tidigt att tala om nu stil då skivan är ett mellanting mellan EP och fullängdare med sina nio låtar och knappa halvtimme i speltid. ”Hur-som-haver”, en mycket bra skiva är det. 2000-10-18
SAMLINGAR
CHEAP
SHOTS #4
Samlingsskivor
är alltid roliga speciellt när de brukar kunna köpas tämligen billigt.
Vidare hittar man alltid en eller två grupper man aldrig hört som är så bra
att ett vidare köp är nödvändigt. Chep Shots var för all del billig dock
var ingen av grupperna någon ny bekantskap. Men skivan är bra och hur skulle
den kunna vara något annat med grupper som Millencolin, No Fun At All, Hives,
Randy osv mm etc. Med andra ord finns det få ursäkter att ej införskaffa
denna samlingsskiva…….
2000-10-18