Norska Brillejesus är en
riktigt bra och välkommen ny grupp som jag inte
har hört. Jag gillar verkligen deras musik och
jag var tvungen att intervjua dem. Jon är den
som svarar på frågorna. November-2021 S
Snälla, berätta lite historia
om gruppen?
Jon: Bandet startade för
några år sedan. I början var det Ebbe på
akustisk gitarr/sång, Kevin på elgitarr och jag
på trummor. Efter vår första spelning insåg vi
att vi behövde lite mer low-end och rekryterade
Espen på bas. Efter att vårt första album
släpptes köpte Ebbe en Filichordia-orgel, och
hans svåger Ådne gillade orgeln så mycket att
han bara var tvungen att gå med i bandet! Efter
att vi spelat in vårt andra album ville Ebbe
fokusera mindre på att spela och mer på sång, så
jag blev befordrad till gitarr och ersattes av
en mycket bättre trummis, Simen.
Berätta lite om alla
medlemmar i gruppen just nu, ålder, familj,
arbete, intressen och något dåligt om alla?
Tidigare band? Andra band på sidan?
Jon: Vi pratar inte illa om
varandra, så jag ska nämna något bra om alla
istället för något dåligt.
Ebbe är en fyrabarnsfar i
40-årsåldern som arbetar som bibliotekarie i en
liten stad som heter Riska. Han har spelat
gitarr sedan tonåren och har släppt skivor med
Arthur! and Teeny Grownups innan han startade
Brillejesus. Ebbe grundade bandet och skriver
alla våra låtar. Ebbe är också medgrundare av
vårt skivbolag Kari Recordings. Positivt: Ebbe
köpte en hund under pandemin, och han har
skrivit en låt om det.
Jon (gitarr, bakgrundssång
och trummor på albumen) är Ebbes kusin. Han är i
30-årsåldern och arbetar som dörrvakt på en av
Stavangers bästa konsertlokaler, Folken, och som
assistent på det lokala sjukhuset. Jon har
tidigare spelat med Ebbe i Arthur! (han spelade
trummor) och är också en av grundarna av vårt
skivbolag. Positivt: Inspirerad av Ebbe och Joe
Strummer började Jon springa under pandemin och
kan nu springa 10 km trots att han har astma och
har rökt i tjugo år.
Kevin (gitarr) är en
tvåbarnsfar som arbetar som fysiklärare på den
lokala internationella skolan. Född i New
Jersey, hade han aldrig riktigt varit med i ett
band innan vi startade Brillejesus. Kevin är av
bandtn utsedd till snack-dad (han tar med godis
och Pepsi Max till repetitionerna) och har byggt
sin egen gitarrförstärkare. Positivt: Kevin har
en examen från Cornell University, ett av
världens mest prestigefyllda universitet där han
påstår sig ha studerat "något om vatten och bajs
och sådant". Espen (bas och bakgrundssång) är i
20-årsåldern och driver en egen
inspelningsstudio i utkanten av Stavangers
centrum. Espen kommer från Yasta stad, som har
gett Stavanger några underbara experimentella
band under de senaste tio åren, och Espen har
förmodligen spelat i (eller producerat) hälften
av dem. Alla våra skivor är inspelade i hans
studio, och han gör tekniken och produktionen
medan han spelar basen live. Positivt: Espen har
varit på en produktionsklass/workshop med Steve
Albini!
Ådne är en tvåbarnsfar i
40-årsåldern. Ådne har en kandidatexamen i
kyrkoorgel och är operamästare och är den
överlägset bäst utbildade musikern i bandet. Han
arbetar som musiklärare på stadens bästa
gymnasium och har tidigare spelat med band som
turnerat internationellt, som Thomas Dybdahl och
Purified in Blood. Ådne har genomgått
Lasik-operation, vilket har gett honom
smeknamnet "brillejudas". Positivt: Ådne har
köpt en stuga och älskar att göra
gör-det-själv-grejer i stugan på helgerna.
Simen (trummor, trummor och
fler trummor) är i 20-årsåldern och är både den
nyaste och yngsta medlemmen i bandet. Simen
studerar trummor på heltid på det lokala
universitetet och gör en del sessionsarbete vid
sidan av.
Liksom Espen
är Simen från Tasta och är därför med i många
intressanta experimentella band.
Simen brukade spela handboll
när han var yngre, men han har inte tid med det
längre på grund av alla band. Positivt: Vid vår
senaste show spelade Simen ett trumsolo med en
av cymbalerna placerad på Ådnes huvud, och alla
överlevde!
Jag kan höra mycket olika
influenser men mest punk och lite indie, i
recensionen säger jag Wedding Present, Pixies
och White stripes, vad sägs om det? Favoriter
från förr?
Jon: Du liksom slog spiken på
huvudet där. Ebbe är en gammal indiekille och
älskar band som Herman Dune och Neutral Milk
Hotel, men han har en fot i punklägret också,
och det finns mycket Ramones i mig och Kevins
gitarrspel. I detta band har han också hämtat
mycket inspiration från norska band som deLillos,
Raga Rockers och Stavangerensemblet. Ebbe anser
också att den norska radiostationen NRK P1+, en
radiostation som syftar till att behaga
pensionärer, är den enda radiostationen som
spelar några bra låtar i dag, vilket förmodligen
påverkar hans låtskrivande på något sätt. Men vi
är ett sexdelat band med sex väldigt olika
medlemmar, så du kan nog hitta inspiration från
varje genre sedan barocken om du tittar
tillräckligt nära.
Brillejesus är ni nöjda med
namnet? Hur kom det sig? Vad betyder det? Är det
en vanlig fras att säga till någon med glasögon
eller vad? Vilket är det bästa bandnamnet du
vet?
Jon: Vi är mycket nöjda med
namnet, det är ett bra namn! Det är och gammalt
derogativt namn för någon som bär glasögon,
ungefär som fyra ögon på engelska, men det har
bonusen att det får många att fråga om vi är ett
"kristet" band. En fråga som det finns många
svar på, till exempel "några av oss är", "vi har
ingen religiös agenda" och "Ingen av våra
medlemmar heter Christian". Det bästa bandnamnet
är förmodligen The Bonzo Dog Doo-Dah Band. Eller
Iwrestledabearonce. Eller Ramones.
Vad är det bästa med att
spela live? Har ni gjort något sedan covid-19
kom? Vad är er styrka i att spela live?
Jon: Det bästa med att spela
live är förstås publiken! Inget slår en bra
publik! Vi spelade sex spelningar medan Norge
hade Covid-begränsningar, tre akustiska shower
och tre med hela bandet. Vår styrka är
förmodligen vår energi, och det faktum att
publiken kan märka att vi älskar att göra detta.
Vi gillar att skämta, både med varandra och med
publiken.
Och var är bäst att spela?
Och det värsta stället?
Jon: Vi har inte riktigt
spelat på några dåliga arenor. Vi har spelat på
stora rockarenor och små caféer, och om du har
rätt attityd, en bra kemi och några bra låtar
kan även det värsta skyltfönstret vara som
Madison Square Garden, The Cavern Club eller
CBGB: s.
Hur är det att spela den här
typen av musik i Norge just nu? Vilka typer av
band har ni konserter tillsammans med?
Jon: Tja, jag antar att alla
rockband går runt och hoppas att bandet kommer
vidare nästa stora sak när som helst nu, men du
kan komma ganska långt i Norge om du har ett bra
nätverk och är villig att investera lite tid och
ansträngning i det (och kanske lite pengar). Men
det här är ingen karriär, det här är för skojs
skull. Vad jag kan säga är att vi kunde spela en
festival utanför staden under en
världsomspännande pandemi, och det är bra. Vi
brukar spela med lokala punkband. Vi skulle
kunna spela med andra typer av band också, som
rock, new-wave eller hardcoreband men det är
oftast punkband. I somras spelade vi på en
folkfest och någon form av
techno-hippie-rock-festival, så det varierar
lite.
Hur skulle du beskriva er
musik med tre ord?
Jon: Indie punk överraskning!
Vad betyder punk för dig, är
det bara ett ord eller är det en livsstil?
Jon:Joe Strummer sa en gång
:"Punkrock betyder faktiskt föredömligt sätt för
din medmänniska". Å ena sidan är punk ett mode
designat av Malcolm McLaren och Vivienne
Westwood i London år 76. Men punk är också The
Clash och sådant som Joe Strummer gjorde från
1977 till 2002, som står upp för människors
rättigheter, inte bara dina egna, och gör jorden
till en bättre plats för alla (men inte på ett
hippie sätt), och med ett kick-ass soundtrack!
Jag tror inte att vi kommer att förändra världen
på egen hand eller något, men det skulle vara
bra att göra en ansträngning och kanske
inspirera ett par människor på vägen.
Vilken låt/album eller grupp
var det som tog dig in i punk/hardcore eller att
spela musik överhuvdudtaget?
Jon: Jag började sjunga och
spela i band när jag var elva. Då lyssnade jag
främst på The Beatles, Radiohead och Fountains
of Wayne. När jag var 13 gav Ebbe mig Ramones
Antrhology i julklapp, och det var då jag
upptäckte punkrock. Därefter var det The Clash
och Ebba Grön.
Vad ska en ung kille göra
idag för att chocka sina föräldrar som vi gjorde
när vi var unga? Har de redan sett allt?
Jon: Bär uppknäppta skjortor,
raka jeans, Nike löparskor, och göra sina läxor?
Jag tror att det bästa sättet att göra uppror är
att utbilda sig själv och se lite fyrkantig ut
och överraska människor. Om du har en notad
läderjacka och en grön tiuppkam överraskar du
inte någon, inte ens dina morföräldrar.
Hur är det att bo i Norge
just nu? Politiskt? Fascister?
Jon:Vi sparkade just ut de
konservativa ur regeringen, så det är bra. Den
radikala vänstern och Miljöpartiet växer och har
ett stort block i riksdagen. Vilket är bra. Vi
har inget SD här, men vi har små
högerorganisationer som NDL (Norweigian defense
League) och SIAN (Stopp Islamiseringen av Norge)
men de är alltid underlägsna 30-1 vid varje
demonstration. Norge är det bästa landet i
världen att leva i, men det finns fortfarande
utrymme för förbättringar: Vi kan behandla
flyktingar bättre, vi kan behandla klimatet
bättre och vi kan minska klyftan mellan rika och
fattiga. Men vänstern har spelat försvar i åtta
år, så förhoppningsvis blir det bättre nu.
Finns det några bra band från
Norge just nu? Är punkscenen/indiescenen/hardcorescenen
stor? Hur är det i din hemstad?
Jon: Ett av de största norska
banden just nu är Kvelertak, som har rötter i
punk/hardcore-scenen i vår hemstad. Så det är
lugnt. Vi är från den norska oljehuvudstaden
Stavanger, och där du har makt och kapital får
du punkrock, titta bara på Washington DC och New
York! I allmänhet har Norge många punkband, både
70-talsinspirerade band, 80-talsinspirerade band
och en stor scen med 90- och 00-talsinspirerade
band i Oslo. Stavangerscenen har också ett stort
00-talsinspirerat band som heter Prikkedöden,
som vi har spelat ett par spelningar med. Några
av mina favoritband inom norsk punk och hardcore
är just nu Rødt Kort och Dangerface från
Stavanger, och The Good, The Bad & The Zugly
från Oslo/Hadeland.
Vad vet du om Sverige? Har du
varit här nån gång? Vad är typiskt svenskt? Vad
är typiskt norskt? Jon: Jag bodde i Trondheim i
tjugoårsåldern, så jag brukade åka till Åre
varannan vecka för att köpa cigaretter och snus.
Norge och Sverige är ganska lika, men vi är
också olika: jag tror att du tycker att du är
lite mer borgouise än oss, eftersom du brukade
ha adel och så, men jag tror att tiden har
kommit ikapp den skillnaden, för nu flyttar
många svenskar till Norge för att få fasta jobb.
Jag tror att trender som används kommer till
Sverige snabbare, så ni hade punkrock före oss.
Men du har också nykonservativism före oss, där
Reinfeldtregeringen tog bort din välfärdsstat.
Så när Solbergsregeringen försökte göra samma
sak här var vi förberedda.
Har du hört några bra band
från Sverige?
Jon: Några av mina
favoritband är från Sverige! Refused, The Hives,
Hellacopters, Ebba Grön, Stilett, Backyard
Babies...
Ert land har
haft ett enormt inflytande på mitt liv,
åtminstone när det gäller musik.
Era texter,
vem gör dem och vad påverkar er? Aldrig på
engelska?
Berätta lite
om följande låtar
-Dine kommentarfelt
Jon: Ebbe skriver texterna.
Han har skrivit på engelska förut, men jag antar
att norska känns mer naturligt. Någon sa en gång
att skriva texter på engelska när det inte är
ditt modersmål är som att skriva texter med
vänster hand om du är högerhänt – du gör bara
saker svårare för dig själv. Ebbe skriver
observationstexter, han skriver om vad som finns
omkring honom. Vår senaste singel är en ramsa
för hans barns fotbollslag. Men när
demonstranter som protesterade mot norska
vägtullar var d*cks skrev han om dem och skrev "Bompenger,
bompenger", som är vår mest populära låt. "Dine
kommentarfelt" handlar om kommentarsavsnitten i
tidningar och på sociala medier, och hur sjuk
Ebbe blev av att läsa dem.
Människor
kan inte själva kontrollera sig själva när de
får tillgång till ett tangentbord och en
plattform att skriva på.
Bibliotekarblues är en låt om
en bibliotekarie som tillbringar all sin tid på
jobbet runt böcker, men aldrig får tid att läsa
någon av dem. Det är en enkel iakttagelse från
Ebbes jobb, men du kan förmodligen tolka lite
djupare, dold mening om du vill. Som en
bartender som aldrig har tid att sitta ner och
ta en drink. Detta är (såvitt jag vet) den
tredje låten han skrivit om bibliotek
"När dette er over" är vår
Covid-låt. Det handlar om att stanna inne under
nedstängningen, känna sig nostalgisk över hur
det brukade vara när man drömde om framtiden.
Finns det något ämne som ni
aldrig kommer att skriva något om? Eller är
inget heligt?
Jon: Som jag sa: Ebbe är en
observationsförfattare, så han skriver om vad
han tänker på. Om han ska åka på interrail med
sin familj, skriver han om det, om det är två
dagar till löning och han drömmer om vad han ska
göra med sin lön, skriver han om det. Ibland
skriver han politiska låtar som kan provocera,
men jag tror inte att han menar att förolämpa
någon, det är inte poängen med bandet.
Politik och musik, går det
hand i hand? Vilken är er mest politiska låt? Är
det viktigt att få ut sina åsikter inom musik?
Eller är det okej att spela musik och inte
sjunga om politik?
Jon: Först och främst: Det är
okej att inte skriva om politik. Några av våra
låtar handlar inte om politik, utan om att åka
på semester. Men å andra håll kan många låtar
vara politiska utan att vara självklart
politiska, som vår låt "Gjenbruksbutikk": Det är
bara en låt om en resa till en second hand butik.
Men att gå till second hand butiker kan vara
mycket politiskt! Köpa begagnade saker istället
för nya, inte bidra till samhällets press med
att ha de nyaste, hippaste sakerna etc. Våra
mest politiska låtar är förmodligen de på vårt
första album, som "Vi har det för gudt" och
"UDI".
Bästa politiska band/artist?
Jon: Det är en knepig fråga,
eftersom ett politiskt band kan ha bra texter
men skitmusik, eller vice versa. Men mina tre
bästa är förmodligen The Clash (1), Refused (2)
och Manic Street Preachers (3).
Tror du att musik (texter och
så vidare) kan förändra någons liv, jag menar
människor som lyssnar på musik?
Jon: Ja, det
kan det. Både soniskt och lyriskt.
När jag var fem år hörde jag
"Did I Ever Hear You Say You Love Me" av Stevie
Wonder för första gången, och det var också
första gången jag dansade. Jag hade aldrig märkt
rytm i den graden tidigare, och det förändrade
mitt liv helt. Och musiken har fortsatt att
bidra till små och stora förändringar i mitt liv,
på samma sätt som litteraturen har gjort. Första
gången jag hörde "100%" av Sonic Youth var
förmodligen en av de viktigaste dagarna i mitt
liv, eftersom jag aldrig hade upplevt något så
högt som det tidigare (en annan skiva Ebbe gav
mig i julklapp, btw).
Ditt favoritskivomslag? Vem
gör era omlsag? Och har ni några bra skivaffärer
i din hemstad?
Jon:Sergeant Pepper, kanske?
Eller Abbey Road? Eller kanske London Calling?
Det finns för många ikoniska albumomslag. Vårt
första albumomslag designades av en tidigare
medarbetare till Ebbe vid namn Benjamin
Hickethier. Enligt myten var designen vi slutade
använda inte ett seriöst förslag, utan bara
något han gjorde för skojs skull. Vårt andra
albumomslag designades av Ebbes mamma, och är
ett faktiskt broderi som hon gjorde, som
Benjamin sedan skannade eller gjorde något
grafiskt med.
Är det viktigt att få ut
fysiska skivor? Varför eller varför inte? Vinyl,
CD, kassett, vad föredrar du om du kunde välja
vad som helst?
Jon: Vi är skivsamlare, och
vi samlar alla format: Vinyl, CD, kassett,
kanske till och med MiniDisc. Men Vinyl är vår
favorit, och enligt min mening det bästa
formatet för att fysiskt distribuera musik idag.
Men några av våra låtar distribueras bara
digitalt, eftersom vinyl är dyrt och eftersom
det krävs mycket mer planering för att släppa en
vinylskiva än det gör för att släppa något
digitalt.
Snälla, berätta en rolig sak
som har hänt under er karriär och under något
gig? Jag kan tänka mig att ni är ett roligt band
att se på scenen?
Jon: Jag ska inte avslöja
Ebbes banan-trick, du måste se det själv, men
det är en riktig publikfavorit. Men ja, det är
alltid lite skämt mellan oss och med publiken.
Mitt favoritögonblick var det ovan nämnda
avsnittet på vår sista show där Simen spelade
trumsolo med en av cymbalerna placerad på Ådnes
huvud.
Hur ser er publik ut? Vilka
människor saknar du på era konserter? Vilket är
det största bandet ni någonsin spelat
tillsammans med?
Jon: Vår publik brukar vara
mellan 25 och 50 (samma ålder som medlemmarna),
mestadels högutbildade som är lite alternativa.
Många lärare, eller personer som borde ha varit
lärare. Och bibliotekarier. Så jag antar att vi
kan ha fler människor under 25 år, och fler
arbetarklassfolk. Vi har inte riktigt spelat med
några stort band än, vi spelar främst support
för våra vänner eller låter våra vänner spela
support för oss.
Ranka dina fem favoritskivor,
fem favoritkonserter och fem viktigaste sakerna
i livet?
Jon: FFS! Det här är tufft!
The Beatles – Rubber Soul
The Clash – Give ‘Em Enough
Rope
Refused – The Shape of Punk
to Come
Ramones – Anthology
Trojan UK Hits Collection
Concerts:
Silver VS Amulet, Folken
Kvelertak, Folken
Bruce Springsteen, Telenor
Arena
Beastie Boys, Quartfestivalen
Refused, Øyafestivalen
Den sista listan är svår att
förstå, menar du saker eller livshändelser?
Jag kör på med "saker"
Kärlek
Hopp
Gemenskap
Musik
Snabbmat
Första, sista och dyraste
skivan någonsin köpt? Och det mest pinsamma
rekordet i din samling?
Jon: Första skivan: D.D.E. –
Det går likar no (om jag fortfarande hade den
skulle detta vara den mest pinsamma skivan i min
samling). Senaste skiva: Dangerface – Get Loud!
(Jag köpte den på en spelning häromdagen).
Dyrast: Förmodligen "A Poet's Life" av Tim
Armstrong, den vita begränsade utgåvan RSD-versionen.
Jag skäms inte för mina skivor, men om jag
fortfarande hade D.D.E-skivan, skulle det vara
ganska pinsamt.
Är det tråkigt med intervjuer?
Är det mycket intervjuer?
Jon: Nej, och nej. Vi blir
inte intervjuade så ofta, och jag tycker att det
är intressant.
Bryr du dig om recensioner?
Vilket är det mest märkliga ni någonsin fått,
med det här bandet eller något annat band du har
varit med i? Har ni någonsin ändrat något efter
en dålig recension?
Jon: Jag tror att ett
hälsosamt tillvägagångssätt för recensioner är
att bry sig om de goda och inte bry sig om de
dåliga. Det är min strategi. En recension sa att
en av våra låtar (Jeg kjøpte meg et orgel) borde
ha låtit mer "Juligt” eller något, det var
ganska konstigt. Så jag föreslog att vi skulle
sätta några klockor på den och släppa det som en
julsingel, men vi gjorde det aldrig.
Vilka band jämför folk er
med, är det tråkigt att folk jämför er med andra
band eller är det förståeligt?
Jon: Jag är inte riktigt
säker på vilka folk jämför oss med, det är
väldigt lätt att jämföras med andra norska band
när man sjunger på norska, särskilt band från
Oslo (Ebbe talar och sjunger på Oslodialekt),
och jag tror att folk jämför oss med några band
därifrån. Jag tycker inte att jämförelser är
tråkigt eller något, det är bra att jämföras med
andra band. Som när du jämförde oss med Wedding
Present.
Om du kunde välja fem band
från det förflutna och historien och nutida och
både döda och levande band för att ha en konsert
tillsammans med ert band. Vilka fem hade du valt?
Jon: The Beatles
The Clash
Beach Boys
Ramones
Sonic Youth
Jag slår vad om att många
skulle komma till den showen, det skulle hjälpa
oss mycket.
Är musik ett bra sätt att
komma ut med frustration och bli en trevligare
person utanför musiken?
Jon: Trummor var definitivt
terapeutiskt för mig, och gitarrspelande också,
men på ett mindre aggressivt sätt. Men musik kan
också ha en negativ effekt: Bra repetition = bra
Jon, dålig repetition = inte så bra Jon.
Vilken är den märkligaste
frågan ni någonsin har fått i en intervju? (Utom
den här)
Jon: Ebbe fick en gång en
fråga om t-shirten jag bar på ett bandfoto, det
var lite konstigt att fråga om.
Vilket är frågan du vill ha,
men du aldrig får. Snälla, fråga den och svara
på den?
Jon: "Vilken utrustning
använder du?" Till vilket svaret är "Epiphone SG
genom en Boss Stagetuner, EHX Soul-Food, MXR
GT-OD, lite reverb-pedal, EHX LP-1 och sedan in
i en VOX AC15."
Framtidsplaner för bandet?
Jon: Spela in och släppa
några låtar, spela några spelningar (både hemma
och utanför stan), och sedan, vem vet?
Världsdominans?
För dig själv?
Jon: Få ett heltidsjobb (istället
för olika små jobb), bli kär (förhoppningsvis
för gott) och spela lite rock n' roll.
Visdomsord?
Jon: "Utan människor är du
ingenting" – Joe Strummer (och varje ord som
någonsin yttrats av Johnny Cash)
Något att tillägga?
Jon: Jag tror att det täcker
allt.
En sista fråga. Många
rockband gör sin egen öl, om ni skulle göra en ,
vilken typ av öl hade det varit och vad hade det
hetat?
Jon: Tja, vi brukar köra till
spelningar och jag är te-galning, så det skulle
vara något som du kan göra en alkoholfri version
av också. Det måste vara något enkelt, med sin
egen speciella smak, så kanske en tjeckisk
pilsner eller en amerikansk Lager? Både med och
utan alkohol.
|