Freddie Wadling:

- Jag hatar Evert Taube

Skräckfarbror Freddie Wadling är numera folkkär. Framgångarna med

Frälsningsarmens "En salig samling" och senare "En skiva till kaffet" gav honom en grammis och gjorde den stora publiken medveten om vilken magnifik sångare han är. Men Freddie ger inte mycket för den "fina" världen

- Jag hatar Evert Taube. Jag var tvungen att spela in de där skivorna för

att överleva.

"Folkmelodi", "Levande begravd" och solot på "Ronka". Freddie Wadling är mannen som levererat en och annan punkklassiker genom åren. Nu ser han fram emot Vågen den 4:e oktober där svensk punk firar 25 år.

- Det rådde ingen tvekan när Jönsson ringde. Det lät kul och jag ville vara med. Sen är det ju extra positivt att det är så stort intresse för festivalen. Men det kan ju inte bli någon nostalgiafton eftersom det inte finns någon nostalgi med punk. Vi sa ju "No Future". "No Pass No Future".

- Jag hoppas att det inte blir samma sak som när Nationalteatern

comebackade. Jag tror att det blir en yngre publik nu, medelåldern kommer

att vara någonstans mellan 25-30 år. Jag tror inte att de gamla i min ålder

ställer sig och headbangar.

- Men det är klart. Jönsson i Attentat är inte mycket yngre än mig men har ju inga rynkor!!!, säger Freddie och skrattar och påpekar att det är trevligt att bli gammal för då slipper man hormonruscher och sådant.

Proggarna var några som Freddie ogillade. I början av Freddies karriär var det istället Captain Beefheart som var den stora inspirationskällan och som fick honom att börja sjunga.

- Beefheart sjöng med en otrolig power. På första eller andra skivan knäcker han en mikrofon med sina låga bastoner. Jag tycker det var jättefräckt och ville höra mer av det. Sedan dök det upp andra som Edgar Broughton Band och sedan fanns det lite andra säregna typer som Dr John, Chuck Wise och Tom Waits så det fanns en lättare sida av det säregna för Beefheart var väl inte kommersiell. Man måste komma in någonstans och fastna för hans grejor och sedan bygga vidare på det.

- I början av punken kom det band som inte hade det jättetuffa soundet som

Sex Pistols och Ramones senare visade upp. Men det var ändå pubband som

Eddie and the Hot Rods som fick mig intresserad av punken.

De första punkbanden Freddie spelade med var Straitjacket, Gustaf E död (ett tjeband där han spelade trummor) men allra först ut var Frog 2000 långt innan punken. De spelade musik som var inspirerad av Alex Harvey.

- Punken var positiv för då kunde man äntligen spela utan att kunna spela.

Om man inte var så jävla bra på att veva på gitarren så kunde man tillåta

sig att vara kass och det var det som var så jäkla bra, småskrattar Freddie.

Sedan blev det Liket Lever och namnet kom till eftersom det skulle vara

något på svenska. Ett tag var Freddie med i Perverts och sedan bildade han

och Jonas Almquist Lädernunnan.

- Jag hade en massa undergroundtidningar som jag plockade fram och hittade

namnet där. "Tales from the Leathernun" och så var det en som hette "Slow Death" som en av våra tidiga låtar också fick heta.

"Slow Death" handlade om miljöförstöring.

- Att spela på proggnästet Sprängkullen var en nödfallsgrej egentligen och

så var vi väl där lite för att kasta lite skit på proggarna. De hade ju varit så fisiga mot oss. Proggarna och vi levde i skilda världar. De blev mer rumsrena när de började sjunga om lössläppt kärlek och reseskildringar.

- I dagens punk har det blivit så att man måste kunna spela och det är fel tycker jag. Jag tycker att det skall låta för jävligt. De banden jag har varit med i brukar inte repa så ofta, bara i nödfall. Det är alltid stundens grej som fungerar. Varje gång man gör en låt så blir den liksom gjord för första gången. Det är något jag får för mig i alla fall.

När punken kom var Freddie äldre än de andra punkarna men anser att han alltid har varit barnslig och trivts med yngre människor. Freddie skrattar och säger:- Jag var nog lite sen i utvecklingen. Man vet aldrig vilka vägar

som livet tar. Jag är 52 år men jag har stannat på 26 år.

Det band som Freddie tror har betytt mest för punken i Sverige är  Ebba Grön. Detta säger Freddie precis som det vore den mest självklara sak i världen.

- De blev ikoner. Den rundare kreativiteten kom från band som sedermera blev Bob Hund. Essing (gitarrist i Bob Hund) var med på den tiden också.

Tillsammans med Peter Ivars och Micke Westergren hade vi en variant av Cortex. Vi var faktiskt efterband till William S Burroughs. Det var en

jädrans rolig konsert. För det första träffade man ju Burroughs, hela grejen blev ju overklig av bara det, och sedan blev vi efterband också. I think it  was quite magical.

Om skillnaderna mellan stockholms/göteborgs/norrlands och skånepunken säger Freddie:

- Norrlandspunken låg kvar lite i samma fåror som norrlandsproggen, det var mycket orättvisekänslor där. Stockholmspunken gick mer ut på den ensamme rebellens attityd. I Göteborg har vi alltid haft bättre samhörighet och aldrig varit rädda för att jobba tillsammans. De flesta jobbade ihop i

Garageligan istället för emot varandra som i Stockholm. På så sätt kom t.ex. skivan med Rukorna till.

- Skånepunkarna har aldrig blivit impade av något annat än sig själva. De impades inte ens av sig själva heller, de var inte impade av något. Det är svårt att säga vad de egentligen höll på med. För punken från skånesidan kom mest från Venant och sofistpunkarna. Du kan säga att de var början till det gotiska som kom sedan.

Den bästa svenska punklåten som någonsin gjorts finns egentligen inte tycker Freddie eftersom han inte gillar någon svensk punklåt.

- De finns två låtar som kunde platsa och det är en låt med Brända Barn

eller om det är Mörbyligan jag vet inte vilka det var. Men jag tycker att det lät lite som Komeda gör idag. Garbochocks "Tågbanegården" är den andra

låten som jag gillar.

Freddies bästa punklåt då:

- Den är inte skriven än.

Att spela inför 1000 personer blir inget nytt för Freddie eftersom han har spelat på Hultsfred några gånger. Även Roskilde har fått besök av Freddie.

Men vad är han då mest nyfiken på när det gäller den här punkfestivalen?

- Drickat tror jag, vad man får att dricka. Det får inte bli öl för då får man ju springa och pissa hela tiden. Jag vet inte varför jag skulle vara där annars för förutom att infria ett löfte. Vi får se om det blir roligt men man vill ju gärna tro det. Paddan i Attentat är ju eld och lågor inför

detta. Han är väldigt entusiastisk inför detta och det vore ju synd att ta

ner hans glädje.

Freddie vet inte var de andra medlemmarna i Liket Lever finns. Därför kommer Punk City Rockers att kompa honom på festivalen.  PCR består av gitarristerna Paddan och Kruse från Attentat, basisten Tåmpa från Slobobans Undergång och trummisen Paul Scöning från trash metal bandet Pahtos.

- Det är svårt att få tag på alla medlemmarna i Liket Lever och jag tror inte att alla lever. Men däremot så spelar Mats Drougge gitarr med oss på Vågen, han var med i originalupplagan av Liket Lever.

"Levande begravd", "Skuggorna kommer" och "Jesus i betong" är några av

låtarna som Freddie tror kommer att spelas på festivalen. "Jesus i betong" gavs ut på skiva med Cortex men det var Liket Lever som skrev den. Freddie läste en berättelse i en skräckbok som inspirerade honom till texten.

- Där var det en berättelse som hette "Jesus in Concrete" som handlade om italienska gästarbetare i New York som jobbade på höga byggnader. En kille trillade ner och spetsades på armeringsjärn i ett stort cementkar och sedan så känner han hur cementen långsamt stelnar och krossar hans skalle. Den är väldigt starkt skriven. Det är en kort novell men den är effektiv.

Punken lever kvar på sitt sätt och det finns en ganska stor undergroundrörelse. Men Freddie håller inte riktigt med mig. Han tycker inte den är punkig och dessutom att den är uppdelad i en massa fraktioner.

- Alla har samma religion men ingen kan samsas. Men att punken lever kvar tror Freddie beror på att den har attityd. Numera har ungarna svårare att chockera sina föräldrar men Freddie tror att det går.

- Man behöver inte gå så långt utan istället hitta ett nytt uttryck. Det går säkert, de får väl göra som de i Jackass. Jag hoppas att de får tillräckligt betalt för att de behöver lida så..

Det görs hyfsat bra politisk musik även idag anser Freddie.

- Rage Against the Machine, Nine Inch Nails... Jag lyssnar på i

stort sett allting. Just nu är det mycket Nine Inch Nails, Caspar Brötzmann och den senaste Marilyn Manson. Jag gillar Manson, jag har de flesta av hans plattor. Fast man ska nog se den här showen tror jag. Han är inte så

annorlunda som en del tycker. Det är ungefär samma krut och korn som Frank Sinatra och dessutom påminner han om Alice Cooper och Screamin Jay Hawkins.

- Den allra först snubben som pysslade med skräckrock var en kille som hette Vip van Vinkel (jag vet ej hur det stavas) och det var 58-59 och han körde med djurblod på scen. De spelade en mer surfbaserad musik. "Here comes the Mash here comes the monstermash" (sjunger Freddie). Just den "Boris and the Cryptkickers" borde man kunna få tag i. Där finns "Monster Mash" med plus några andra pärlor som "The blood band blues" och

"Pennsylvania twist". "Monster Mash" låter som Boris Karloff.

Svensk musik har Freddie aldrig gillat och han tycker inte det finns något som är bra.

- Allt är Evert Taubes fel och det är för jävligt. Det är för nära inpå. Jag vill se det mystiska i det hela och då blir det inte samma grej.

Punk i den moderna formen är inget Freddie lyssnar på idag men det finns ju liknande musik som Freddie gillar och Slipknot är ett exempel.

- De gillar jag liksom Systems of a down och Tool. Jag lyssnar även på töntigare saker som Prefab Sprout, Philip Glass och ibland lyssnar jag till och med på gamla holländska schlagers. Det hade varit kul att spela in en skiva med gamla holländska schlagers. Det hade blivit en sådan där

M.A.Numminen-grej...

Många tycker att hiphop är dagens punk, men det är inget som Freddie håller med om. Han tycker att det är ett begränsat uttryck och att det endast är svarta som bor i ghetton som kan vara trovärdiga.

- Det är inte punk utan mer kom igen nu då, lyssna på mig. En slags narcissism som känns lite patetiskt ibland. Men jag tycker om hiphop, bland andra Dr Dre och Eminem. 50 cent har jag inte riktig fastnat för. Det finns några andra galningar också som jag inte kommer på namnet på.

Efter det att punken började att lösas upp kom Freddie in i vad han kallar en slags cirkus för att kunna överleva. Han har gjort en massa saker mot sin vilja. Att sjunga visor på svenska till exempel.

- Jag hatar Evert Taube, säger Freddie med eftertryck. Ända sedan jag var barn, och det var det värsta jag visste. Det och "Vildandens sång" med ThoryBernhards. Men jag var tvungen att spela in de här skivorna för att

överleva. Det fanns ingen annan möjlighet. De ville ha det och det var do or die. Så illa är det faktiskt.

Jag tycker att Freddies visplattor är riktigt bra. Han vill inte riktigt hålla med.

- När vi spelade in låtsades jag att vi regisserade en David Lynch-film. För de har en viss bisarr prägel. På det viset kändes det mera vettigt.

- Jag fick ju en Oscar, eller vad säger jag, en grammis för första albumet "En shiva till kaffet". Med det menar jag gudinnan Shiva. På sätt och vis så anade jag att den skulle dyka upp på något sätt och att den skulle dyka upp i ett sådant läge när man blivit anpassad. Nästan folklig till och med. Så slipper de mig sen och slipper ge mig den postumt. Det ger ju inga pengar för fasen. Jag skulle behöva ett rejält stipendium istället.

- Det känns meningslöst när de ger bagarbarn bröd. När Wiehe fick den där Cornelisgrejen så satte han in dem i en fond för han inte hade någon användning för stålarna. Samtidigt finns det miljarders musiker som suger på kanten....eller på ramarna.

Freddie anser att det enda han kan är att göra musik och har därför försökt att hanka sig fram på den så gott det går. Han målar och ritar lite grand också och har haft några utställningar men det är inget som han kommer att satsa på.

- Jag har ju bara gått två futtiga år i konstskola. De vill helst att man skall bekräfta att man har gått i minst tre-fyra konstskolor och akademier och så skall man ha gjort resor till Frankrike och Italien.

Jag anser att Freddies inspelade musik genom åren är bra men han håller inte med. Han tycker bara att Blue for Two håller måttet tillsammans med en Beefhearttolkning som han gjorde tillsammans med två killar, Mats och Morgan, för tio år sedan.

-Vi spelade de lite svårare låtarna med Beefheart, vi spelade i Umeå och på Fasching i Stockholm och där tog de låtarna bra. Det blev en liveplatta av det som heter "Music of Captain Beefheart". Det är egentligen den enda plattan med mig själv som jag kan lyssna på. Jag kan kanske stå ut med "Like a egyptian" och "Travel song" med Blue for Two men annars sitter jag inte lyssnar på mina egna grejor.

- Det känns som om Blue for Two var lite före sin tid och det fanns en blandning av rock, veil och polsk cirkus i det hela. Henryk och jag är lite mörka bägge två fast på olika sätt. Det är inte så givande att lyssna på sina egna plattor.

Freddies dröm är att göra en platta med eget material. Han har alltid anpassat sig och det har varit som han kallar det en slags "krypdemokrati".

Han har alltid fått ge efter och därför inte kunnat ge ut sitt eget material.

- Jag har inga pengar att ge ut det själv och hade jag haft det hade jag varit tvungen att betala mina skulder. Det är lite svårt, för jag är ju ingen drivande människa. Jag är sifferdyslektiker så jag kan inte dra ihop och lägga ifrån och dela med och sådant. 1 och 1 är 11 för mig. Jag begriper kvantteorier bättre för det är mer abstrakt. Jag har försökt att få skivbolaget att ställa upp på de egna låtarna men då säger de att jag skall göra en annan platta först...

- Men när det väl kommer till kritan så är det så att de inte har några pengar. Men så säger de ju alltid, oavsett om det är bra eller dåliga tider. Skulle det bli en box någon gång så finns det mycket material jag skulle vilja ha med som inte finns utgivet på skiva innan.

Illvilliga rykten har nått oss om att skivbolagen snart står vid ruinens brant eftersom folk laddar ner mp3-or. Freddie tycker nästan det är rätt åt skivbolagen.

- Jag tycker det är jävligt kul att man utvecklar alla sådana här tekniska grejor då finns det alltid möjligheter och medel att stå emot något så det blir lite själ och respekt. Jag tror inte att någon förlorar på det. Musik sprids och det ena föder det andra och jag tror det kan leda till positiva

saker.

- Jag har aldrig blivit miljonär på musiken och kommer aldrig att bli för man måste definitivt vara prioriterad och bo i Stockholm. Det är innanför tullarna som Sverige ligger. Men de kan gärna ha hela skiten för sig själva och sitta där och kuckilura. Jag klarar mig utan dem. Jag försöker bara ta

kål på dem.

Många låtar har det blivit genom åren för Freddie. 200-250 låtar har getts ut. Men när han jobbade med Fläskkvartetten fick han inte den uppskattning som han ansåg sig förtjäna.

- Jag fick göra låtar till deras plattor och fick ingen cred för det. Det stod alltid att musiken var gjord av Fläskkvartetten.

Cortexlåtarna är mina personliga favoriter och jag såg dem många gånger på den tiden begav sig och Freddie gillade de sakerna då men inte nu. Så här efteråt ser han själva maskinen bakom det och då kan han inte gilla det. Han tycker det är skitlåtar och anser att han gör bättre låtar nu.

- Men lite sväng var det kanske ibland och vi hade ju roligt. Jag tycker det var roligt att jobba i studio. Vi lånade en del från Hawkwind och blandade det med punk och lite träskkänsla.

Alla människor bryr sig om recensioner tror Freddie och han tycker alltid det är intressant att höra vad folk säger.

- När det gäller en recension så går det ju att kolla upp vad folk tycker utan att vara död. Jag har varit med om att ändra något efter att någon hade sagt vad de tyckte. Det var i början med Horrible Tango, vi var en lekfullare falang till Liket Lever och det var Attentat-killarna som motsatte sig något och vi lyssnade faktiskt på dem och så skärpte vi oss lite. Vi körde med smink och sådant. Lite New York Dolls.

Freddie har vid några tillfällen sagt att han trodde folk kom och tittade på hans spelningar bara för hans utseende och inte för hans musik. Men det måste väl vara något som har ändrat sig?

-Nääähhhäää det blir bara värre och värre, skrattar Freddie. Värst var det när jag höll upp med att dricka sprit under sex år. Det höll på att sluta riktigt illa. Nej fy fan det går inte, jag har scenskräck. Se ut som mig och sätta sig på en scen, herregud. Då måste man vara någon sorts freak för att komma undan. Jag tror att de tittar lika mycket som de lyssnar. Jag har inte det där lookiga utseendet som de andra pojkarna har.

Freddie föredrar att sjunga på engelska istället för svenska för att det är ett mer tänjbart språk och han tycker att det finns en viss magi i ord och det funkar alltid bra i andra språk, men inte just i svenskan. Jag påstår att det är Taubes fel och Freddie håller med mig. Jag undrar om han inte träffat Sven-Bertil Taube och berättat om sitt hat till Evert.

- Han vill inte träffa sådana ofrälse som mig, det är under hans värdighet. Men vi var med på samma skiva. Vi var på samma releasefest men han kom inte ens i närheten av mig. Jag tyckte han var rätt bra bitvis som skådespelare. Han var mycket bättre än mig i alla fall. Du vet att privat är människor märkliga ibland, jag är ju rätt skum jag med. Jag har papper på att jag är sjuk, jag är stämplad som paranoidschizofren.

Freddie har ingen aning om hur många spelningar han har gjort genom åren och han alltid försökt att glömma bort dem.

- Jag samlar ju på saker och skall man då börja samla på spelningar då blir

man knäpp. Rolf Wikström kommer ihåg varenda spelning han har gjort. Varenda jävla spelning och jag tycker det är lite sjukt. Dricker inte människan någon gång. Han måste ha någon sorts lapsus.

För några år sedan var det en dokumentär om Freddie men det var inget han själv gillade att titta på.

- Det som var bra var att jag fick med lite musik och framförallt att jag fick med min käre vän Tom innan han dog. Vi sitter och sjunger en tolvskillingsopera på tyska i slutet av programmet. Alldeles strax efter detta så dog han i cancer.

- Men jag har ingen glädje av att se den filmen. Vad skall det vara bra för. Det är vare sig stimulerande eller underhållande utan det är snarare beklämmande. Om jag nu skulle vara intresserad av det så skulle jag se mig själv i spegeln och mima till Frank Sinatra.

På tal om film så har Freddie varit med i några teater och filmproduktioner. Att ta rollen Frankensteins monster var något som Henrik Wallgren övertalade honom att göra.

- Det började med att Wallgren sa att han skulle skriva en rockopera om Frankenstein och att jag skulle spela monstret. Visst sade jag men tänkte att det kommer aldrig att ske. Jag var helt säker på att han inte skulle få ihop det där. Sedan "tvingades" jag att ställa upp på det. Jag tyckte det

var roligt men fullständigt skrämmande. Det var nog rätt bra att jag gjorde det för man släpper en bra bit av sig själv på ett schysst sätt.

- Jag var med i Talismanen också. De fick ju med Dogge också, men han var ju bra. Att se mig som bilhandlare går ju inte och att sitta vid datorn med skogsaktier, jag fattade inte vad jag höll på med. Det gick i alla fall att ta sig igenom det. Det var inte vackert men som sagt Dogge var skitbra. Det var mest för att det var kul att träffa Rabeus igen. Jag lärde känna honom

på Stadsteatern och han är riktigt galning. Det är kul med sådana människor för de lyser upp vägen på ett sätt man själv inte kan se.

Som avslutning berättar Freddie att han har en släng av dyslexi men han försöker läsa lite och han skall läsa Svarta Sagan böckerna och gillar Tomas Harris och HP Lovecraft.

- Min fru Bella är religiös och själv är jag satanist, skrattar Freddie men ändrar sig snabbt: Inte kristen kanske, men jag skulle kanske kunna kalla mig buddhist.