Foton: Erik Hansen

The Dead and Living är ett riktigt intressant band som släpper en ny singel nu i slutet av februari 2025. Svårbeskrivbar musik men riktigt bra är gruppen. Lyssna på dem med en gång, ni kommer inte att bli besvikna.

Ni släpper en ny EP nu, varför ”bara en EP”. Berätta lite om de fyra låtarna?

-Hallå! Det stämmer. Vi släpper EP:n DAMAGE den 28:e februari i år. Det var egentligen tänkt att bli en snabb uppföljare till senaste fullängdaren The Author’s Curse. Om man säger att vi hade tänkt växla upp i mars/april 2020 så förklarar det nog en del. Vi har haft varenda tänkbar motgång under resans gång, men nu är vi på banan igen med ett nytt släpp, nya live-datum, festivaler och skriver redan till nästa släpp.

DAMAGE-EP:n för The Dead And Living in i samtiden. Efter tio år av vältrande i 1800-tals-dekadens kände vi att det var dags för ett stort språng in i framtiden och vidare.

Det rymdiga temat som präglar EP:n faller mycket mer på plats nu än vi först trodde. Rymdens oändliga dimensioner och mörker, som alltid funnits där och alltid kommer vara där. Det är inte nödvändigtvis ett science fiction-tema utan snarare ett modernt grepp på den här bisarra kosmiska grejen som vi alla är en del av.

Det är tyngre och mer atmosfäriskt än tidigare, eller kanske mer automatmosfäriskt till och med. Vi sneglar ner på oss själva och mänskligheten från ett mer universellt perspektiv.

Vad har hänt sedan förra släppet, medlemsbyten?

-Det har som sagt varit lite motgång på motgång. Först pandemi, sen logistiska utmaningar i och med inflation och lågkonjunktur. Något som jag tror alla som håller på med musik har känt av de senaste åren. Vi hade bara exceptionell otur med timingen genom allt detta. Vi har även förlorat människor i vår nära omgivning samtidigt som nya har kommit till. En berg-och-dalbana helt enkelt, på gott och ont, på alla sätt och vis. Vår gitarrist sedan mer än 10 år tillbaks, Janitor, valde att kliva av så han är inte med på EP:n. Det var ett mycket odramatiskt och kärleksfullt förlopp. Men du kan ju tänka dig hur det blir på ett bygge när vaktmästaren säger upp sig.

Har det blivit mycket spelningar mellan släppen eller har det varit lugnt på den fronten?

-Det har varit ganska lugnt på den fronten ett tag faktiskt. Mest för att vi velat vara aktuella med ett nytt släpp och börja på ny kula efter allt som har varit. Däremot släppte vi en re-issue av vårt debutalbum Decadance på vinyl i mellanrummet och gjorde en slutsåld spelning i Karlstad i samband med det. 

Spelar ni mycket utomlands? Det känns om ni skulle vara större utomlands av någon anledning?

-Vi gjorde det en del förr och i och med kommande EP-releasen har vi börjat blicka utåt i vörlden igen. Det går lite snack om England och övriga Europa, medan länder som Island och Japan fortfarande är på vår bucket list. Så vi hoppas lite drömmigt på att det skulle kunna bli aktuellt innan det är dags att packa ihop eller trilla av pinn. Mest rimligt hade dock varit att bli första bandet på mars eller någon annan spejsig planet. Saturnus t ex verkar cool. 

Jag jämför er på nya singeln med Rammstein, Sisters och Laibach, vad sägs om det?

-Jag gillar att du säger Laibach. Det är inte alla som drar den parallellen, och jag tycker den på ett vis stämmer bättre än en hel del andra referenser vi nämns i samma mening som. Det är okej för oss att bli jämförda med andra band. Inom forskning är det ju så, man kan inte säga någonting utan att hänvisa till en källa. Så man inser att det är samma med musik. Allt behöver härledas till något för att existera inom ett begripligt sammanhang. Det är så vi människor funkar.

Vilka andra band jämförs ni med och vad är det konstigaste ni har blivit jämförda med?

-Jag vet faktiskt inte. Det är inte så att vi håller så värst bra koll på eller lägger på minnet vad vi blir jämförda med. Men ibland vet jag att vi själva tyckt att vi låter ganska annorlunda mot de typiska större banden som vi jämförs med. Men att vi förstått att de banden är de närmaste referenser recensenten har kunnat hitta. Medan inspirationen kan ha kommit från något helt annat håll.

Är det viktigt med recensioner tycker ni, hur kan de t hjälpa er att gå vidare? Tar man åt sig om någon tycker det är skit?

-Det här med recensioner har nog fortfarande en viss betydelse. Det är klart det är bra för ett släpp att få en bra recension i en välrenommerad tidning eller blogg, eller vad det heter nu för tiden. Recensioner är dock inget man bryr sig personligen om som band. Men givetvis tar man åt sig som fan.

Har du några favoritskivor som har kommit de senaste åren som du lyssnar mycket på?

-Jag lyssnar nog en hel del på skivor som inte nödvändigtvis är så relevanta i relation till The Dead and Living. En hel del elektroniskt, saker som låter bra och stråkarrangemang med mera. Det är även mycket sånt här: Nick Cave, Cohen, Dylan, Thåström. Det har nog speglats i att min sång är mer åt det hållet än powermetal. Så någon av de senare Nick Cave kan ha snurrat lite mer än annat.

Är det viktigt att få ut er musik på fysiskt sätt, eller kan man känna att man gjort en skiva på riktigt om den bara finns digitalt?

-För mig personligen är den fysiska releasen fortfarande viktig. Jag köper själv i princip bara vinyl nu för tiden och det känns absolut roligare att släppa vinyl än att bara köra ut musik via streamingtjänsterna. Det är ett fantastiskt hantverk också, där det är kul att följa processen, inklusive nörderi kring detaljer både från oss och presserierna. Sen är det spännande att se om leveransen kommer. Det är ofta långa ledtider och inte sällan försenat. Det är en bitterljuv process varje gång och otroligt skönt när vinylerna anländer och man kan börja skeppa ut dem till fans i olika delar av världen.

Beskriv känslan varje gång man får hem ett nytt album, singel med sin egna grupp (jag har ju aldrig spelat i band så jag vet inte känslan?

-Första gången var det otroligt mäktigt, minns jag. Sen blir man väl lite van med tiden. Men det är absolut en speciell känsla att uppleva releasen, särskilt vinylen, med alla de sex sinnena.

Jag ser att bolaget Black Cult Records bara har släppt er och Sparzanza genom tiderna, är det ett eget bolag? Inga tankar på att släppa några andra band där?

-Det är Johan Carlsson i Sparzanza som släppt DAMAGE EP:n. Det är en god vän till oss och vi har kunnat släppa vinyl genom dem på våra premisser, vilket vi är väldigt tacksamma för. Jag vet inte om de planerar att släppa något mer än Sparzanza och oss. Men för oss har det varit ett bra sätt att släppa våra vinyler i princip som om vi hade släppt dem i egen regi. Johan är såväl en vinylälskare som möjliggörare för det värmländska musiklivet.

Jag tycker att ni låter väldigt osvenskt på något sätt, är det bra eller dålig kritik eller hur tar man det?

-Jag vet inte riktigt. Det är ingenting som vi har tänkt på eller reflekterat över. Men kanske har våra utlandsturnéer i lite otippade länder bidragit till det, samt att det finns en hel del stereotypisk hårdrock och pop i Sverige, vilket är motsatsen till det vi vill göra. Vi gör ju inte direkt svensk rock på svenska.

Vad är det bästa med att spela live?

-Det är faktiskt den här klassiska grejen som alla säger: att komma nära publiken, känna energin och den här lite "larger than life"-känslan. Med det menar jag inte att vi känner oss ”larger than life”, utan mer att musiken i sig öppnar en port till något som är utöver den annars ganska fyrkantiga verkligheten man spenderar större delen av sin livstid i. Sen är det ju allt flängande i olika transportmedel ihop innan och efter gig, umgänge med crew, arrangörer, polare och fans, hotellhäng med mera. Bandets egna universum, som man mestadels trivs med att befinna sig i, men som såklart också kan gå en på nerverna. Det är ytterligare en kliché, det här med att bandet är som ett äktenskap med toppar och dalar. Mer action än att se på TV eller stå vid ett löpande band i alla fall. 

Berätta lite om följande skivor och vad du tycker om den idag..

Första skivan du köpte eller fick?

-Om vi ska sopa under mattan att det antagligen var en CD med Robyn, vilket vi givetvis ska, så tror jag att Nevermind av Nirvana var den första plattan jag köpte själv i en skivbutik. Jag tycker den är helt fantastisk än idag. Den låter inte alls som när de repar den. Det skedde någon slags magi i studion där med Butch Vig.

Jag kommer ihåg att jag gick tillbaka till Obs! Bergviks skivavdelning på 90-talet och frågade om det fanns fler skivor som lät som Nevermind. De gav mig en Guns N' Roses-platta, jag tror att det var The Spaghetti Incident. Jag gick hem och lyssnade och konstaterade att det inte var i närheten av samma sak. Jag gillade det inte alls. Min barndomskompis Ricky gjorde även ett välmenat men misslyckat försök att få in mig på Butthole Surfers också. Men det var nog mest Nevermind och Nirvana bootlegs för mig de åren.

Albumet som förändrade ditt liv?

-Jag skulle nog inte säga att det är ett specifikt album. De där albumen har kommit i omgångar – Dylans tidiga, Nevermind med Nirvana, kanske American IV med Johnny Cash, Skeleton Tree med Nick Cave och You Want It Darker med Leonard Cohen. Den sistnämnda kan jag knappt lyssna på, för den är så ledsam.

Men det är kanske som med livet. Det går från ungdomlig revolt till sentimentala avsked

Senaste albumet du köpte?

-De senaste jag beställde var Nick Caves Wild God och båda plattorna med True Moon i samma veva, tror jag. Jag köpte även förstapressen av Cowboys From Hell med Pantera på en fest hos en kompis i somras.

Nu när jag sitter och skriver här kom jag på att jag inte har den senaste plattan med Tribulation heller. Så jag beställde just den, samt den nya med Becky and the Birds. Vinyl är en ständig konsumtion för mig.

Albumet du skäms för?

-Det ska nog mycket till för att jag ska skämmas över ett album jag äger. Men jag har väldigt många pressar av samma platta, bland annat med The Sisters of Mercy och Ghost. Jag skäms inte nödvändigtvis för de plattorna, men det är kanske inte helt sunt att känna ett behov av att ha alla pressar av samma album med vissa band.

Albumet som gör att The Dead and Living låter som ni gör?

-Initialt var det en helt vrickad mix mellan In Sorte Diaboli av Dimmu Borgir och Within a Mile From Home med Flogging Molly som lade grunden till bandet.

Varför det låter som det gör nu? Det vet jag faktiskt inte. Det har typ muterat. Man kan höra de där tidiga referenserna, men vi plockar in det vi känner för i mixen. Vi hade stagnerat totalt om vi hade försökt oss på en The Author’s Curse II.

Albumet som alltid måste finnas med i turnébussen?

-Det är nog rätt mycket shuffle där, skulle jag säga. Vi har några låtar som är absolut måsten under långa resor, som Pyramid God med Septic Flesh och (10) and Counting med Boysetsfire. Den har varit med oss sedan vi spelade punk, och texten handlar om vansinnet att åka runt i minibuss med samma kompisar från högstadiet i mer eller mindre motvind. Det är en intern låt för oss. Sen, första gången någon av de nya, yngre killarna i bandet åker med, så sitter vi och vrålar hela texten från start till slut, och de bara sitter och cringar, eller vad det är de kallar det.

Albumet som du skulle ha velat ha varit med och spelat på?

-Då skulle nog jag ha försökt hänga med i Bob Dylans verser i Like A Rolling Stone, kanske. Eller spelat något skumt instrument på Rain Dogs-plattan med Tom Waits

Om du fick välja fem band att ha en konsert tillsammans med er, vilka fem hade du valt om du fick välja vilket band som helst, döda eller levande band? Vilket är drömbandet som ni spelat ihop med redan?

Då skulle jag boka band med polare eller band vi spelat med och dra ihop en stor fest efteråt. Låt de döda vila.

Jag säger:

Tribulation

True Moon

The Search

Z73

Med oss i mitten där någonstans, och hur ska vi toppa allt detta? Vi kör Oasis som headline. Det känns lagom olagom.

Marky Ramone var coolt att spela med, med Michale Graves från Misfits på sång. En annan gång var Shagrath och Silenoz från Dimmu Borgir i publiken. Vi gjorde även en rätt drömmig turné med Deathstars, mycket eftersom vi kommer så bra överens. Jag glömmer säkert något... Räknas det som att man varit förband till Kiss om vi spelade innan dem på Sweden Rock? Vi upplevde det nog oavsett så. Det var även under Kiss på Sweden Rock som en av våra gitarrister uppfann bläckfisken. Alltså när man köper åtta öl i öltältet och har en mellan varje finger, alltså fyra i varje hand, så att man slipper stå i kö något mer under giget. Vi har skitroliga bilder från det giget med Kiss. Vi är helt spak allihop.

Vad är det mest underliga bandet ni har haft en konsert tillsammans med som inte alls passade ihop med er musik?

-Vi har spelat med en massa knasiga band genom åren, men inget som sticker ut som helknasigt, tror jag. Vi gjorde en turné tillsammans med Skumdum i början när vi lät mer punk. Redan då stack vi ut rätt mycket, så det var kul att spela för en mer eller mindre förstående publik. Jag tror vi spelade med Smash Into Pieces någon gång också. De stod och lyfte vikter i logen, medan vi drack öl och gjorde stunts på olika möbler. Det ser man ju hur det sedan utspelade sig, både för Smash och för oss.

Vad är det konstigaste som har hänt under din musikkarriär, jag menar när ni spelat live, backstage eller på väg till någon spelning eller liknande?

-För oss är det ganska lätt att peka ut bussbranden 2014 i de österrikiska Alperna i det här sammanhanget. Vi hade just spelat i Graz, Österrike, under en turné tillsammans med Deathstars och var på väg till Italien för två gig, tror jag det var. Men klockan 05.00 på morgonen, mitt i en tunnel i Alperna, började bussen brinna, och vi var tvungna att utrymma den mitt vid ett stup på en motorvägsbro. Först var det: "Everybody out of the bus!!" Sen: "Watch out for the steep!!" Det var knappt så att bussdörren gick att öppna heller, så vi hade lätt kunnat bli instängda i den rökfyllda bussen. Men vi överlevde tack vare vår tyska busschaufför Stefan. Efteråt var det fri bar i en alpstuga med polisen och Röda Korset, och tillsist blev vi hembjudna till en österrikisk familj och dansade ringdans i deras vardagsrum. Sen ett ganska skakigt gig i München när vi väl kom på fötter igen och fick en ny buss. De dagarna är rätt svåra att toppa i dramatik.

Vad är det konstigaste som ni har skrivit en låt om?

-Jag tror alla våra låtar är rätt konstiga. Det är ofta lite snurrigt med mening och i hög grad cyniskt. The Chronic Emptiness, till exempel, betar av en lista på symptom för borderline. Det vet jag inte om någon har tänkt på, och varför har vi skrivit en låt om det? Och varför har den streamats näst mest efter radiosingeln City of the Light och mer än andra singeln från samma album? Det är ju helt borderline i sig.

Vem skriver texterna och vad är det vanligaste ämnet ni behandlar?

-Jag skriver det mesta av texterna, men det händer att folk jag känner, som är bra med orden, varit med och skrivit tills polletten trillat ner. Det finns inget särskilt ämne som är vanligare än andra. Jag vet inte om jag tänker i ämnen när jag skriver heller. Det är mer ett slags kanaliserande, där texterna kommer som från ingenstans och manifesterar sig i låtarna. Men det har alltid det här lite cyniska, mörka. Det har varit en premiss sedan bandets begynnelse. Det är ett teatraliskt vemod, som nästan kommer gratis när man som skandinav bor i konstant mörker och kyla hälften av sitt liv.

Politiska texter är inget för er?

-Nej, det kan man väl inte direkt säga. Man får nog inta en mer cynisk ansats vad gäller våra texter. Det är mer nihilistiskt än politiskt.

Bästa politiska band?

-Jag är nog, vare sig jag vill eller inte, under en livslång influens av t.ex. Bob Dylan. Underfundigheten, känslan av hoppfullhet i musiken som inte nödvändigtvis beskrivs i orden, och det tidsmässiga avtrycket som känns längre bort än någonsin. Men framför allt Dylans bak-och-fram och upp-och-ner-vändhet, och underfundigheten i varje aspekt av hans texter och musik.

Hur tycker ni det är att bo i Sverige nuförtiden, politiskt, sprängningar, etc etc?

-Jag känner mig typ minst kvalificerad i världen att svara på den frågan. De flesta av oss växte upp i de finare villaområdena i Karlstad. Vi sökte oss ut i världen, fick möjligheten att göra det och har sett både bländande ljus och becksvart mörker. Samtidigt har hemstaden, i den mån det är möjligt, känts som planetens absoluta mittpunkt för total trygghet.

Tillbaka till musiken, om någon som aldrig har hört er och skulle invigas i er musik....vilka låtar skulle man börja med då? Hur skulle ni beskriva er musik med tre ord?  Framförallt vilken låt skulle du spela för de att övertyga personen om att ni är jävligt bra?

-Just nu vet vi att folk verkar gilla DEMONS TILL I’M DEAD från nya EP:n, likaså City of the Light från förra fullängdsalbumet The Author’s Curse, som är den låt vi fått bäst respons på, på alla sätt och vis. Men jag hade säkert gjort bort mig och spelat upp DAMAGE från EP:n, för att jag tycker den är frän. Vi brukar inte beskriva vår musik. Vi spelar upp den eller släpper den. Sen sköter sig resten sig självt. 

Intervjuer är det något ni gillar? Blir det för mycket av den varan eller för lite?

-Det är nog mer energi- och tidskrävande än folk tror. Många luncher, sena kvällar och nätter. Men det ingår såklart, särskilt när man släpper musik och kör hela rundan med PR både i Sverige och internationellt. Vi är såklart tacksamma över intresset för vår musik och ger oss inte förrän alla intervjuer är besvarade.

Har ni någon fråga ni aldrig får som ni vill ha, ställ den isåfall och besvara den?

-Hur mår ni egentligen efter allt det här?

Inte helt hundra kanske. Men tack för att du frågar. Det kunde varit värre.

Den konstigaste frågan ni någonsin fått?(förutom denna då)

-Det här är nog den konstigaste. Återkommer när vi fått en konstigare fråga. 

Framtidsplaner för bandet?

-Vi släpper EP:n DAMAGE den 28 februari i år. Sen blir det releasefest i Karlstad den 15 mars, vilket blir kul eftersom flera internationella fans har skrivit att de dyker upp. Det är rätt grymt att kunna spela för fans från England, Frankrike, Finland, Ungern mm  i sin egen hemstad.

För dig själv?

-Jag har så pass mycket på gång i livet att jag inte behöver fundera så mycket på vad jag ska göra de närmaste åren. Jag åker bara med. Mitt i allt som kommer av sig självt håller vi dock redan på att skriva nytt material. Jag ser såklart fram emot att släppa det också, förhoppningsvis med lite kortare mellanrum än sist.

Visdomsord?

-Livet är inte svart och vitt. Även om man slutat snusa kan man ta en ibland.

Nåt att tillägga?

-Tack för att vi fick vara med här. Gå in och lyssna på DAMAGE EP:n vart du än lyssnar, och beställ vinylen från vår hemsida om du gillar vinyl. Vi är ett ganska approachable band, och man får ofta svar om man skriver till oss. Så hör av dig om det är någonstans vi bör komma och spela… … och gå ej varsamt in i den goda natten.