Hela kvällen började med att vi nästan missade bussen. Vi var alltså min flickvän Åsa och våra grannar Jörgen och Anna. Jörgen såg Thåström förra året och var fylld av förväntan. Detta gjorde alltså att vi missade första förbandet Soundtrack of Our lives. Vi hörde Ebbot sjunga ut sin desperation när vi stod utanför för att dricka upp sista ölen och cidern. En massa barn samlade upp resterna av vårt öldrickande och jag kan tänka mig att deras föräldrar tjänade in till inträdet. Smart ! När vi väl kom in på området skulle tjejerna såklart kissa. Vi beordrades till att köpa nya öl och cider. Jörgen kämpade på ett bra tag med att stångas med berusade yngre människor blandat med en hel del medelålders. Det slutade med att han kom ut tomhänt för vi hörde att Nationalteatern började så vi rusade dit.

Nationalteatern ja... vad skall man säga, det var självklart roligt att höra låtarna live som man har växt upp med men var de så bra egentligen. Ulf Dageby sjunger ut på ett sätt likt en Christer Sjögren i sjönöd mer än att låta som en arg kommunist. De körde sina hits som Kolla Kolla, Jack The Ripper, Barn av vår tid, Livet är en fest, Bängen trålar och Lägg av. Men det enda som rörde sig på scenen var en basist som mest liknade en medelålders Stig Vig. Men de äldre i publiken verkade att gilla det. Jag var glad att man inte bara gick dit för deras skull.

Efter lite kissande till och ett par öl till så fick vi hasta till Thåström som verkligen har byggt upp en publik av fans. Han inledde med ett konstig intro för att sedan köra över oss med Två+två. Jörgen tyckte det var lite för lågt för året före hade han kört över publik. Hans önskan blev anammad lite senare för när konserten hade kommit en bit på väg så var det svårt att föra ett samtal med varandra och det kunde man göra före det. 800 grader, Scheisse var några av de gamla favoriterna som Thåström körde tillsammans med sina nya låtar från senaste skivan. Miss Huddinge 72 är ju och förblir en klassisk punklåt. När han sedan kör Staten och Kapitalet som extralåt brakar det loss. Den avslutande lugna versionen av Du ska va president är inte så lite intressant. Han har gjort om den helt men ändå låter det som originalet. Hans kompgrupp med Chips från Sator och de andra gör ett gediget jobb och backar upp rockkungen ypperligt. När man tänker rock n roll så är verkligen Thåström mannen som dyker upp i mitt huvud tillsammans med Iggy Pop. de lyckas verkligen leva upp till epitetet rocklegend utan att bli patetiska. Men jag skulle vilja ha haft mer låtar men man kan ju inte få allt.