Inte alls förvirrat när det gäller Rille/Kenny men här följer en intervju med de som skriver i Second Class Kids Records fanzine som hittils har kommit ut med fyra nummer. Välskrivet och snyggt. Maj 2023

De flesta i Punksverige vet säkert vilka ni är redan men inte alla är så upplysta. Berätta lite om er själva? Jobb annars? Ålder, spelar ni i något band, tidigare fanzines etc etc?
Rille: Jag heter Rille Bengtsson men kallas lika ofta för Kenny Sörberg. I sommar fyller jag 43 jordsnurr och jag jobbar som lågstadiedemagog på en grundskola i Bergsjön. Mina intressen är att lyssna på trallpunk och visor, titta på fotboll och SHL, skivsamlande och skivmånglande, Galenskaparna & After Shave och Kalle Sändare, läsa böcker och fanzines, dricka kaffe och ljus öl, kolla på Beck-filmer med manus av Rolf Börjlind, samt stimma och ställa till oreda. Jag har asociala drag (älskar att vara själv) och uppskattar ett högt mått av personlig frihet, men försöker kompensera det genom att alltid tänka kollektivt rent politiskt. Jag och en god vän har ett band som heter Jag visade släkten på kukmiddagen. Vi kör covers, som bandnamnet antyder. Förutom SCKM så gör jag och kille som heter André ett fanzine som heter Halvdan Permanent. Tidigare fanzines: Trall-Metall, Trall-Medalj, Drömmen Om Min Svågers Radhus, Din Mun Svarar Nej Men Dina Ögon Svarar Jag, Stå Upp!, Krig, Slips, Kaffe, Deutschland Deutschland, Gaycastle, samt Meningsfullt Skryt.

Micke: Som person gillar jag att vara rätt inkognito, så folk får gärna känna till mig men inte ägna mig en blick på stan, det går hyfsat så länge inte min bättre hälft är med. Åldern har krupit upp mot en fotbollshalvlek, kan väl köra en till men någon övertid är inte viktigt. Jag har lirat i diverse band tidigare men nu kör jag bara olika soloprojekt, bland annat Sjuttisju som är Bajenrelaterat, Depraverad är mitt ska/punk-projekt samt Brigade 77 där jag kör irländskt med fokus på rebellmusik. På fanzinefronten har jag gjort Skynda Långsamt, Tragedi Fanzine, Sprit och Schizo Fanzine. Nu kör jag bara recensioner på tragedypunk.home.blog utöver Second Class Kids Magazine dvs. Ja sen skriver jag även mycket om all sorts musik på www.efolket.eu  Så med drygt 30 år i punken har det blivit en del både högt och lågt.

Jag vet att du Micke gillar Hammarby, har du Rille något favoritlag i fotboll också eller skiter du i det?
Rille: Ja, för fan. Som många andra svenska anglofiler som fick med sig Tipsextra med bröstmjölken följer jag Premier Leauge minutiöst och favoritlaget är Manchester United. Förklaringen är enkel: i början av 90-talet föll jag handlöst för Paul Scholes och Ryan Giggs (att den sistnämnda sedermera skulle genomföra x antal samlag med sin brorsas fru och även visa sig vara kvinnoboxare hade jag kanske inte föreställt mig där och då), och det som strikt rationellt borde stannat vid en ungdomlig hänförelse utvecklades såklart till svårförklarlig livslång kärlek (och på senare år även lidande, post-Fergie).
I inhemsk fotboll är det Kalmar FF som gäller och det av geografiska skäl eftersom jag är född och uppvuxen på Öland. Dock tog det några år innan äktenskapet blev ett faktum eftersom Kalmar FF var den främsta konkurrenten till det öländska lag (Färjestadens GoIF) som jag i många år som glad pojkspoling iklädd kortbyxor representerade. I slutet av gymnasiet började jag stå i hemmaklacken på Fredriksskans och när jag några år senare lämnade min hembygd accentuerades både intresset och kärleken till laget. Klimax var såklart när våra röda bröder 2008 tog sitt första och enda SM-guld någonsin. Jag var på plats på guldmatchen i Halmstad och känslan att få springa in på Örjans Valls gräsmatta när slutsignalen ljöd bär jag med mig resten av livet. Jag har fått två söner sedan dess, men även deras födelser står sig slätt i jämförelse.

Micke: Gillar Hammarby är ett understatement, när Bajen lirar är enda gången jag lämnar min fadda och introverta sida. Jag tror att det är nödvändigt. I det stora hela tror jag att Rille bryr sig mer om fotboll än jag. Visst, jag följer ju Hammarby och Celtic men han är ju ett orakel i ämnet. Däremot har jag jävligt bra koll på EM 88, minns däremot inte vilka som vann varken EM eller VM senast. 

Hur kom det sig att ni började att skriva för Second Class Magazine, betalade Per er så bra?
Rille: Så här: Jag har tackat nej till såväl privata bjudresor utomlands som yrkesmässiga karriärtjänster som skulle ge mig en 25 %-ig löneförhöjning, men när någon ber mig göra något scen-relaterat har jag oerhört svårt att säga nej. Jag vet att det betyder så mycket för så många och jag är väl medveten om hur mycket det har betytt för mig. Pelle var ju dessutom en kompis från förr (ni vet, en sån där idiit som saboterar och förstörr) och det här var ett sätt att ytterligare stödja hans välgörande skivutgivning av svensk melodiös punk. Som grädde på moset hade jag själv börjat fundera på om det inte var hög tid att i åtminstone någon form ta upp skrivandet igen.

Micke: Jag har gjort fanzines sedan 1995 men alla mina projekt låg på is så när tåget kom var det bara att hoppa på. Vi har skrivit på personliga kontrakt så ersättning bör vi inte gå in på men just nu jobbar vi stenhårt för kollektivavtal, semesterersättning och då vi (Rille och jag) inte har några kids får vi se över om det går att vabba på något annat sätt. Bajenpartiet vill ju införa VABB, Vård Av Bakfull Bajare, något liknande hade varit intressant.

I början var det ju egentligen bara SCK-band som var med i tidningen men nu i nummer fyra har det utvecklats lite grand, kommer det att fortsätta vara så eller var det bara en engångsföreteelse?
Rille: Tanken är absolut att det ska fortsätta vara ett förutsättningslöst intag av band att centrifugera på djupet, men personligen har jag väl haft lite svårt att släppa det gamla spåret eftersom jag intervjuade Björnarna i #4 och ska intervjua Varnagel i #5.

Micke: Nummer fyra kändes som en rejäl utveckling och vi kör vidare på samma spår nu. Vi har nog mer eller mindre redan klart för oss hur nästa nummer kommer att se ut gällande innehåll och det kommer att bli grymt. 

Micke då.

Ni har ju varit med i punkens underbara värld länge, när och hur började ni med punken och hur kom det sig?
Rille: Jag tror att jag var nio år när vi besökte min farsas ungdomskamrats familj i Växjö. Sonen i familjen som var fem-sex år äldre än mig spelade upp Ebba Gröns ”Samlade singlar” och jag fascinerades såklart av låttitlar som ”Tyst för fan”, men jag tyckte inte att själva musiken var så värst intressant. Samma år släppte Magnus Uggla sin monumentalt fantastiska platta ”35-åringen” där han häcklade precis allt och alla, svor friskt och diktade om ”dyra tanter som knullat till sig diamanter”. Jag älskade musiken och tyckte att texterna kändes härligt rebelliska. Och lite förbjudna; jag minns att morsan kom in några gånger på mitt pojkrum och förmanade att låtarna förvisso var väldigt musikaliskt välgjorda men att jag egentligen inte borde lyssna på såna där texter, haha. Två år senare var jag mogen nog att börja lyssna på Ebba Grön och även uppskatta själva musiken. I sexan var det nån som tipsade om KSMB och sen när jag började högstadiet 1993 så kryllade det av folk som lyssnade på Asta Kask och Strebers, och därmed var snöbollen i full rullning.
   Ett minne sticker dock ut. En klasskamrat spelade en dag upp ett avspelat kassettband som han hade fått av en av skolans uniformerade punkare. Det jag fick höra knockade mig fullständigt. Snabba smattrande trummor, melodier som omedelbart satte sig, riktiga allsångsrefränger att skråla med i, texter som både var smarta och roliga – kryddat med en lekfullhet som jag aldrig trodde gick att kombinera med ösig punk. Den där plattan förändrade mitt liv och jag tycker fortfarande att det är det bästa som någonsin har gjorts. De Lyckliga Kompisarnas ”Le som en fotomodell” är fan ingen skiva, det är mer som en religion.
Ganska snabbt kom jag även i kontakt med fanzines och då började jag köpa kassettdemos i rask takt. Jag tilltalades både av punkens uppkäftiga uttryck och undergroundscenens varma gemenskap. Punken hjälpte mig att förstå hur samhället fungerar och Do It Yourself-kulturen hjälpte mig att förstå hur man kan förhålla sig till det.

Micke: Min första spelning var Mera Hitlåtar i Handen 1992. Som så många andra kom jag in i det via min äldre bror, eller ja, det är kanske inte så många som hittade punken via just min bror, men jag tror många kan relatera till ett äldre syskon. Hösten 93 bildade jag och några polare bandet Pass Out och 95 drog vi igång Skynda Långsamt Mag sen har det bara rullat på. 

Hur tycker ni att punken har ändrats genom åren?

Rille: Svår fråga. Den mest märkbara skillnaden är väl att Internet har gjort att det är lättare – men också tråkigare – att hitta nya band. Kalla mig gammal stofil, men jag saknar fan chansköpen som man gjorde på 90-talet. Ni vet, Kamel-Stephan skrev ihop nån spexig beskrivning i Birdnest-katalogen av hur bandet lät – och så beställde man skivan och hoppades på det bästa. Det här måste vi tillbaka till, men jag har inte riktigt skissat klart exakt hur vi ska gå till väga.

Micke: Trallpunken har blivit bättre, medelåldern högre, hårstråna färre och gråare (förutom på chefredaktören). Klart att den digitala utvecklingen gjort mycket på gott och ont. Band och publik har kommit närmre varandra vilket är kul. 

Detta med att dela upp punken i olika lager med kängpunk, 77-punk, trallpunk etc etc är ju ett sätt för oss som skriver om musiken att få folk fatta ungefär vilken stil det är på det vi recenserar, ser ni mycket motsättningar när ni är ute mellan dessa olika stilar?
Rille: Jag tycker att genreuppdelningen är bra och utgör en förvisso liten men ack så viktig komponent för att göra världen lite mer begriplig. Motsättningarna var nog ganska mycket en fanzine-grej när det begav sig. Några av käng-fanzinen skrev föraktfullt om den mesiga trallpunken som inte var tillräckligt tuff för att vara värd att få ingå i den hårda punkfamiljen och vi trallpunkare reagerade tyvärr känslomässigt istället för att göra den torra psykologiska analysen att mäskpunkarna behövde en rosa kudde och lite lösgodis. Samt släppa ner TV:n, som man sade på den tiden.

Micke: Som du säger, när man recenserar är det rätt skönt att kunna skriva vad det faktiskt handlar om. Jag tror inte att de här gamla motsättningarna trall/käng finns längre, om de nu någonsin funnits. Det är väl mest ibland som några trötta typer som var med 77 och som inte har varit aktiva sedan dess som dyker upp då och då och ska berätta vad "riktig" punk är. Jag skulle däremot vilja ha lite mer Bollnäspunken, lite mer Augustibuller, alltså lite mer blandning av band. Nu känns det som att de olika genrerna är på sin egen kant. Fast Fragile Mountain gör ju något riktigt häftigt måste jag säga.

Micke nu

Vilken punkstil är din favoritstil?
Rille: Trallpunk. Jag tackar högre makter för att Mart Hällgren föddes till den här världen och att han råkade bli den som han är. Jag gillar även en del svensk skatepunk från 90-talet (Adhesive, Satanic Surfers, Venerea, Randy, It´s No Juice, Fudge Wax och Passage 4) och en handfull fyrtaktsband (Hyrda Knektar, En Svensk Tiger, Strindbergs, Ebba Grön och tidiga KSMB).

Micke: När det gäller punk är jag nog bredare än Rille och kan nog inte välja en särskild stil som favorit. Jag går igång lika mycket på käng som på trall, eller skapunk och skatepunk lika mycket som på Oi och grindcore. Men det som snurrar mest här hemma är nog trall och streetpunk samt diverse hardcore.

Vilka band i Sverige tycker ni är som mest intressanta just nu?
Rille: 1. Katten Skogmans Orkester. Vispop från Stockholm med skruvade och tänkvärt roliga texter. Lite som en mer musikalisk Ola Aurell med färre omedelbara komiska poänger (vill dock påpeka att jag älskar även Ola Aurell).
2. Euskefeurat. Är och förblir ett av landets bästa och absolut viktigaste band. Glöm aldrig att ifall det skulle byggas en mur runt tullarna i Stockholm skulle det finnas betydligt fler klösmärken på insidan än på utsidan.
3. Björnarna. Brutalt bra trallpunk.

Micke: Kardinal Synd och Norra Hospitalet. 

Vilken är det mest udda som du gillar och lyssnar på och som ingen tror att du lyssnar på?
Rille: Folk som lärt sig känna mig i vuxen ålder vet kanske inte att jag fortfarande lyssnar väldigt mycket på musik som jag älskade när jag var barn. 1988-1989 tog mitt musiklyssnarintresse rejäl fart och då släpptes ett gäng plattor som jag fortfarande tycker är ruggigt bra:
Freda´ – Tusen eldar
Mauro Scocco – S/T
So What – Face yourself
Orup – 2
Sha-Boom – R.O.C.K.
Ratata – Människor under molnen

Micke: Utanför punken? I så fall får det bli rysk eurodisco, som Tatu, deras debutalbum när de sjunger på ryska är fruktansvärt bra. En annan rysk grupp från tidigt 00-tal är Propaganda, deras låt Melom är galet bra, lyssna själva https://youtu.be/vcjYxaX8YgY

Att göra Second Class-tidningen är väl en ynnest kan jag tänka med tanke på att den är så snyggt gjord med A4 och färg och liknande. Är det något ni alltid drömt om att få göra?
Rille: Nä, själva utformningen lämnar mig kall. Men det är alltid skitskoj att göra fanzines.

Micke: Jag kan inte säga att det är något jag gått och drömt om men det är väldigt kul att blaskan når ut bra, tror jag i alla fall. Mina senaste pappersfanzines har det väl varit sisådär med. Hade Second Class Magazine varit klipp och klistra och uppkopierat i smyg på någons arbetsplats hade det varit lika tillfredsställande. Men visst, det är alltid intressant att göra något helt nytt.

Vilken är drömintervjun att få göra, med vem som helst och var som helst?
Rille: Jag hade gärna intervjuat Peter Rangmar i Galenskaparna & After Shave. Han avled tyvärr i cancer 1997 och var min personliga favorit i gänget. Den klart mest begåvade skådespelaren av dem och han hade ett personligt uttryck som gick hem i alla tänkbara kretsar. Han vilar i frid på Nya varvets kyrkogård här i Göteborg och är evigt saknad.

Micke: Det hade ju varit intressant att hänga en helg med Fat Mike i Nofx och dokumentera det. Det är helt klart ett favoritband som bara blir bättre och bättre. Jag tror att det skulle kunna bli en galen helg, han åldras verkligen med stil, det vill säga att han inte bryr sig ett dugg vad andra tycker om honom.

Om ni tänker efter på alla intervjuer ni har gjort, vilken rankar ni som den bästa?
Rille: Erik Niva-intervjun i Din Mun Svarar Nej Men Dina Ögon Svarar Jag #10. Visserligen hade jag lagt många timmar på att leta fram gamla handskrivna brev från Erik och lusläsa alla nummer av Benzine, men det som gjorde den så lyckad var såklart intervjupersonen himself. Han är ett unikum och besitter den sällsynta förmågan att mixa ett genuint intresse för nörderier med ett entusiastiskt lättsamt tonfall som gör att man bara vill lyssna eller läsa vidare. Själva innehållet tas alltid på största allvar, men självdistansen i utförandet är ständigt närvarande. Timingen var också den optimala, inser jag så här i efterhand. Han mindes tillräckligt mycket om sin punk- och fanzineperiod, Farmen-grejen var historia och han var på väg in i det som blivit hans signum för den breda massan – en etablerad sportjournalist på Sportbladet (och senare även Viasat).

Micke: Jag har ganska nyligen gjort min 201:a intervju, ja jag har faktiskt lyckats få ihop en lista med alla intervjuer jag gjort. En favorit var den jag gjorde med Avantgardet för några år sedan. Det blev mer ett samtal om droger, psykisk ohälsa och hela det köret. Sen är det alltid flummigt att snacka med Jahna i Dead By Horse. 

Det finns ju en del svenska skivbolag nu som SCK, Grönpeppar, Sockiplast etc…finns det några mer som ni vill framhålla?
Rille: Hjältarna på Beat Butchers. Fortfarande billigast priser i branschen och en personlig approach som andas sann genuinitet. Vill även lyfta fram Skatt Records som jag hoppas fortsätter med sin verksamhet. Först pressade de det underskattade och sorgligt bortglömda bandet Sten & Stalins båda fullängdare på vinyl och sedan kom ju Björnarnas fenomenala ”Det sämsta”. Må de inte sluta med flaggan i topp.

Micke: . Johan släpper ju egentligen bara kvalitet på Flyktsoda Records, hans slit i diy-världen får aldrig varken glömmas bort eller tas för givet. Förresten, vad gör Bodenmalm nuförtiden? Jag vill ju ofta och gärna alltid återkomma till 90-talet, det känns som att det fanns fler skivbolag då, både stora och små. De nya generationerna kör sitt nu och verkar nöjda med att hamna på Spotify och liknande streamingtjänster. De ska så klart göra som de vill men jag kan ändå tycka att de borde... äh jag vettefan. 

Vilket är ert favoritformat när det gäller musik…vinyl, CD, kassett eller digital, motivera fördelar/nackdelar med alla format?
Rille: Jag gillar alla fysiska format, men vurmar lite extra för kassett och CD.
Vinyl: Fördelar är storleken (mycket att hålla i, som Kurt Olvars-Martin uttryckte det) och att det är något visst med att släppa ner nålen. Nackdelen är storleken (att det är värdelöst att köpa med sig på spelningar på grund av skrymmande gods).
CD: Fördelar är att det är smidigt att växla låt och den effektiva förvaringen i hyllorna. Ser inga nackdelar.
Kassett: Fördelar är att det är ett format som alltid associerar till punkdemos med Mental Härdsmälta och att man kan ha dem i fickan. Ser inga nackdelar.
Digitalt: Fördelen är att band som inte har råd att släppa fysiskt kan sprida sin musik. Nackdelarna är att det är så opersonligt och lätt glöms bort på grund av alla vinyl- och CD-skivor och kassetter som man måste lyssna på.

Micke: Jag spelar nog mest vinyl men hänger en del på Spotify. Det finns säkert både fördelar och nackdelar med allt, jag orkar inte dissekera, grejen är att jag sällan hör skillnad på ljud, jag kan inte utnämna mig till årets audiofil. De som säger att ljudet är mycket sämre på Spotify försöker enligt mig bara vara märkvärdiga. Det finns någon elitism inpetat i det där också. Det är min åsikt i alla fall.

Micke och Rille

Så som världen ser ut nuförtiden med krig, inflation, rasism etc etc, vad är det ni gör så att det kan kännas som en bättre värld…I alla fall för en stund?
Rille: För ens egen del eller för de många? För egen del brukar inte ilskan över en rutten värld påverka mitt personliga mående i nån större utsträckning, men musiken är ju den överlägset bästa katalysatorn för ohejdat raseri. För de många så har jag aktivt intensifierat mitt politiska och fackliga engagemang på min arbetsplats. I övrigt är mitt konkreta politiska engagemang präglat av intervaller. Ibland känner jag att jag måste trappa upp det och besöker då politiska möten och/eller stödjer kamp i enskilda sakfrågor.

Micke: Katter och snus. 

Hur tycker ni annars det är att leva i Sverige med den nya regeringen?
Rille: Jag tycker att det var skönt att den förra katastrofala regeringen försvann. Ministrar som agerar som värsta sortens Twitter-troll (Morgan Johansson och Annika Strandhäll). En statsminister (Magdalena Andersson) som reagerar som ett tjurigt dagisbarn när riksdagen väcker missförtroendeförklaring mot en av de sämsta ministrarna i modern tid.
   Jag är dessutom både djupt bekymrad och heligt förbannad över det växande parallell- och skuggsamhället som det nu lite yrvaket äntligen börjar diskuteras i offentligheten. Systemhotande klanstrukturer som medför både skräckvälde och tystnadskultur. Jag jobbar i den kommunala sektorn här i Göteborg och även om inte jag personligen drabbats än så har yrkeskollegor hotats och till och med kidnappats av avskrap från de aktiva aktörerna i gängkrigen. Det är lätt att rapa ur sig plattityder om att vi har det tryggare än någonsin när man själv lever i sin isolerade lilla bubbla och aldrig behöver konfronteras med den stundtals brutala verkligheten.
   Det är ingen hemlighet att jag länge varit rejält kritisk mot stora delar av den svenska vänstern. De två mest uttalade feministiska partierna – Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ – förnekade länge att hederskultur överhuvudtaget existerar och båda partierna får fortfarande rännsketa av att tvingas uttala sig i frågan. Istället har man helhjärtat bedrivit en inhemsk – och hemsk – variant av amerikansk identitetspolitik där sakfrågor är underordnat medfödda attribut och ytliga egenskaper. Jag kommer att vara socialist fram till den dag jag kremeras och min aska sprids ut över nån lämplig geografisk trallpunkreferens – men den etablerade svenska vänstern är så klappusel att jag får kramp bara jag tänker på det.
Men med det sagt, så inbillar jag mig inte för en mikrosekund att vår nuvarande regering kommer vara mindre undermålig. Snarare är det bergsäkert att de ekonomiska klyftorna kommer öka ytterligare, inte minst genom skattelättnader och andra förmåner för den rika eliten – en grupp vars ändalykt borgerligheten alltid ser till är renslickad intill den sista kvadratmillimetern. De är även en garant för att vårt skolsystem fortsätter vara världens mest avvikande och ojämlika. Mitt enda hopp står till att de kan göra enstaka viktiga punktinsatser inom rättspolitiken.
   Annars är det ju just nu mycket fokus på kulturpolitiken och migrationspolitiken. När det gäller kulturpolitiken så vill jag självklart att kulturen ska stå fri och oberoende. Dock måste jag faktiskt ge vissa högerdebattörer rätt i att det ligger ett mått av hyckleri i kritiken. Självklart har kulturbidragens utbetalningar präglats av viss politisk styrning även innan Tidö-avtalet kom till. Med rätt typ av värdeladdade begrepp inbakade i din ansökan så var saken biff, haha.
   När det gäller migrationspolitiken så gillar jag inte att de vill minska antalet kvotflyktingar, människor med störst skyddsbehov ska vi för alltid fortsätta att hjälpa och ta emot, men jag tycker det är bra att de vill begränsa migrationen i stort. Det sistnämnda är ju en fråga där vänstern intagit en ny hållning de senaste åren. Troligen för att inte liera sig med fienden (SD och brunskjortor). Men vad de inte verkar förstå är att de istället krokar arm med en annan fiende (nyliberaler). Vänstern har ju historiskt alltid stått för en strikt reglerad migrationspolitik och jag förstår inte varför man har omfamnat den liberala idén att ha en nära nog obegränsad migration. Hur mycket trygghetssystem-massakreraren Fredrik Reinfeldt än bad oss att ’öppna våra hjärtan’ och Margaret Thatcher-kopian Annie Lööf mässade om ’medmänsklighet’, så vet vi alla att det inte handlar om nåt genuint vurmande för människor i nöd utan om att importera billig arbetskraft och sänka reallönenivåer. Att stora delar av vänstern spelar med i detta genomskinliga och dilettantaktigt regisserade skådespel är bara tragiskt. Jag har jobbat i Bergsjön i sjutton år och även om jag mött tusentals underbara barn och vuxna genom åren och älskar att jobba där, så måste man vara oerhört ideologiskt enögd för att tycka att det är ett optimalt samhällsbygge. Segregationen är både ekonomisk, bostadsmässig och etnisk, och det finns tusen och en saker som borde ha gjorts annorlunda.

Micke: Personligen har jag inte märkt av något än, men jag är rädd för dagen då de börjar peta i sjukförsäkringen. Sist gjorde Alliansen livet till ett helvete, det tog drygt ett år att komma tillbaka ekonomiskt. Men om jag ser till det stora hela känns det ganska otäckt likt 30-talets Tyskland. Det snackas om kulturkrig, det snackas om angiverisystem av lärare och läkare samtidigt som många här sväljer allt som Trump och hans supportrar gormar om. Folk hjärntvättas och hatretoriken blir till norm, vanliga Svenssons blir mer extrema och får ryggdunkar av likasinnade och rör sig bara längre och längre ut på hatskalan. 

Det enda positiva är väl att det kommer mer punkgrupper känns det som när det är en högerregeing, är det något som ni märker av?
Rille: Nej, jag hade ljugit om jag hävdat att jag märkt av en explosion av nystartade punkorkestrar sedan 11 september 2022. Å andra sidan var det väl ganska många år sedan som Sverige hade en vänsterregering, så på det sättet… Men däremot gläds jag oerhört åt att det verkar vara en fjärde punkvåg på gång i landet och att både gamla band från 90-talet och nya band från det senaste decenniet bidrar till en större och frejdigare aktivitet än på bra länge. Det ser ljust ut vad gäller återväxten och vi vet ju av erfarenhet att tuffa sociala och ekonomiska tider föder både politiskt engagemang och rikligt med protestmusik.

Micke: Oj, jag vet inte om det bildas fler band, men de som bildas och de som redan finns blir kanske argare?

Fem favoritskivor…svenska….utländska….fem bästa konserterna ni varit på?
Rille:

Svenska:

De Lyckliga Kompisarna – Le som en fotomodell
Jan Hammarlund – Röda linjen
Magnus Uggla – 35-åringen
Räserbajs – Noppriga tights och moonboots
Carl-Johan Vallgren – Klädpoker med Djävulen
Utländska
Lag Wagon – Hoss
Falling Sickness – Right on time
Sicko – Chef boy ru dumb
The Vandals – Live Fast Diarrhea
Nirvana – Nevermind
Konserter:
Harlequin på Alcatraz i Kalmar 1994
Refused på Bergslagsrocken 1996
Kolportörerna på Grytgöls visfestival 2001
Asta Kask på Svensk Punk 25 år i Göteborg 2003
Euskefeurat på Skulefestivalen 2005

Micke: Jag kan nog inte göra någon topp-5 så jag väljer bara fem som är jävligt bra. Svenska: Björnarna - Det sämsta, Planet Trash - 2020, Socialstyrelsen - I krossade speglars skärvor, Left Hand Black - Lower Than Satan, Sardo Numspa - Spöket i maskinen. 

Utländska: Propagandhi - How to clean everything, Cause A Riot - Final Broadcast, Blanks 77 - Killer Blanks, Beastie Boys - Licensed To Ill, Shane Macgowan & The Popes - The Crock Of Gold.

Konserter är fan svårt då mitt minne inte är som det bör vara, men Millencolin och No Fun At All på Kafé 44 1994, Pennywise på Hultsfred 1996, Rancid på Gino 1995, Wild Rover på Hultsfred 1995, Plus Moms på Hunddagis typ 1994. Det är i alla fall fem spelningar som etsat sig fast.

Rille

Per är ju intresserad av öl och det är jag med, vad har ni själva för favoritsort när det gäller öl eller dricker ni inte?
Rille: Jag är inte ”intresserad” av öl på det sättet, men jag älskar att dricka ljus öl och inmundigar sådana så ofta som det låter sig göras. Mina favoriter är Red Stripe, Carlsberg Hof, Heineken, Grön Tuborg, Norrlands Guld och Corona (utan lime).

Micke: Jag hade ett uppehåll i 8 år då jag hade fyllt min kvot. Dricker dock inte öl så ofta men jag gillar Guinness, McEwan's och liknande prylar.

Fem snabba frågor

Stockholm eller Göteborg?
Rille: Göteborg. Har bott i stan i arton år och trivs väldigt bra i de nordöstra delarna (Kortedala). Men jag skulle absolut kunna tänka mig att bo i Stockholm. Sommaren 2006 var jag på anställningsintervju i Sollentuna och var då mentalt inställd på att bli huvudstadsbo, men ödet ville annorlunda (läs: en annan tjomme var mer kvalificerad än yours truly).

Micke: Stockholm

Punk: Livsstil eller musikstil?
Rille: Både och, men livsstilen förutsätter musikstilen och inte tvärtom.

Micke: Musiklivsstil

Gå på konsert eller lyssna på musik hemma?
Rille: Vad fan. Jag behöver obegränsat med båda för att må bra. Vägrar välja.

Micke: Gå på konsert

NATO eller inte NATO?
Rille: Jag tycker inte att Sverige ska gå med i NATO, men jag kan förstå om folk tycker det var enklare att ta ställning innan Putins fullskaliga invasion. När kriget kryper närmare ökar såklart oron för den egna säkerheten och för många väger den tyngre än politiska principer och ideologiska ställningstaganden. Men jag är fortsatt emot.

Micke: Inte Nato

Köpa skivor eller sälja skivor?
Rille: Köpa och samla skivor har varit en stor del av mitt liv sedan jag var en liten parvel. Att sälja skivor är kul, men det är ju i mångt och mycket en oundviklig konsekvens av mångårigt okontrollerat skivköpande…

Micke: Köpa skivor

Rille

Vem är din favorittextförfattare?

Rille: Jag nödgas väl erkänna att de hittas alla utanför punken. För mig är Dan Berglund den allra största. Artikulerat politiskt raseri på 70-talet, skitig socialrealism på 80-talet och smått poetisk diskbänksrealism på 2000-talet. Alltid med total sinnesnärvaro och osviklig skärpa i formuleringarna. Blandar litterära uttryck med gatans smutsiga språkbruk. Sedan är jag extremt förtjust i vissa av Jan Hammarlunds texter. Med rätt ämnesmässigt textinnehåll så når han löjligt höga höjder. Rent texttekniskt är Ronny Eriksson makalöst skicklig. Trots avancerad rimdisposition så får han textens berättande att flyta på som vore det den enklaste saken i världen. Ur en strikt lyrisk aspekt så var Ola Magnell den allra största.
Inom punken så vill jag lyfta fram Per Granberg och Jeppe Strömqvist. Per Granberg har skrivit många texter med filosofiska aspekter och hans direkta tonfall i formuleringarna har gjort att det känts ärligt och tänkvärt snarare än teoretiskt och psuedointellektuellt. Jeppe Strömqvist var sångare i Uppsala-bandet Klurhuset som härjade på 90-talet. De släppte tyvärr bara ett par demos och en live-tejp. Mörk och desillusionerad lyrik med bett i och uppblandat med svart humor. Dessa rader förtjänade sannerligen ett bättre öde:
”Jag gillar att dricka rödvin när jag badar
och att lyssna på Uffe Lundell.
Jag gillar smärta som inte skadar
– typ Bruno Wintzell.”

Micke: Stefan Sundström ligger bra till, men allra bäst är Rasmus i Avantgardet, inte punk förvisso men det finns väl en del punktematik där med utanförskap och så. Riktigt starka texter.

Att spela punk och vara opolitisk , kan man vara det? Bästa exemplet på band som är opolitiskt?
Rille:Du kan självklart spela punkmusik rent musikaliskt utan att ens antyda några åsikter eller ställningstaganden i lyriken. Jag har inga moraliska småkakor att dela ut angående det, utan välkomnar alla som vill spela melodisk punk. Bästa opolitiska punkbanden var Hydrogenium från Västerås och Kurt-Urban Karlsson från Katrineholm. Hydrogenium hade stimmiga texter medan Kurt-Urban körde på det mer tramsiga pubertala spåret.

Micke: Sardo Numspa är väl kanske inte superpolitiska de har valt en annan väg som jag ändå tycker funkar bra till punk. Men opolitisk punk verkar mer ha blivit synonymt med de som sitter på staketet med övervikt åt höger. 

Ställ en fråga till dig själv som du vill ha men aldrig får, svara på den också?
Rille: Har du kvar grästuvan från Örjans Vall som du fick med dig som souvenir från Kalmar FF:s SM-guldfirande 2008?
Det hade jag länge, men Bostadsbolaget hotade med vräkning om jag inte fimpade den eftersom de ogillade invasionen av bladlöss som den medförde.

Micke: Fråga: Kan du inte berätta alla snaskiga detaljer om den där gången ni spelade med Pass Out i det där huset i Björsared?

Svar: Det som händer i Björsared stannar i Björsared!

Vilken är den bästa fråga du själv ställt till något band, en sådan som du känt dig ensam och känt dig så nöjd med?
Rille: Helt ärligt tror jag aldrig att jag entusiasmerats av en egenställd fråga så till den milda grad att jag frestats att klia min egen rygg, men jag gillar att ställa smala och nördiga frågor till mina intervjuobjekt. Jag lägger mycket tid på research och försöker hitta initierade och interna ingångar till frågorna. En optimal reaktion från den utfrågade är: ”Hur fan känner du till det?”
Tack för intervjun och ha det gött. Stöd scenen, bekämpa makten och vägra samförstånd. Och så vill jag väldigt gärna hälsa till Rüdiger Falke.

Micke: Förmodligen någon som kommit spontant under en liveintervju, jag kan nog inte komma på någon specifik på rak arm.